Krönika

Jag blir nervös av klockor

Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Vad är det som skapar de bästa verken, böckerna man vill läsa, filmerna man vill se och sådant som de rena linjerna i en sextiotals-amerikanare? Eller bara att se på naturen med allt sitt starka växande och samtidigt långsamma förruttnelse?

Kanske är det tiden. Eller känslan av tidlöshet. Den eviga vilan.

Prognosen, eller ska jag kanske säga diagnosen, för livet är minst sagt usel. En dag är det kört och vi ska dö. Trist, tycker jag. De flesta vill inte ens tala om det och det är begripligt för vad ska man göra? Leva loppan till sista dagen? Många har inte den möjligheten. De har inte pengar och kanske barn och familj att ta hand om.

På ålderns höst brukar en del ångra saker de gjort – eller inte gjort. De är bittra över att de bara jobbat och inte tänkt på sina barn. Tacket från företaget, i bästa fall en guldklocka, känns lite magert. Och villan och bilen som man satsat allt på, ja de kommer någon annan att ta över.

Men det finns en lösning, nämligen idén om ett ”evigt liv”. Alla religioner jag känner till erbjuder detta. De flesta har också ett par alternativ. De erbjuder antingen paradiset eller helvetet beroende på om man skött sig i jordelivet, betalat sitt ”tionde” till församlingen och inte svurit eller bedrivit ”hor” i alltför stor omfattning.

Vill man få evigt liv ska man helst också tro på de heliga skrifterna. Som det som står i bibeln om jungfrufödsel.

Trots att båda mina föräldrar var troende på olika sätt har jag svårt smälta detta och tanken på ”Guds son”. Vem var i så fall Guds moder eller Guds farfar? Bibeln är heller inte nådig mot kvinnorna, som där tydligen kommit ur mannens revben och sedan helt enkelt ska tiga i församlingen.

Ärligt talat anser jag att de som påstår sig veta Guds vilja och dessutom pådyvlar andra den, de hädar.

Jag är inte religiöst troende. Men jag tror på allt det gudomliga vi har omkring oss. Allt som vill växa, det nyfödda barnet som dubblar sin vikt på ett halvår, gräset, träden, solen, ja själva energin i världsalltet. Och det är där vi fortsätter vara även efter den yttersta dagen. I all denna kraft och vilja – på ett eller annat sätt. För ingenting lämnar någonsin jorden eller försvinner helt.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

husbilen

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

David Ericsson

David Ericsson

… lastbilschaufför och författare, som i helgen prisades på Bokmässan.

Rätt ut i Tidan, mitt i Lidköping, styr Klas Andersson ut sitt mesta sommarfordon. I samma ögonblick upphör försäkringen att gälla, inget bolag är berett att försäkra en bil när den körs i vatten.

Varning för vattenplaning?

Bilfrälst. Har du rastat ditt sommarfordon i år? För Klas Andersson i Götene handlar det om att låta bilen bada. Han gillar fordon i allmänhet – och sin tyska amfibiebil från 1960-talet i synnerhet.

Många tankevurpor om skyddsombuden

Debatt. Om inte facken utser skyddsombuden, vem ska då driva deras ärende om de motarbetas, hindras eller trakasseras? Gustaf Järsberg och Martin Miljeteig, Transport, svarar på Svenskt Näringslivs och Företagarnas debattinlägg i SvD.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Livets mening. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Påkörd. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern. Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.

Vredens druvor

Läsupplevelse. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Ge oss ett effektivt övervakningssystem

Ordförandeord. När jag skriver den här krönikan har jag just deltagit i en träff där Transportföretagen presenterade sin rapport Effektivare tillsyn av yrkestrafiken.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.

Indragen sjukpenning katastrof för kroniskt sjuka

Insändare. Statsvetaren och forskaren Niklas Altermark vid Lunds universitet har nyligen presenterat en delrapport kring de allvarliga resultat han funnit i sin forskning om konsekvenserna av Försäkringskassans avslag till sjukdomsdrabbade människor.

Följ oss i Almedalen

Orförandeord. Almedalen … är det ett jippo för samhällseliten och klubben för inbördes beundran – eller ett uttryck för den fantastiska demokrati vi lever i?