Demokrati
Close
Gick du och röstade? Varför röstade du som du gjorde? Tar du demokratin för given? Är du beredd att stå upp för den? Det är dags att börja snacka med varandra.
Close

Våga ta snacket om demokratin!

Kultur. ”Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon”. Förintelsens överlevare Hédi Frieds ord biter sig fast. Väktaren Niklas Strand tycker att vi ska våga ta snacket vid fikabordet. Vad kan du göra för att skydda demokratin?

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink fick ett samtal. 94-åriga Hédi Fried, som överlevt nazisternas folkmord under andra världskriget och sett vad människan är i stånd till, sa: ”Vi måste göra något för att skydda demokratin.”

Resultatet blev en liten grön handbok för demokrater, som nästan ryms i bakfickan. Den kan halas fram vid fikabordet, i studiecirkeln, på folkhögskolan.

23 författare, politiker och tänkare ger sina svar på frågan om vad du och jag kan göra när klimatet hårdnar i samhället och på sociala medier. När politiker och journalister föraktas. När människor känner uppgivenhet och ilska över att inte bli lyssnade på – och det älskade och hatade demokratiska styrelseskicket ifrågasätts.

”Demokratin är inte akut hotad. Men vi ska vara vaksamma”, anser författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Foto: Justina Öster

Demokrati kan översättas med folkstyre och folkmakt. Makten i Sverige ska utgå från folket i fria val. Du väljer och är du missnöjd röstar du på ett annat parti nästa gång. Vad ligger i andra vågskålen? Autokrati, lika med envälde, diktatur, expertvälde. Att du och jag är för dumma för att vara med och bestämma över hur vi vill utforma vårt samhälle? Så: lämna det i händerna på en stark ledare, som vet folkets bästa.

Elisabeth Åsbrink är en av Demokratihandbokens redaktörer. Hon börjar med att dämpa undergångsstämningen. Demokratin inte är akut hotad, säger hon, men den har en del svaga punkter. Åsbrink pekar på folkrörelserna, som arbetarrörelsen och facket, vilka i likhet med de politiska partierna tappat medlemmar. Att segregation och ojämlikhet ökar. Att kunskaps- och inkomstklyftorna vidgas. Att journalistiken blivit allt mer ”stadsfixerad och lämnar landsbygden åt sitt öde”.

Journalisterna ska granska vad politikerna gör, säger hon som tidigare jobbade på Uppdrag granskning. Det gör ont i henne varje gång en lokaltidning eller ett bibliotek läggs ner, och Åsbrink tror att konsekvenserna blir större än vi anar.

Men så kommer hennes men. Undersökningar visar att svenskar har större tillit och i allmänhet betraktar människan bredvid som en person att lita på. Förtroendet är betydligt högre än i länder som utsatts för krig och ekonomisk kollaps, som Serbien och Grekland.

Visst håller det på att förändras, liksom förtroendet för myndigheter och institutioner, men det är ändå viktigt att komma ihåg som något specifikt svenskt, tycker Elisabeth Åsbrink.

Så med risk för att det kan låta lite löjligt och smått, stannar hon vid: tillit. Som motmedel mot antidemokratiska krafter. Mot terrorister och extremister, som spelar på våra fördomar, piskar upp rädslan och vill ta makten över våra liv. Författaren skrev om det efter attentatet på Drottninggatan.

Hur gör vi då?

Småpratar, ser varandra i ögonen, tar upp en tappad vante. Vi delar den här bänken på busshållplatsen. Vi är olika, men respekterar varandra ändå. Fast.
I ”ifåneriets” tidsålder har vi blivit sämre på det mellanmänskliga, gömmer oss gärna i våra mobiler, påpekar Elisabeth Åsbrink. Hon läste nyligen en bok om mellankrigstiden En tysk mans historia. Vad hände när nazismen växte fram? Människor slutade prata med och se på varandra, svarar hon.

Vad får vi mer för råd i handboken?

Att våga vara lite obekväma och argumentera för människors lika värde, även om vi förstör stämningen på festen. Att se tecknen på ondska, de små stegen, glidningarna i språket. Och inte vänja oss. Att tänka på vad vi säger, mildra tonläget och hejda vår mest dräpande replik.

Vi ska inte nöja oss med en tumme upp på Facebook, att bara vara kunder och konsumenter utan stiga fram som medborgare, engagera oss i föreningar och organisationer. På det sättet fortsätter vi utveckla demokratin, menar skribenterna.

Tidigare framtidsministern Kristina Persson (S) skriver om vikten av att föra en öppen och respektfull dialog: ”Vi måste orka samtala även med dem som inte håller med. Demokratins fiender har också rätt att yttra sig. Det är inte den enskilda människan som vi avskyr utan hans eller hennes åsikter”.

Elisabeth Åsbrink instämmer. Motsatsen är stater där bara några få ståndpunkter tillåts. Hon är av judisk släkt, men ändå bekymrad över diskussionerna om att förbjuda nazistiska partier och grupper i Sverige. Börjar man tala om vilka åsikter man ska förbjuda är man inne på farliga vägar, anser hon. Människor ska få demonstrera på gatorna, säga vad de tycker och tänker. Det är demokratins grundpelare.

På 1880-talet fängslades socialdemokraterna Hjalmar Branting och August Palm för att de agiterade och ”hotade ordningen”, påminner Elisabeth Åsbrink. Det finns andra sätt att bekämpa rasistiska ideologier. Nazister som begår brott och våldshandlingar ska bestraffas.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider har tillsammans skrivit boken Populistiska manifestet. Där sluggar de vilt mot både höger- och vänsterpolitiker, som i konsumismens och marknadsliberalismens spår tappat kontakten med sina väljare. Stanna upp, gå i opposition, lyssna på vad människor säger. Ta in deras oro, råder Greider sitt parti, Socialdemokraterna.

I sitt svar på hur enskilda kan bidra till demokratin använder han den avrättade fackföreningskämpen Joe Hills ord: ”Sörj inte organisera er”. Gå med i ett parti, en rörelse, facket. Det gällde för 100 år sen och det gäller nu. Åsa Linderborg säger kort och gott: Hälsa på alla, tala med alla.

Så kommer vi till den svenska välfärdsstatens ömma punkt och inbyggda dilemma, som Elisabeth Åsbrink skriver om i sin bok, alla borde läsa, Orden som formade Sverige. Välfärden med skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg bygger på att vi alla bidrar och betalar skatt. Men vad händer när alla inte har jobb, inte kan bidra – och pengarna inte räcker?

När det allmänna barnbidraget skulle införas 1948 oroade sig svenskarna för ”lösaktiga” och så kallat sinnesslöa kvinnor. De kunde inte tillåtas ”föröka sig ohejdat” och steriliserades i stora skaror, beskriver Åsbrink. Sedan kom turen till bidragsfuskarna, som hotade välfärden. Medierna svämmade över av artiklar.

Nu har det blivit invandrare och flyktingar som pekas ut som problemet, som stjäl pengar från gamla. Politikerna borde ha lyft dilemmat vid 1990-talskrisen när en halv miljon gick arbetslösa. Nu blev det Sverigedemokraterna som kapade frågan. Men, säger Elisabeth Åsbrink, problemet handlar inte om var människor kommer ifrån utan hur de ska få jobb.

Historikern och journalisten Henrik Arnstad har under sex år djupdykt i demokratin. Efter 351 sidor i boken Hatade demokrati landar han i ungefär samma slutsats som Åsbrink om hur vi utövar demokrati:

”Var lite hyggliga mot varandra”.

 

Fotnot: Citatet i början är ur Dagens Nyheter 8/9 2018, ”Hédi Fried: Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.”

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Örjan Torpe:
    1 december, 2018

    Den största fienden mot demokratin är staten, den inskränker dina rättigheter steg för steg som medborgare. Obekväma forskare och tjänstemän trängs successivt undan, kvar blir bara en samling idioter som fd electroluxchefen Werten sa. Riksdagen är idag en förebild för att utesluta obekväma åsikter. Liberaler blir kommunister i sn iver att hindra ett politisk parti för att få inflytande. Har man rätt eller fel i sakfrågor det spelar ingen roll. Har någon av läsarna hört en kompetent Riksdagsman diskutera miljöfrågor så kan ni höra av er till mig. En ordinär taxibil drar lika mycket energi som tre normalvillor. Vad skall den bilen gå på för bränsle. Man vet inte hur man skall ställa om ett samhälle utan det är du eller du som skall bära huvudansvaret, utan att du får tillgång till några vettiga alternativ. Därför älskar makten miljöfrågor, för då kan medborgarens frihet beskäras, man tar små steg så ingen så ingen ser vad som skall komma, så sant som det är sagt. "Världens sämsta Indier" fanns det ett program från SVT som hette. Dör visade man på vad kulturella klyftor har för betydelse för att kunna integreras i ett samhälle trots etnisk likhet med Indierna själva

Lästips:

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Nawal El Saadawi

”Gud borde vara demokrat”

Kultur. Författaren Nawal El Saadawi har fängslats och tvingats i exil. På frågan om vad hon är rädd för är svaret: Ingenting. Inte ens för Gud? – Om Gud finns borde han vara nöjd med mig.

Santiago Bautista

”Appen är min chef”

Mötet. Santiago Bautista försörjer sig med att cykla ut mat till hungriga kunder. Han för också en envis kamp mot sin arbetsgivare för att göra jobbet säkrare.

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Daniel Bergman håller ett öga på trafiken. Hastig­heterna går ner först när det bildats kö.

Yrke: Krockskydd

Bärgning. TMA-chaufförens jobb är att rädda liv. Bilens lysande bakparti hjälper till att undvika olyckor. Och när smällen väl kommer ska skyddet rädda livet på både olycksfågeln och de som är på väg att bli överkörda.

Färdtjänst
Man i permobil vid taxikön på Centralstationen i Stockholm.

Missnöjet pyr bland färdtjänstförarna

Förare. Är det sant att färdtjänstförare i Stockholm medvetet ”gömmer sig” för väntande resenärer för att komma undan dåligt betalda körningar? ”Det förekommer”, säger en chaufför på Sverigetaxi. ”Nej, det går inte. Växeln ser oss hela tiden på gps:en”, säger en kollega.

Taxikö utanför Centralstationen i Stockholm.

”Ska man klara sig måste man fuska, muta och trixa”

Åkare. – Vi är pressade från alla håll. Av förarna. Facket. Beställningscentralen. Färdtjänsten. Det känns som om politikerna glömt taxibranschen. Fler och fler åkare pratar om konkurs som enda utväg.