En buss för alla

Krönika. – Ursäkta är den här platsen ledig? Kvinnan i bussen såg upp på mig, suckade och flyttade sin handväska från det sista lediga sätet. Vid varje hållplats fylldes bussen än mer. Jag sneglade på kvinnan som harklade sig och tog upp en tidskrift utan bilder men med tättskrivna rader ur väskan.

På andra sidan mittgången satt en mamma med två barn. Ett i treårsåldern som var sysselsatt med en smartphone. Det andra var i ettårsåldern och satt i mammans knä. Plötsligt började den lilla gråta. Först tyst och gnällande, sedan alltmer intensivt och trotsigt tills hon gallskrek.

Kvinnan bredvid mig lade ifrån sig sin tidskrift och stirrade på mamman som försökte trösta barnet.

– Kan ingen få tyst på ungen, muttrade hon.

Just då steg en gammal och väldigt tjock dam på bussen och stapplade bakåt. Eftersom alla sittande tjugoåringar tydligen behövde vila sina ben, reste jag mig och gav henne min plats. Nu blev situationen än mer prekär för tidskriftskvinnan. Damen vällde liksom ut så att hon knappt kom åt att bläddra i tidningen. Samtidigt fortsatte barnet skrika och tidskriftskvinnan såg ut som om hon ville hoppa ut genom fönstret.

I bussens krängande rörelser på den smala landsvägen, inklämd mellan stående passagerare, barnvagnar och rullväskor började mina, möjligen fördomsfulla, tankar vandra.

En individualist, tänkte jag om tidskriftskvinnan. En som är van att bara tänka på sig själv. Kanske är hon centerpartist eller moderat? Och jag kom att tänka på Annie Lööfs ”Maramöpolitiken hemma vid köksbordet”. Ingen ska bestämma över någon annan. Å andra sidan får alla klara sig själva. Att det sen inte finns pengar till polis, järnvägar, vägar skolor och vård efter alla skattesänkningar för de rika, gör inte så mycket. Inte heller att det mest är just rikingarna som har råd att ta del av ”valfriheten.”

Bussen tog ett par kurvor som om den körde på Nürburgring och massan av stående svängde fram och tillbaka som bananklasar, hängande i takstropparna. Så bromsade den in och alla trycktes framåt mot varandra.

Nu skulle tidskriftskvinnan gå av. Hon lyckades få tjocka tanten att resa sig och pressade sig förbi. Men när hon kom till mig vid dörrarna var det stopp. Jag hade helt enkelt inte någonstans att ta vägen. Dörrarna gick igen och det blev rop och liv om att öppna dom igen. När hon till slut kommit ut vände hon sig mot mig, röd i ansiktet.

– Tack så mycket för hjälpsamheten!

– Tack så mycket själv, sa jag. Borde inte du köpa en egen buss?

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Bygg infrastruktur så att hela Sverige kan leva

Debatt. Den infrastruktur vi bygger i dag kommer att ha en inverkan på samhällsutvecklingen hundratals år framåt i tiden. Än i dag påverkas regioner av hur järnvägar byggdes under 1800-talet. Dagens infrastruktursatsningar bör därför bygga för det samhälle vi vill ha i framtiden lika mycket som de möter de behov som existerar just nu.

Nollvision – för vem?

Debatt. I fjol fick 58 personer sätta livet till på jobbet och hittills i år är det åtta personer som omkommit på arbetet. Det är skrämmande. Fortsätter trenden hela 2019 pekar siffrorna mot närmare 100 döda!

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

En strömlös ledning

Efter stormen. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

Jag väntar mig politisk turbulens

Ledare. Efter månader av politiskt käbbel har vi fått en rödgrön regering. En vänsterregering som till betydande delar ska driva högerpolitik.

Högt pris för en röd-grön regering

Ordförandeord. Det är bra att Sverige nu har en regering och det är bra att statsministern heter Stefan Löfven. Det som inte är bra är att priset för den överenskommelse som har slutits mellan S, C, L och MP riskerar att bli alldeles för högt.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

Debatt: Facket & framtiden

På en död planet finns inga jobb

Ulf Jarnefjord: Utsläppen av växthusgaser måste minskas drastiskt för att den globala uppvärmningen ska hejdas. Detta är en ödesfråga också för fackföreningsrörelsen.

Biltvätt

Vår förbannade skyldighet

Bengt Sandberg: Fackföreningsrörelsen i Sverige har tagit ställning för att ta kamp för de papperslösa. Därför startades i september 2008 Fackligt center för papperslösa. Centret ska vara en motor bland förbunden mot att människor utnyttjas på svenska arbetsplatser.

Så lyfter vi facket

Johan Eriksson: En fackförening utan aktiva medlemmar är en fackförening utan kraft! Arbetarrörelsen måste bli en rörelse igen. Vi måste våga titta framåt. Inte fastna i en romantisk bild av vad vi en gång varit och med sorgsen blick förlamat konstatera omöjligheter och problem.

Det handlar om världsbilden

Jesper Bengtsson: Jag tror att valet i september kan sammanfattas med fyra ord: Det handlar om världsbilden. Jag är dessutom övertygad om att de fackliga organisationernas största utmaning under de kommande åren är att klara av att forma och etablera sin egen bild av vilket samhälle vi lever i.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericsson

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.