Ingen business som showbusiness

Oskar Linnros är en av Sveriges hetaste popstjärnor just nu och varvar platinasäljande skivor med utsålda turnéer. Men det här reportaget ska inte handla om honom, utan om dem som gör popstjärnelivet möjligt: Turnébusschaufförerna.

Strax efter midnatt rullar den väldiga Nightlinern ut ur centrala Umeå. Konserten har precis tagit slut, och i morgon kväll ska bandet stå på scen i Luleå cirka 30 mil längre norrut.

– I grund och botten handlar det om att ta banden dit de ska. På ett så behagligt sätt som möjligt, så de kan sova och återhämta sig, säger turnébusschauffören Örjan Kristensson, från företaget On The Road Touring Motorhomes.

Inhyrde avlastningschauffören Fredrik Willes håller med:

– Man ska driva ett rullande hotell egentligen, säger han.

Och nog är det lugnt och behagligt medan de nattmörka gatorna glider förbi utanför fönstren. En turnéledare pustar ut med en öl i handen, och från lounge-avdelningen på övervåningen där bandet sitter hörs någon plinka lite på en ukulele. Närmare rock’n roll-myten ska vi inte komma denna natt. Stjärnan själv, Oskar Linnros, har ont i halsen och går och lägger sig tidigt. Han vill inte riskera att tappa rösten på scen.

Det är dock inte alltid så här lugnt i bussen, när pop- och rockband är ute på turné.

– Det händer att de krökar till ordentligt, men jag störs inte alls av det. Tvärtom tycker jag mest det är kul. Och de flesta är rätt professionella och vet att de inte kan trampa över hur som helst, säger Örjan.

Konsertarrangörerna tycks inte heller ha något emot att bidra till krökandet, vilket kan ”spilla över” på turnébussförarna.

– Vissa band kan tömma spelstället på all sprit och öl som står på deras rider, som det heter, och ge det till oss när de inte hinner dricka upp allt. Det har hänt att de kommit med hela sopsäckar fulla med öl och skänkt till oss. Men som chaufför måste man ju ha lite koll, så vi löper nog inte samma risk att trilla dit som musikerna själva, säger Örjan.

Att ratta turnébussen kräver nog rätt mycket koll. Den är fyra meter hög, två och en halv meter bred och tolv meter lång, med 14 sovplatser, kök, dusch och toalett samt lounge-avdelningen. Med dvd, Playstation och ny platt-tv. (Inköpt och kvarlämnad av Eric Saade. Den gamla tv:n gick inte att koppla till hans tv-spel.)

Ett rullande hotell, som sagt, och det är inte vem som helst som kan hantera ett sådant, påpekar Örjan:

– Det är svårt att få tag på bra chaufförer. Vi har haft en del gamla lastbilschaufförer, lokalbusschaufförer och andra, som provat på men inte kört tillräckligt soft. När de kommer in i en rondell så bara rattar de runt och tänker inte på, att de har fest på övervåningen och sitter med flaskor och glas på borden…

Jobbet innebär också mycket körningar på nätter och udda tider.

– Många av banden vill åka på natten, för det är ju lite sövande, de tycker det är skönt. Jag gillar det också, för det är ju nästan inga bilar ute då. När man kommer till en rondell kan man nästan krypa fram utan att känna att man är i vägen.

Man måste också vara öppen för improvisation och snabba schemaändringar. Den här körningen, till exempel, skulle egentligen avgått från Umeå på torsdag morgon. Men med ett par timmars varsel ändrade sig Oskar Linnros och ville åka på onsdagsnatten i stället. Örjan säger:

– Och ibland är det tvärtom – man ska åka på natten, men så vill bandet ut och ränna på stan efter spelningen. Då får man säga okej, vi åker i morgon bitti i stället. Mig gör det ingenting, men för en som är ny kanske det blir fullt kaos när man måste ändra i planeringen så snabbt.

Det är dock sällsynt att det blir problem med kör- och vilotiderna, enligt Örjan:

– Turnéledarna känner till reglerna, och de vill ju inte sätta för mycket press på oss. Så även om man bara kan schemalägga jobbet till en viss gräns, så brukar det inte vara några problem med det.

Under en turné ligger Örjan vanligtvis ute fyra till fem nätter, och är sedan ledig lika länge hemma i småländska Sommen. Men han kör över hela Europa och det händer att han är ute upp till en månad i sträck.

– Det blir nästan som campingliv. Det här jobbet är inte för alla, man måste vara lite speciell för att klara av det. Det är ju en speciell sorts människor man möter också, säger Örjan.

Den jamaicanske dancehall-artisten Elephant Man är ett exempel på det.

– Han hade divalater så det var något rent makalöst. Passade inte tiderna, viftade med tjocka sedelbuntar, hade med sig en liten gubbe som skulle bära hans kläder och springa ärenden åt honom… Jag fick sätta ner foten till slut, säga att jag vill inte köra längre om det ska vara så här. Men det respekterade han faktiskt, han skärpte till sig efter det, berättar Örjan.

En annan figur han minns väl är den amerikanske alternativrockaren Beck:

– När vi körde genom alperna kom han fram i hytten och sa ”I don’t like these mountains. Do you think we could go around them?” Och när han skulle gå på toaletten fick inte bussen rulla, då ville han att jag skulle stanna mitt på autobahn. Han var rätt speciell.

Det är alltså viktigt att kunna ta folk på rätt sätt, det betonar både Örjan Kristensson och Fredrik Willes. Men man får heller inte glömma att turnébusschauffören rent praktiskt har ett rätt krävande transportyrke.

– För några år sedan var jag med och körde Gyllene Tider. Då var vi tio långtradare med utrustning och fem eller sex Nightliners, och när man kommer fram till spelstället ska allihop köra in i rätt ordning och stå på rätt plats… Det är logistik som heter duga när man håller på med det här, säger Fredrik.

Till syvende och sist handlar yrket om showbusiness – i allehanda former.

– En kul grej med det här jobbet är att man får upp ögonen för en del musik man aldrig skulle ha upptäckt annars. Till exempel fick jag köra Paul Potts på hans sommarpremiär i Sverige – och hans konserter var rent magiska. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle lyssna på opera, säger Örjan.

Det kanske döljer sig en musiker i dig också?

– Jag spelade piano när jag var liten, men inte mer än så. Fast långt senare har jag fått höra att jag var suverän på att ta ut låtar från radion, så vem vet, avslutar Örjan med ett skratt.