Åtstramningar inte rätt väg ur krisen

Krönika. Europa behöver tillväxt, inte åtstramning. Det som nu händer med skapandet av Europapakten innebär ett tvång för de länder som har euron som valuta liksom för de länder som väljer att ansluta sig till paktens bestämmelser.

I och med anslutningen till pakten accepteras en hård ekonomisk styrning från EU-nivå. I pakten stadgas ett strikt finanspolitiskt ramverk som säger att ett lands årliga budgetunderskott inte får överstiga en viss nivå som andel av BNP.

Det som är det allvarliga i detta är just att underskottet beräknas på årsbasis, inte över en konjunkturcykel – det vill säga sju år, vilket är det normala beräkningssättet i nationalekonomin.

Det råder dock delade uppfattningar om vad som verkligen gäller. Både regeringen och sossarna och nu också LO anser att texten inte explicit säger att underskottet ska beräknas årsvis. Jag delar inte den uppfattningen. Som jag läser det är det en årlig utvärdering som ska ske, och om en stat inte fullföljer kraven på att ha en budget i balans, eller överskott i budgeten, kommer automatiska mekanismer att slå till.

Dock verkar det som om Kommissionen har att föreslå hur snabbt budgeten skall komma i balans. Det finns ett undantag från detta, vilket framgår av artikel 3 C som definieras i artikel 3.3. För att få avvika från en expansiv finanspolitik krävs så att säga att det föreligger ”exceptional circumstances”.

Varenda en av oss torde väl anse att det är viktigt med ordning och reda i finanserna. Inget konstigt med det. Men för ensidigt fokus på åtstramning leder till negativa konsekvenser för Europas löntagare. Det riskerar även leda till stora nedskärningar i välfärden. Speciellt för de länder som har en relativt stor välfärdssektor som exempelvis Sverige.

Vad Europa behöver är åtgärder som, med respekt för olika arbetsmarknads – och välfärdsmodeller, sätter fart på tillväxten. Då är det viktigt att kunna arbeta under en finanspolitisk flexibilitet. Exempelvis krävs det endast ett riksdagsbeslut här i Sverige för att ändra det finanspolitiska ramverk som vi arbetar under. Man kan ju bara tänka sig hur lång tid det skulle ta för att göra samma förändring på EU-nivå.

Problemet som jag ser det är att pakten snarare tar fasta på finanskrisens symptom än dess orsaker. Vad man missar är att valutaunionen består av för heterogena ekonomier i en för homogen europolitik. Dessutom föregicks situationen av en bankkris där stater under åren 2008–2009 tvingades ingripa för att rädda det finansiella systemet.

Felet var att bostadspriserna hade tillåtits skjuta i höjden och att bankerna hade fått låna ut alldeles för mycket, med för stora risker. När bubblan slutligen sprack, tvingades staten ta hand om problemen och den offentliga skuldsättningen rusade i höjden. Till detta var staterna nödd och tvungna, alternativen var allt för skrämmande. Den nu föreslagna finanspakten kommer inte att ge mycket skydd mot nya kriser, när orsakerna till dem ligger i den privata sektorn oavsett intentionerna med den.

Genom pakten överges dessutom det nationella självbestämmandet över statsbudgeten till förmån för ökad EU-kontroll. Finanspolitiken tar således ett stort steg från de demokratiskt valda församlingarna till tjänstemännen i Bryssel. Detta är kanske det den allvarligaste invändningen mot pakten.

Sammanfattningsvis kan jag för en gångs skull hålla med Europafacket när de säger att europakten endast handlar om åtstramning och budgetdisciplin, som tvingar paktländerna att följa en skadlig procyklisk finanspolitik med alltför strikta regler i en tid då de flesta ekonomier är för svaga och arbetslösheten för hög. Pakten kommer att leda till en press nedåt på löner och arbetsvillkor. Deltagarländer som inte följer bestämmelserna kan dras inför EU-domstolen som kan utdöma böter.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Jens Nilsson i EU

Jens Nilsson i EU-parlamentet vill ha strängare cabotageregler

Åkeri. Nya, strängare regler för tillfälliga inrikes transporter av utländska företag, cabotage, är på gång. I eftermiddag lägger Jens Nilsson (S) fram sitt förslag i EU-parlamentets transportutskott. En het debatt väntar. Här svarar han på frågor om rapporten.

Transportarbetarens logga

Förslag om 48 timmars cabotage debatteras

Åkeri. ”Systematiskt cabotage och nomadförare måste förhindras.” Utländska åkerier som kör i andra medlemsländer ska bara få stanna i 48 timmar. Därefter ska lastbilarna återvända till hemlandet, föreslår EU-parlamentarikern Jens Nilsson.

Transportarbetarens logga

Ministermöte om nya transportregler

EU. Cabotagetransporter måste vara tillfälliga. Reglerna om kombinerade transporter och cabotage behöver också samordnas så att kombitransporter med järnväg, sjöfart och lastbil inte används för att kringgå bestämmelserna. Det är Sveriges linje när transportministrarna i dag möts i Bryssel.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!