Serieskaparen John Backder
Close
John Backderf går också under artistnamnet Derf Backderf. Han har bland annat fått Pulitzer-priset och ett journalistiskt seriepris i Robert F Kennedys namn.
Close

Serieskapare om sopgubbsliv

Kultur. John Backderf är prisbelönt serieskapare. I den svenska debuten Sopigt berättar han om livet som sopgubbe i USA.

Utdrag ur John Backderfs serieroman Sopigt.
Utdrag ur John Backderfs serieroman Sopigt.

John Backderf hoppade av konstskolan som 20-åring och flyttade hem igen, året var 1980. Han bläddrade i tidningen och hittade en annons. ”Miljöförvaltningen söker deltidsarbetare.” John Backderf svarade och redan nästa dag stod han längst bak på sopbilen.

– Jag hade ingen utbildning, ingenting. Jag hade inget körkort för lastbil, det är tokigt, men jag körde. Jag tror inte de skulle göra så i dag, säger John Backderf.

Större delen av handlingen i Sopigt är påhittad. Men allt som händer just på sopbilen har hänt på riktigt. De har kört på elledningar, ramlat av i farten och fått bajs på sig.

– Gud, det var som om vi var tre personer från en komedi som plockade upp sopor. Varje dag var så nära total katastrof. Om allmänheten haft en aning om vad som hände hade vi alla fått sparken.

Roligt i backspegeln

Många av situationerna i boken är roliga att se, men var det roligt när det hände?

– När vi var täckta av skit försökte vi bara ta oss genom arbetsdagen. Men när vi tittade tillbaka på det som hände såg vi att det var roligt.

John Backderf bor i Cleveland, Ohio i USA, och växte upp en bit därifrån i Richmond. Området han bor i ligger sydöst om Detroit och nordväst om Youngstown. Två städer som symboliserar den brustna amerikanska drömmen. I den första staden var det jobben i bilindustrin som blev färre och sämre, i den andra var det stålverken som tömdes och nu rostar bort. John Backderf har jobbat i två branscher som gått åt varsitt håll. Sopbranschen blomstrar, men de tidningar han gjort seriestrippar för försvinner en efter en.

– Det är deprimerande. Finns det inga tidningar i de små städerna kan korrupta politiker göra vad de vill.

I Richmond står soptunnor fortfarande vid vägkanten, de som hämtar avfallet måste än i dag lyfta upp dem för hand.

– Det är ett hårt jobb. Jag har ett inramat foto av sopbilen ovanför mitt ritbord hemma. Det är en påminnelse om att jag måste teckna och skriva, annars kommer jag stå där, längst bak på den där jävla bilen, säger han.

– Jag ramlade av flera gånger, det är ett av de farligaste jobben i USA. Jag var ung då och tänkte inte på det, men när jag tittar tillbaka förstår jag inte att det fick vara så.

Fyra dollar i timmen

Omslag till serieboken soligtVi träffas i ett rum hos Johan Backderfs svenska förlag i centrala Stockholm, där han är för att lansera boken och besöka en seriefestival. Han sitter mest still och tittar ner i bordet. När han ska byta sittställning knakar stolen till, det låter som om den vilken sekund som helst ska falla i bitar.

– Jävla skräp. Det är på grund av att det tillverkas så mycket dåliga saker som vi har så mycket sopor, säger han.

När John Backderf jobbade som sopgubbe hade han minimilön, då under fyra dollar i timmen.

– Vissa har fortfarande väldigt låga löner. Andra, som de i New York, har kollektivavtal och bra lön. Det är fortfarande ett skitjobb så de förtjänar att tjäna bra.

Ett år på sopbilen var tillräckligt för att John Backderf skulle söka sig tillbaka till skolbänken. Han pluggade till journalist och blev sedan serietecknare.

– Jag använder samma verktygslåda som jag fick där. Jag börjar alltid med att läsa på och se till att ha alla fakta och referenser innan jag berättar min historia.

I Sopigt får läsaren se livet från baksidan av en sopbil, men med på rutten finns också historien om en liten stad i USA.

– Jag gillar att berätta om vanliga människor som gör vanliga saker. Det finns så mycket att säga. Vissa gillar att berätta om höjdarna, jag gillar att berätta om de andra. Att prata om sopor och livet i en småstad, det är historier som inte är så vanliga, säger John Backderf.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Demokrati

Våga ta snacket om demokratin!

Kultur. ”Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon”. Förintelsens överlevare Hédi Frieds ord biter sig fast. Väktaren Niklas Strand tycker att vi ska våga ta snacket vid fikabordet. Vad kan du göra för att skydda demokratin?

Nawal El Saadawi

”Gud borde vara demokrat”

Kultur. Författaren Nawal El Saadawi har fängslats och tvingats i exil. På frågan om vad hon är rädd för är svaret: Ingenting. Inte ens för Gud? – Om Gud finns borde han vara nöjd med mig.

Hallå där!

Roger Blom

... som är vd på åkeriet Ernsts Express i Avesta.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Månadens medlem
Sofia Sjunfors

Starkaste kvinnan i Dalsjöfors

Strongwoman. Blåmärken på över- och underarmar, lår, ja, lite varstans. Senaste tävlingen har satt tydliga spår på terminalarbetaren Sofia Sjunfors kropp. Men det får man räkna med om man siktar på att bli stark, säger hon. Riktigt stark.

Färdtjänst
Man i permobil vid taxikön på Centralstationen i Stockholm.

Missnöjet pyr bland färdtjänstförarna

Förare. Är det sant att färdtjänstförare i Stockholm medvetet ”gömmer sig” för väntande resenärer för att komma undan dåligt betalda körningar? ”Det förekommer”, säger en chaufför på Sverigetaxi. ”Nej, det går inte. Växeln ser oss hela tiden på gps:en”, säger en kollega.

Taxikö utanför Centralstationen i Stockholm.

”Ska man klara sig måste man fuska, muta och trixa”

Åkare. – Vi är pressade från alla håll. Av förarna. Facket. Beställningscentralen. Färdtjänsten. Det känns som om politikerna glömt taxibranschen. Fler och fler åkare pratar om konkurs som enda utväg.

Granskning
Utanför Din Transportpartner Nordens verkstad i Göteborgs hamn.

Osäkra villkor för arbetskraften från andra världsdelar

Arbetskraftsinvandring. På ett år har Transport fått över 1 000 ansökningar från företag som vill ta in arbetskraft från länder utanför EU. Vi har granskat 500 av dem. Tre av tio migranter kommer till företag utan kollektivavtal. Vanligaste jobbet är tidningsbud.

Martin Jonsson, ombudsman i Transports Halmstadsavdelning, letar efter Hagman Transport, ett bolag som vill anställa åtta filippinska lastbilschaufförer. Facket vill att bolaget tecknar kollektivavtal.

På spaning efter förare från Filippinerna

Arbetskraftsinvandring. Martin Jonsson, ombudsman i Transports Halmstads-avdelning, letar efter Hagman Transport, ett bolag som vill anställa åtta filippinska lastbilschaufförer. Facket vill att bolaget tecknar kollektivavtal.