Åtstramningar inte rätt väg ur krisen

Krönika. Europa behöver tillväxt, inte åtstramning. Det som nu händer med skapandet av Europapakten innebär ett tvång för de länder som har euron som valuta liksom för de länder som väljer att ansluta sig till paktens bestämmelser.

I och med anslutningen till pakten accepteras en hård ekonomisk styrning från EU-nivå. I pakten stadgas ett strikt finanspolitiskt ramverk som säger att ett lands årliga budgetunderskott inte får överstiga en viss nivå som andel av BNP.

Det som är det allvarliga i detta är just att underskottet beräknas på årsbasis, inte över en konjunkturcykel – det vill säga sju år, vilket är det normala beräkningssättet i nationalekonomin.

Det råder dock delade uppfattningar om vad som verkligen gäller. Både regeringen och sossarna och nu också LO anser att texten inte explicit säger att underskottet ska beräknas årsvis. Jag delar inte den uppfattningen. Som jag läser det är det en årlig utvärdering som ska ske, och om en stat inte fullföljer kraven på att ha en budget i balans, eller överskott i budgeten, kommer automatiska mekanismer att slå till.

Dock verkar det som om Kommissionen har att föreslå hur snabbt budgeten skall komma i balans. Det finns ett undantag från detta, vilket framgår av artikel 3 C som definieras i artikel 3.3. För att få avvika från en expansiv finanspolitik krävs så att säga att det föreligger ”exceptional circumstances”.

Varenda en av oss torde väl anse att det är viktigt med ordning och reda i finanserna. Inget konstigt med det. Men för ensidigt fokus på åtstramning leder till negativa konsekvenser för Europas löntagare. Det riskerar även leda till stora nedskärningar i välfärden. Speciellt för de länder som har en relativt stor välfärdssektor som exempelvis Sverige.

Vad Europa behöver är åtgärder som, med respekt för olika arbetsmarknads – och välfärdsmodeller, sätter fart på tillväxten. Då är det viktigt att kunna arbeta under en finanspolitisk flexibilitet. Exempelvis krävs det endast ett riksdagsbeslut här i Sverige för att ändra det finanspolitiska ramverk som vi arbetar under. Man kan ju bara tänka sig hur lång tid det skulle ta för att göra samma förändring på EU-nivå.

Problemet som jag ser det är att pakten snarare tar fasta på finanskrisens symptom än dess orsaker. Vad man missar är att valutaunionen består av för heterogena ekonomier i en för homogen europolitik. Dessutom föregicks situationen av en bankkris där stater under åren 2008–2009 tvingades ingripa för att rädda det finansiella systemet.

Felet var att bostadspriserna hade tillåtits skjuta i höjden och att bankerna hade fått låna ut alldeles för mycket, med för stora risker. När bubblan slutligen sprack, tvingades staten ta hand om problemen och den offentliga skuldsättningen rusade i höjden. Till detta var staterna nödd och tvungna, alternativen var allt för skrämmande. Den nu föreslagna finanspakten kommer inte att ge mycket skydd mot nya kriser, när orsakerna till dem ligger i den privata sektorn oavsett intentionerna med den.

Genom pakten överges dessutom det nationella självbestämmandet över statsbudgeten till förmån för ökad EU-kontroll. Finanspolitiken tar således ett stort steg från de demokratiskt valda församlingarna till tjänstemännen i Bryssel. Detta är kanske det den allvarligaste invändningen mot pakten.

Sammanfattningsvis kan jag för en gångs skull hålla med Europafacket när de säger att europakten endast handlar om åtstramning och budgetdisciplin, som tvingar paktländerna att följa en skadlig procyklisk finanspolitik med alltför strikta regler i en tid då de flesta ekonomier är för svaga och arbetslösheten för hög. Pakten kommer att leda till en press nedåt på löner och arbetsvillkor. Deltagarländer som inte följer bestämmelserna kan dras inför EU-domstolen som kan utdöma böter.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Jens Nilsson i EU

Jens Nilsson i EU-parlamentet vill ha strängare cabotageregler

Åkeri. Nya, strängare regler för tillfälliga inrikes transporter av utländska företag, cabotage, är på gång. I eftermiddag lägger Jens Nilsson (S) fram sitt förslag i EU-parlamentets transportutskott. En het debatt väntar. Här svarar han på frågor om rapporten.

Transportarbetarens logga

Förslag om 48 timmars cabotage debatteras

Åkeri. ”Systematiskt cabotage och nomadförare måste förhindras.” Utländska åkerier som kör i andra medlemsländer ska bara få stanna i 48 timmar. Därefter ska lastbilarna återvända till hemlandet, föreslår EU-parlamentarikern Jens Nilsson.

Transportarbetarens logga

Ministermöte om nya transportregler

EU. Cabotagetransporter måste vara tillfälliga. Reglerna om kombinerade transporter och cabotage behöver också samordnas så att kombitransporter med järnväg, sjöfart och lastbil inte används för att kringgå bestämmelserna. Det är Sveriges linje när transportministrarna i dag möts i Bryssel.

Om sopor – och en och annan sopa

Debatt. Det gamla ordspråket ” Den som tiger han samtycker” ligger som ett skitigt täcke över många offentliga verksamheter, som i sin iver att anpassa sig släpper tyglarna och säljer bort samhällsviktig service och omsorg till internationella marknadskrafter vars mål är att tjäna så mycket slantar som möjligt till sina ägare.

Jag vill ge en ros till …

Agneta Larsson på Transports a-kassa, för trevligt och varmt bemötande när jag kontaktade a-kassan för första gången!

Välkomna till oss så tar vi ansvar tillsammans!

Ordförandeord. Kamrater, ni har förmodligen hört talas om problemen i Göteborgs hamn och att dessa också är huvudanledningen till att regeringen påbörjat en utredning av konflikträtten. En del av er såg kanske också Uppdrag Granskning som handlade om detta.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Därför tror jag inte på självgående lastbilar

Krönika. Alla är på tå: ingenjörer, logistikforskare, trafikplanerare, biltillverkare och allsköns konsulter. För nu är de på gång, de självkörande bilarna och framför allt lastbilarna!

Metoo i retur

Krönika. För oss som varit med ett tag är inte Metoo-upproret någon nyhet. Den stora kvinnokampen startade i slutet av sextiotalet och var som starkast på sjuttiotalet då varje del av samhället deltog.

Hur svårt kan det va?

Krönika. När jag började min chaufförsbana – för ett bra tag sen – körde jag en lastbil med tipp och kran som hette Volvo Raske. Så rask var den dock inte med sina knappt hundra hästkrafter. Styrservot satt i armmusklerna.

Landsvägens Nobelpris

Krönika. Vägen till Klockrike och Kärlek i Europa är boktitlar som är så vackra att bara de gör att man vill läsa böckerna. Den första är av Harry Martinsson, en gång nobelpristagare, och handlar om luffaren Bolle och hans liv efter vägarna vid förrförra sekelskiftet.

Lösa förbindelser

Krönika. Trots att jag är bemanningsanställd trivs jag rätt bra med mitt jobb. Visserligen kan den arbetsgivare jag varit inlejd hos i närmare sex år ge mig sparken på dagen. Men bemanningsjobbet är lite spännande, lite gambling – man vet aldrig var man hamnar.

Vem är fackpamp?

Ledare. I januari tog tv-programmet Uppdrag granskning upp konflikten i Göteborgs hamn, som primärt utkämpas mellan containerjätten APM Terminals och Hamnarbetarförbundet. Men även Transport har en nyckelroll i tvisten.

Ge medlemmarna betald utbildning om avtalet

Insändare. Jag önskar att facket skulle börja anordna regelbundna, återkommande fortbildningskurser i transportavtalet (löner, arbetstid, kör och vilotid osv) på betald arbetstid.

Metoo mobilskärm

Gärna tuff jargong, men ge fan i sexism och rasism

Debatt. Alltså. På tal om #metoo och #banaväg (som jag i skrivande stund inte vet vart det landar) och alla andra fantastiska hashtags och upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp: Hör jag någon mer yppa orden ”äsch, jag tar det inte på allvar” eller ”jag kan stå upp för mig själv” – då kommer jag kräkas. Kaskadkräkas.

Orättvist att lägga över ansvaret på arbetarna

Ordförandeord. Det är sista ”ordföranden har ordet” för året och vi har en händelserik höst bakom oss. Vi har åstadkommit mycket tillsammans och jag är enormt stolt över det här förbundet och våra medlemmar. Det märks att vi är ett kampförbund!

Det som aldrig kom fram i AD

Ledare. I december stod närmare 50 sopgubbar inför skranket i Arbetsdomstolen. De krävs på ett rekordstort skadestånd, 5 000 kronor per person, efter sommarens uppmärksammade konflikt.

”Lägg den fackliga splittringen bakom er”

Debatt. Den 10 december öppnar världens största automatiserade hamnanläggning, Yangshangs djuphavshamn i Shanghai. Förarlösa kranar och automatiska godsflöden innebär inte att personalbehovet blir noll.

Nu räcker det!

Debatt. Tvister mellan kvinnliga kollegor ska lösas med oljebrottning, manliga kollegor diskuterar storleken på sina kvinnliga kollegors bröst, fulla manliga kollegor tar sina kvinnliga kollegor på brösten, skämt om att slå sin partner och att kvinnor hör hemma under frukostbordet där de ska suga av mannen.

Det här är inte bara kvinnornas strid

Ordförandeord. Inom facket är det nästan tjänstefel att säga att man är nöjd med ett avtal. Men när det gäller det taxiavtal vi nu har skrivit under är jag faktiskt både stolt och nöjd.