Ledare

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Det smäller hårt i fronten och bilen studsar. 80–100 meter längre fram styr jag in vid vägkanten, invid ett hus. I backspegeln ser jag andra bilister tvärstanna och slå på varningsblinkers.

Vi går ur bilen. Omskakade. I motljuset från bilarna ser vi flera döda djurkroppar på asfalten. Som mörka sopsäckar mitt i höger körbana.

Vi försöker samla oss. Ringer polisen, 112. Slår fel nummer först, men kommer rätt efter några sekunder. ”En viltolycka. Vi har kört på flera vildsvin. En massaker…”

”Okej, var?”

”Precis vid södra infarten till Älmsta, norr om Norrtälje.”

”Vad är det för vägnummer, jag hittar inte Älmsta på kartan?”

Jag kommer inte på vägnumret och larmoperatören väljer att koppla mig vidare. Hamnar i telefonkö.

Vi står i mörkret. Väntar. Huttrar. Ett par bilister stannar vid oss och frågar hur det är. De berättar att det ligger tre fyra döda djur på vägen.

Vi fortsätter vänta i polisens växel. Tiden går. Oändligt långsamt. Jag går fram till bilens front. Den ser märkligt nog relativt hel ut i det svaga ljuset från en mobiltelefon.

Fler bilar bromsar in vid olycksplatsen. Borde vi gå dit och sätta upp en varningstriangel? Det finns ingen vägren, inte ens 20 centimeter, att gå på. Ligger det skadade vildsvin i diket? Är det verkligen en bra idé att knalla dit?

Vi ringer 112 igen, på en annan telefon. Vi behöver verkligen någon att rådfråga.

Den här gången blir vi framkopplade efter ett par minuter. Även nu blir larmoperatören främst upptagen med att försöka klura ut vägnumret.

Med luren pressad mot örat ser jag på avstånd hur en bilist går ur bilen och släpar undan djurkropparna, mot diket.

Det var vårt jobb, säger min hustru.

Kanske, tänker jag.

Efter en halvtimme åker vi i väg, hem till några vänner och undersöker bilen så noggrant det går. Det mesta verkar okej.

Vi åker tillbaka till olycksplatsen och träffar på den utringda viltspåraren. Han förklarar att han hittat fyra döda kultingar i 15-kilosklassen. Den tredje vildsvinsolyckan han är ute på bara det senaste dygnet.

Varför berättar jag det här?

För att jag lärde mig en läxa.

Se till att ha en ficklampa i bilen. Lätt åtkomlig.

Och en reflexväst. Det hade varit närmast livsfarligt att gå mot trafiken på den mörka landsvägen. Och en handsfreesladd. Så att man kan göra annat medan man väntar på polisen.

Vid vårt första larmsamtal väntade vi 16 minuter, utan att få svar. En evighet just då.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Richard Dehnisch:
    30 september, 2019

    Otäckt.
    Efter skymning fram till gryning borde halva hastigheten gälla.
    Både för naturen och människor säkerhet.

Lästips:

Efter olyckan …

Davids krönika. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Det ser illa ut – och kan bli värre

Ledare. Sedan 2006 har den fackliga organisationsgraden minskat från 77 till 67 procent i Sverige. Bland arbetarna är nedgången än mer dramatisk. Från 77 till 59 procent.

Många tankevurpor om skyddsombuden

Debatt. Om inte facken utser skyddsombuden, vem ska då driva deras ärende om de motarbetas, hindras eller trakasseras? Gustaf Järsberg och Martin Miljeteig, Transport, svarar på Svenskt Näringslivs och Företagarnas debattinlägg i SvD.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Livets mening. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Påkörd. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern. Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.

Vredens druvor

Läsupplevelse. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.

Ge oss ett effektivt övervakningssystem

Ordförandeord. När jag skriver den här krönikan har jag just deltagit i en träff där Transportföretagen presenterade sin rapport Effektivare tillsyn av yrkestrafiken.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.

Indragen sjukpenning katastrof för kroniskt sjuka

Insändare. Statsvetaren och forskaren Niklas Altermark vid Lunds universitet har nyligen presenterat en delrapport kring de allvarliga resultat han funnit i sin forskning om konsekvenserna av Försäkringskassans avslag till sjukdomsdrabbade människor.

Följ oss i Almedalen

Orförandeord. Almedalen … är det ett jippo för samhällseliten och klubben för inbördes beundran – eller ett uttryck för den fantastiska demokrati vi lever i?