Hektisk dag i snöyran
Bärgaren Janne Wikman kastar en blick på termometern: minus 19 grader klockan sex. Med en rejäl portion risgrynsgröt i magen styr han mot jobbet i Gävle. Kollegan och chefen har hivat nödställda ur drivorna hela natten. Det ska dröja länge innan Janne får mat igen…
Order och kontraorder haglar i Jannes mobil redan innan han kliver in på Assistancekårens kontor. Han kör fram ”ettan”, tungbärgaren, ur garaget för att hjälpa en stadsbuss som kört av vägen. Strax därpå visar det sig att busschauffören fått hjälp av en passerande lastmaskin.
Innanför dörren på kontoret hukar en plastbegonia intill en hög med arbetshandskar. En halväten bullängd gör sällskap med några svartrandade kaffemuggar i fikarummet och kollegan Stefan Karlsson sitter nitad vid skrivbordet. Det är han som tar emot samtalen den här tisdagsmorgonen i december. Företagets fyra anställda brukar turas om i skrivbordsstolen. ”Karlsson” hinner knappt få på luren innan det ringer igen.
Kollegan Peter Andersson dyker upp. Han har kört nattskiftet ihop med chefen Torben Ehnmarker. Peter stryker mössan ur pannan och sjunker ner i närmsta stol. Han sköljer ner en rejäl bullbit med en klunk kaffe och säger:
– Torben var ute till kvart över tre och körde hem med ”trean”.
Det är en av företagets flakbilar.
– Men ”trean” behöver vi ju här, kontrar Janne lätt irriterat.
– Han var nog så trött att han inte visste vad han gjorde, förklarar Peter. Det gick i ett hela natten, lastbilar och bussar om vartannat. Och kallt var det, minus 22–23 grader, så nu är jag ganska mör.
Trion diskuterar en gammal Saab som blivit stående på E 16 mellan Valbo och Sandviken. Den går knappast att dra fram innan det blivit ljust och står på ett, för bärgare, livsfarligt ställe, utan vägren. Karlsson greppar luren igen:
– Jag måste ringa den där ”Hummern” i Norrsundet och höra hur illa det är, säger han.
Hummern är en amerikanare som påminner om en limousin. Just det här exemplaret är en så kallad ”vågbil” efter stormen Sandy, som skapade stor förödelse i bland annat New York i höstas.
– Den är köpt från ”staterna” och har varit vattenfylld. Det är många som bluffar och rustar upp bilarna, men när man tar sig en närmare titt kan hela elsystemen vara sönderrostade. Såna importerade bilar ska man passa sig för, råder Janne.
Janne har tömt sin kaffemugg och vill veta ”vad som ligger på”, är mest akut. Strax därpå är vi på väg i tungbärgaren. Det är hans tur att dra fram en stadsbuss i Lexe, som hejdats i en snödriva på väg till Gävle sjukhus. Det är en riktig oturslinje.
– Han låg där i diket i går också. Vägen smalnar av lite och just där kör de ofta av. Förarna är väl stressade och missbedömer avståndet när det är som nu, 30, 40 centimeter snö. Det är snövallarna som är värst, konstaterar Janne.
Vägbanan är såphal och när han ska dra ut vajern för att kroka fast bussen i rör sig ”linan” inte en millimeter, hur han än lirkar, trycker och drar. Vajern har frusit fast efter nattens övningar. Den välbehövliga tiden att tina upp bärgningsbilen i garaget fanns inte.
Bussföraren rycker lite uppgivet på axlarna och några av passagerarna ger sig i väg på apostlahästarna. Nästa buss blir stående bakom den strandade. Janne ringer en av jobbarkompisarna för stöd, men så sakta kan han dra ut vajern bit för bit mot bussen. På ett kick är den loss ur drivan. Chauffören vinkar åt Janne och fortsätter sin avbrutna färd mot sjukhuset.
Janne antecknar vad han gör i sin handdator, markerar både när han kommer fram till haveriplatsen och vilket jobb han utfört. Allt för att kunden ska debiteras rätt.
– Via handdatorn kan de se nere på firman var jag är någonstans. Det är ett säkerhetssystem, men jag gillar det inte riktigt. Chefen får ju möjlighet att sitta och titta var vi är någonstans. Det kan missbrukas till att kontrollera oss.
Nästa uppdrag är en lastbil med en startmotor som brunnit. Den har blivit stående på DHL:s terminalplan något dygn med bakgavellyften nedfälld. Janne gör en första besiktning och börjar plocka fram rätt verktyg för att kunna forsla Scanian till verkstan:
– Den ser inte kul ut, ett riktigt kylskåp, muttrar han.
Krångligt nog är det olika utrustning som gäller för att bärga Volvo- respektive Scanialastbilar. Om det vittnar den jättelika uppsättningen verktyg och kättingar i alla tänkbara valörer som döljer sig bakom luckorna i bärgaren. Janne behöver en stege för att nå upp till all utrustning. Efter en koll i hytten konstaterar han att han ”måste sätta på luft” för att få de fastlåsta bromsarna att släppa. Han drar fram en lång svart luftslang.
– Nu får han stå där ett tag så får vi se om han växer. Det är luftfjädringen som ska gå upp.
Janne körde rally förr och mekar en hel del där hemma. Det har han stor nytta av i bärgningsarbetet. Bromsarna släpper, han drar lastbilen åt sidan och lyckas efter visst krångel också få igen baklyften.
– Så där, nu ska jag bara under och skruva lite. Jag måste lägga loss kardanaxeln annars drar jag sönder växellådan när jag kör bilen till verkstan, upplyser Janne.
Hans andedräkt målar vita moln i luften, men snart är han blöt av svett efter mekandet på rygg i snön. Såna här vinterdagar längtar Janne ut på vägen igen, helst som fjärrbilschaufför. Han stortrivdes på rutten mellan Umeå och Stockholm, men åkeriet gick omkull. Då övergick han till att köra flisbil.
– Fast det här jobbet har sin tjusning. Jag trivs med att träffa mycket folk och den ena bilen är aldrig den andra lik. Man får lösa problemen från gång till gång, säger han i hytten på väg mot verkstan.
Janne granskar sin blodiga hand, där en metallflisa kilats sig in. Var den kommer ifrån vet han inte, men omplåstring och tvätt får vänta. Han drar ett skämt om Volvobärgaren som nu forslar Scanian där bak:
– En Scania går alltid bäst när den blir bärgad av en Volvo.
Janne längtar efter att få byta tungbärgaren mot en av flakbilarna, men så blir det inte. Ännu en lastbil, denna gång en Coca cola-transportör, har blivit stående med motorn död vid en åkeriterminal. Janne rynkar pannan. Bilen är djupt inbäddad i snö.
– Om den ändå stått med nosen ut… Nu får jag försöka göra ett baklyft.
En av kollegorna har gått bet på den krångligare proceduren, men Janne lyckas dra den ur snön och ut på planen. Strax därpå dyker han ner under Cola-bilen med verktygen. Varken han eller någon annan på företaget är någon tungviktare. Man behöver vara vig för jobbet, som Janne tycker ger nog med motion. Däremot går han regelbundet på massage och får sina muskler ordentligt genomknådade.
När Janne lossats bilen på verkstan väntar ännu en Scania, med utslagen motor och ett flak lastat med sprängsten, på Jehanders bergtäkt. Klockan är två på eftermiddagen och skymningen börjar falla. Det knorrar i Jannes mage, men chefen manar på. Lunchen får anstå. Lokalradion rapporterar om snöoväder, flera trafikolyckor och ber förarna att ta det lugnt på vägen. Ändå ska Janne och hans kollegor komma att dra ännu fler av dem ur diken och snövallar.
Janne hinner med en kort pizzapaus innan han ringer chefen och erbjuder sig att jobba över. Brorsan får ta hand om hans hund, Nalle. Klockan 21, när Transportarbetaren lämnat Gävle, skickar Janne ett sms:
”Tre jobb kvar att köra, som läget är nu.”
