Tre gånger varje dygn höjs tempot på terminalen
I den gamla terminalen var det is på golvet och så kallt att man fick jobba i skoteroverall. I DHL:s nya Örebroterminal är det största problemet bländande sol. Den som varit närmast en allvarlig olycka är huvudskyddsombudet som välte med gaffeltruck.
Är du bra på Tetris? frågar arbetsledaren Per-Iwar Berglund, halvt på skoj och halvt på allvar. Frågan brukar gå till dem som söker jobb på terminalen och ska stå vid paketbandet. Han syftar alltså på det klassiska ryska dataspelet där man ska stapla olikformade klossar så tätt som möjligt på varandra.
Vi befinner oss på DHL:s Örebroterminal som ligger på den passande adressen Paketvägen. Det är nära köpcentret Marieberg, cirka en mil söder om staden.
I dag står Marcus Söderberg och Joakim Can vid paketbandet och de verkar kunna samla ihop en hel del Tetrispoäng. I högt tempo travar de upp små och stora paket i olika former i lastburar utan minsta glugg.
– Det är kul att jobba. Ibland arbetar jag natt, ibland dag och ibland dubbelt, säger Marcus Söderberg.
– Ofta är det små paket. Men, visst, ibland kan det vara tungt och då känner man lite i ryggen, säger Joakim Can.
Men tungt ska det inte behöva vara, det finns hjälpmedel i terminalen för att undvika tunga lyft. Ett par meter ifrån paketbandet står Adam Berglund och ”blippar” varor med en handscanner. Han är behovsanställd sedan nyår och blir inringd dag för dag. Men behovet är stort och han arbetar nästan varje dag. Eller snarare natt, ofta jobbar han nattpasset från midnatt till kl 6.
Bakom honom hänger ett lyfthjälpmedel som ser ut som en röd snabel, en suglyft. Den fungerar ungefär som en stark dammsugare och ska egentligen användas vid alla lyft, men hänger oanvänd bakom Adam. Det är bra att den finns, men det går snabbare utan, får jag höra.
– Förr räckte det med att vara stor och stark för att jobba på terminal, men i dag måste du ha huvudet med dig också, säger Per-Iwar Berglund.
Vi har gått bort till den så kallade de-briefen mitt i terminalhallen. Bakom en dator med ett synnerligen dammigt tangentbord står Bertil Larsson. Det är han som meddelar alla chaufförer var de ska stå. Och det är till honom de rapporterar in om till exempel något gods skadats. Eller om en kund flyttat eller vägrat ta emot paket.
– Man kan inte sätta vem som helst på Bertils plats, det är viktigt att alltid läsa rätt och att förstå processen, förklarar Per-Iwar Berglund.
Arbetspassen på terminalen har en naturlig puls. Tre gånger varje dygn ökar tempot när byggnaden fylls med varor för att sedan tömmas igen. Ett dovt sugande ljud hörs från gaffeltruckarna som används till att lasta gods. Det hörs när det är mycket att göra. Ljudet från truckarna blir allt ihärdigare när arbetspasset ökar i intensitet.
Under natten och de tidiga morgontimmarna anländer lastbilarna med fjärrgods från andra DHL-terminaler runt om i landet till Örebro. På morgonen fraktar chaufförer ut gods till företags- och privatkunder i Örebroområdet och på eftermiddagen återvänder samma bilar med nytt gods till terminalen. Paket och kollin ska lastas in i fjärrbilarna som far kring midnatt, och så börjar ett nytt dygn på terminalen.
Om ett par timmar kommer det att vara full fart här, men än så länge är det lugnet före stormen. Betonggolvet är nästan tomt och reflekterar solljuset som strålar in från små fönster.
Temperaturen i terminalen är behaglig och det kanske låter idylliskt, men solljuset visar sig vara ett problem.
– Hela terminalen borde ha byggts åt andra hållet. Nu har vi problem med sol som bländar både morgon och kväll, säger Jan Erik Nilsson, som är huvudskyddsombud.
När arbetstempot ökar under passet och gaffeltruckarna susar fram allt snabbare och tätare förvånas jag över att det inte sker några olyckor. Men arbetarna är skickliga på att manövrera och truckarna har tutor som man kan varna sina kollegor med.
– Det är sällan några olyckor, men jag har vält med en truck för ett drygt år sedan, berättar Jan Erik Nilsson.
Han hade lastat tunga rullar med bandstål på trucken och fick alltför hög tyngdpunkt när han skulle svänga.
– Jag hann hoppa av i sista stund, annars hade det gått illa.
Jan-Erik och hans arbetskamrater, som varit med länge, berättar om den gamla terminalen (den nuvarande byggdes 2007). Golvet, som det var hål i, blev isigt på vintern och det snöade in. Man fick jobba i skoteroverall för att hålla värmen. Ändå talas det nostalgiskt om den och vissa menar att gemenskapen på arbetsplatsen var bättre förr.
Bildäck, köksutrustning, stora dunkar med rengöringsvätska, metallstänger och en skottkärra är något av allt jag ser. Och så massor av paket med okänt innehåll i olika storlekar. Varje dygn passerar över 8 000 kollin terminalen. De allra minsta är vanliga småpaket på 100 gram, de allra största är pallar med last som väger flera ton.
Magnus Hellström går och kontrollmäter pallar med gods. Han är facklig representant på terminalen och ordförande i sektion 312 (en del av Transport avdelning 9 i Örebro). Innan han började på terminalen för sex år sedan jobbade han på förskola.
– Byta blöjor har jag ingenting emot, men det är bättre betalt här. Sedan är det en nackdel att man ofta jobbar kväll, det blir inte så socialt.
