Vid världens ände

Krönika. Hon, vännen, hustrun, ville åka bil i Norrland i år igen. Så vi tog tåget – till Östersund och hyrde en bil. Runt hotellet där vi hamnade, i Hoting på Inlandsvägen, verkade allt vara dött. Utom i ett av hyreshusen. Där kryllade det av små barn med alla möjliga hudfärger i fönstren. På bakgården spelade ett gäng killar av olika nationaliteter fotboll.

Medan vi åt på byns pizzeria rullade ett par raggarbilar plus en trimmad moppe förbi ett trettiotal gånger. Det var bara killar i bilarna och jag kom att tänka på OLW-reklamen: ”Var är brudarna?” Så småningom försvann de men någonstans bakom järnvägsstationen hördes ett ihärdigt brummande.

Längre norrut, på ett berg som jag antar hör till Vilhelminafjällen, var luften klar och augustivarm. Skogen såg ut som ett grönt hav och mot Norge låg snön kvar på fjällen. Hotellen och fiken var enkla. Sunkiga, skulle en del säga. Men allt har sitt pris och ingenting fattades efter vad jag kunde se.

I stället fanns det ett annat slags
rikedom i skogslandet än i Stockholms nyrenoverade lägenheter med spottar i taken, utslagna väggar och köksöar. Här lyste skogarnas miljarder i bär och virke till långt in på natten. Tillsammans med de små åkerlapparna som
ännu brukas och husen som bara kostar en bråkdel av vad Stockholmsvillorna gör att bo i.

På hemvägen åkte vi med Inlandsbanan, den som politikerna velat lägga ner så många gånger. Men som nu blivit själva livsnerven i inre Norrland.

I förarhytten till den lilla rälsbussen som gungade fram över myrmarkerna, tutande på strörenar, berättade rälsbussföraren att kommunerna runt banan plötsligt börjat samarbeta. Allt i vetskapen att de annars skulle gå under. Nu fraktas bland annat timmer och torv söderut och ut till kusten. Ett tåg tar tjugo timmerbilars last. Att se de välskötta bangårdarna och stationshusen var som att flyttas tillbaka i tiden. Långt innan låglönechaufförer från utlandet tog över det mesta av transporterna i landet.

Jag blev ense med rälsbussföraren om att ifall alla fick rimligt betalt skulle jobben räcka både till lokförare och lastbilschaufförer. Konkurrensen skulle handla om kvalitet och miljö mellan bil och tåg. Inte om svältlöner och slaveri.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka till något slags hederligt Sverige. I dag stoppas märkligt nog nästan inga olagliga transporter av myndigheterna. Men prova att felparkera i tre minuter i Enköping, Borås eller Nässjö, och böteslappen sitter som en smäck på framrutan!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Orättvist att lägga över ansvaret på arbetarna

Ordförandeord. Det är sista ”ordföranden har ordet” för året och vi har en händelserik höst bakom oss. Vi har åstadkommit mycket tillsammans och jag är enormt stolt över det här förbundet och våra medlemmar. Det märks att vi är ett kampförbund!

David Ericssons senaste krönikor

Metoo i retur

Krönika. För oss som varit med ett tag är inte Metoo-upproret någon nyhet. Den stora kvinnokampen startade i slutet av sextiotalet och var som starkast på sjuttiotalet då varje del av samhället deltog.

David Ericsson

Hur svårt kan det va?

Krönika. När jag började min chaufförsbana – för ett bra tag sen – körde jag en lastbil med tipp och kran som hette Volvo Raske. Så rask var den dock inte med sina knappt hundra hästkrafter. Styrservot satt i armmusklerna.

Landsvägens Nobelpris

Krönika. Vägen till Klockrike och Kärlek i Europa är boktitlar som är så vackra att bara de gör att man vill läsa böckerna. Den första är av Harry Martinsson, en gång nobelpristagare, och handlar om luffaren Bolle och hans liv efter vägarna vid förrförra sekelskiftet.

Lösa förbindelser

Krönika. Trots att jag är bemanningsanställd trivs jag rätt bra med mitt jobb. Visserligen kan den arbetsgivare jag varit inlejd hos i närmare sex år ge mig sparken på dagen. Men bemanningsjobbet är lite spännande, lite gambling – man vet aldrig var man hamnar.

Det som aldrig kom fram i AD

Ledare. I december stod närmare 50 sopgubbar inför skranket i Arbetsdomstolen. De krävs på ett rekordstort skadestånd, 5 000 kronor per person, efter sommarens uppmärksammade konflikt.

”Lägg den fackliga splittringen bakom er”

Debatt. Den 10 december öppnar världens största automatiserade hamnanläggning, Yangshangs djuphavshamn i Shanghai. Förarlösa kranar och automatiska godsflöden innebär inte att personalbehovet blir noll.

Nu räcker det!

Debatt. Tvister mellan kvinnliga kollegor ska lösas med oljebrottning, manliga kollegor diskuterar storleken på sina kvinnliga kollegors bröst, fulla manliga kollegor tar sina kvinnliga kollegor på brösten, skämt om att slå sin partner och att kvinnor hör hemma under frukostbordet där de ska suga av mannen.

Det här är inte bara kvinnornas strid

Ordförandeord. Inom facket är det nästan tjänstefel att säga att man är nöjd med ett avtal. Men när det gäller det taxiavtal vi nu har skrivit under är jag faktiskt både stolt och nöjd.

Många män har en resa att göra

Ledare. #Metoo-uppropet har skakat om Sverige och det är nog få som är oberörda av alla vittnesmål. Jag gissar att många män rannsakar sig själva i det tysta. Vad har jag gjort som gått över gränsen?

Debatt – facket och politiken
Knutna nävar

Därför är det viktigt med fackligt-politiskt engagemang

Val 2018. ”Transports uppdrag är att värna om allas lika värde, i samhället, på arbetsplatsen, och i alla lägen försvara de rättigheter vi i dag har i arbetslivet.” Med det argumentet låter sig Robert Savela nomineras till riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Norrbotten.

Partiledardebatt i riksdagen.

Riksdagslistan måste avspegla vår samverkan

Val 2018. … men inte en enda facklig kandidat finns med på S-förslaget till riksdagslista från Norrbotten. LO-distriktet manar till förändring: Allt annat är otänkbart för ett arbetarparti.

Oanständigheten breder ut sig

Ordförandeord. Plattformsekonomi, eller gig-ekonomi som det också kallas, är något som växer lavinartat i Sverige och för oss inom transportsektorn sker detta med all icke önskvärd tydlighet.