Nog är det en spännande tid allt!

Krönika. Våren har varit en intensiv period med avtalsförhandlingar inom i stort sett alla avtalsområden. De har avlöst varandra i en strid ström.

Förhandlingsdelegationerna har varit fullt sysselsatta – och jag vill passa på att tacka alla för ett bra arbete och samtidigt gratulera till goda resultat. Förbundet har i skrivande stund klarat av alla de större avtalsområdena, och vi har lyckats väl med att uppfylla de krav som framfördes vid avtalskonferensen förra hösten.

Utdelningen har inte varit hundraprocentig, men jag uppskattar att vi har nått gott och väl åttio procent av våra krav. Samtidigt har vi lyckats avvisa mycket av arbetsgivarnas krav, vilket tyder på att de också insett allvaret i situationen.

Det finns fortfarande en del mindre avtalsområden kvar att omförhandla – och man vet aldrig vad som kan hända. Oavsett vilket har vi hitintills lyckats genomföra avtalsrörelsen med endast ett varsel om stridsåtgärder, något som jag tycker är bra. Inte för att vi räds att vidta stridsåtgärder för att förbättra våra villkor, men vi gör det bara när vi tvingas till det.

Så finns det andra saker att tänka på än avtalsrörelsen. Det är en spännande tid just nu med primärvalen i USA där slutstriden i presidentvalet troligtvis kommer att utkämpas mellan Hillary Clinton och Donald Trump.

Folkomröstningen i Storbritannien – det som i tidningarna kallas för Brexit och som handlar om ifall britterna ska stanna kvar i Europeiska unionen eller ej – har alla förutsättningar att bli en riktig rysare. Till detta ska läggas det faktum att flyktingströmmen fortsätter att tära på sammanhållningen bland EU:s medlemsstater och samtidigt ger Turkiet nya handlingsalternativ.

Nog är det en spännande tid allt!

Men i mina tankar flyttar jag också tillbaka till en annan tid, till året 1931. Min mor föddes den 23 maj det året. Nio dagar tidigare, den 14 maj, för 85 år sedan alltså, öppnade svensk militär eld mot demonstrerande arbetare. Då dödades fem människor och lika många sårades.

Minnet av detta sitter fortfarande djupt i den svenska arbetarrörelsen. De som fick plikta med livet för sin rätt att demonstrera mot strejkbryteri och lönesänkningar var Eira Söderberg, Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson och Viktor Eriksson. Fyra av dem var familjeförsörjare.

Den dagen glömmer fackföreningsrörelsen aldrig – lika lite som vi glömmer dem som föll offer för militärens kulor. På Gudmundrå kyrkogård i Kramfors är fyra av offren begravda i en gemensam grav. På stenen står ”Lundeoffrens grav”. På själva graven finns en platta med Erik Blombergs dikt om de stupade i Ådalen:

”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Joakim och Malin

Här är bra jobbkläder och skor en självklarhet

Arbetskläder. Svart och neongult. Alltid hela och rena. Det är meningen att en chaufför från Lindströms i Luleå ska gå att känna igen.

Transportarbetarens logga

Ingen uppgörelse nådd om dubbla avtal i hamnarna

Hamn. På tisdagen förhandlade Sveriges Hamnar och Transports konkurrentfack, Hamnarbetarförbundet (HF), på nytt om ett kollektivavtal. Förhandlingarna avbröts på eftermiddagen, utan att ett avtal tecknats.

Tommy Wreeth

När är det läge att säga ifrån?

Ordförandeord. Rubriken på denna krönika är en fråga som man väl ofta ställer sig, både som privatperson, fackförbundsordförande och organisation.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!