Krönika

Och så sorgen

Davids krönika. Förr var jag ofta ledsen. Jag kunde känna en melankoli komma smygande för att så småningom slå rot i själen. Det var inte någon direkt obehaglig känsla, bara en lång eller kort period av att mest vara för sig själv. Som i en slags långsam berg- och dalbana.

Numer är jag nästan aldrig ledsen. Så fort jag får tråkigt kollar jag vad som hänt på nätet, gör något inlägg eller läser en tidning i en app.

Att som förr ha tråkigt, kanske i väntan på ett tåg. Att se på rallarrosorna som växer vid rälsen och en humla som idogt surrar mellan blommorna, det finns inte längre.

Inte ens när Mårten, en av mina bästa vänner, gick bort ville alltihop stanna upp. Han var också lastbilschaufför till en början, men när vi träffades för ett antal år sen jobbade vi båda på en ställningsfirma.

Han var sjutton år äldre än mig och blev, om inte som en pappa så i alla fall som en äldre bror. Långt efter att vi slutat på firman stödde han mig under en jobbig period i min, en aning vingliga, skrivarkarriär. Ibland bara genom att vi tog en fika och han sa saker som ”nu snurrar du till det pojken” på sitt Västerfärnebomål.

De fem senaste åren var han mer eller mindre sängliggande efter ett antal stroker. Han var på ett hem på Södermalm där han vårdades, mest av sin kära särbo.

Minnet svek honom allt mer, men vi kunde alltid prata om en sak: lastbilar. De är tydligen något som binder oss chaufförer samman ända in i döden.

Kanske är det är för att vi alla upplevt skräcken på en hal väg med lasset som trycker på och släpet som kasar i en nerförsbacke. Eller alla soluppgångar vi sett över städer, ängar, skogar och hav. Att få hett kaffe och nybakat bröd på ett hamnkafé efter en natts körning kan bidra. Terminaler och nattfärjor, en fylla i Helsingör eller bara att komma hem och krypa ner hos den älskade efter många dygn på vägen.

Min sorg efter kamraten vill inte släppa. Som en våt vante ligger den över mig fastän jag försöker göra allt det vanliga. Köra lastbil, svara på mejl eller skriva, blir det mest en trög soppa av alltihopa.

Jag får en nattkörning. Jag tycker inte om att vända på dygnet men dagsovandet lyckas och jag inte är speciellt trött när jag ska köra.

Men i soluppgången vill jag inte höra nattradiopladdret längre och inte heller lyssna på en ljudbok. Saknaden efter kamraten finns där medan hytten gungar fram i de första solstrålarna på den gryningstomma motorvägen. Jag känner varje krök och gupp och jag har tråkigt. Men just då, där ingenting händer i tristessen, börjar det kännas lite bra igen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    6 juli, 2018

    Det tar sin tid. Det behövs nog det någon gång.

  2. Eva:
    30 juni, 2018

    Fint skrivet! ❤️

Lästips:

David Ericsson

En strömlös ledning

Davids krönika. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Davids krönika. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”.

Bygg infrastruktur så att hela Sverige kan leva

Debatt. Den infrastruktur vi bygger i dag kommer att ha en inverkan på samhällsutvecklingen hundratals år framåt i tiden. Än i dag påverkas regioner av hur järnvägar byggdes under 1800-talet. Dagens infrastruktursatsningar bör därför bygga för det samhälle vi vill ha i framtiden lika mycket som de möter de behov som existerar just nu.

Nollvision – för vem?

Debatt. I fjol fick 58 personer sätta livet till på jobbet och hittills i år är det åtta personer som omkommit på arbetet. Det är skrämmande. Fortsätter trenden hela 2019 pekar siffrorna mot närmare 100 döda!

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

En strömlös ledning

Efter stormen. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

Jag väntar mig politisk turbulens

Ledare. Efter månader av politiskt käbbel har vi fått en rödgrön regering. En vänsterregering som till betydande delar ska driva högerpolitik.

Högt pris för en röd-grön regering

Ordförandeord. Det är bra att Sverige nu har en regering och det är bra att statsministern heter Stefan Löfven. Det som inte är bra är att priset för den överenskommelse som har slutits mellan S, C, L och MP riskerar att bli alldeles för högt.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

Debatt: Facket & framtiden

På en död planet finns inga jobb

Ulf Jarnefjord: Utsläppen av växthusgaser måste minskas drastiskt för att den globala uppvärmningen ska hejdas. Detta är en ödesfråga också för fackföreningsrörelsen.

Biltvätt

Vår förbannade skyldighet

Bengt Sandberg: Fackföreningsrörelsen i Sverige har tagit ställning för att ta kamp för de papperslösa. Därför startades i september 2008 Fackligt center för papperslösa. Centret ska vara en motor bland förbunden mot att människor utnyttjas på svenska arbetsplatser.

Så lyfter vi facket

Johan Eriksson: En fackförening utan aktiva medlemmar är en fackförening utan kraft! Arbetarrörelsen måste bli en rörelse igen. Vi måste våga titta framåt. Inte fastna i en romantisk bild av vad vi en gång varit och med sorgsen blick förlamat konstatera omöjligheter och problem.

Det handlar om världsbilden

Jesper Bengtsson: Jag tror att valet i september kan sammanfattas med fyra ord: Det handlar om världsbilden. Jag är dessutom övertygad om att de fackliga organisationernas största utmaning under de kommande åren är att klara av att forma och etablera sin egen bild av vilket samhälle vi lever i.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericsson

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.