Hallstavik
Close
Holmen Paper är den största privata arbetsgivaren i Hallstavik.
Close

I skuggan av bruket

Orten: Hallstavik Båt i helgen, räv inpå knuten och världens bästa chef. En lukt som inte luktar, timmerbilar som inte hörs. Vi landar i en håla, en oslipad diamant. Hallstavik.

Hallstavik-karta
Grafik: Christina Ahlund

Bruksorten sträcker ut sig med sina äppelstinna villaträdgårdar, två äldreboenden där folk trivs, och ett centrum som är en uppgrävd grop sen något halvår. Vissa affärslokaler har bommat igen, men Ica och Coop blickar mot varandra, tvärs över byggjobbarna.

Strax utanför tätorten dyker några snurrande vindkraftverk upp. Pappersbrukets höga skorstenar bolmar vit rök mot himlen och tungbilarna matar fram nytt timmer … och nytt… Allt medan lastbilschaufförer och hantverkare tuggar raggmunk i Folkets hus, invigt av statsminister Olof Palme 1972.

Hallstavik ligger i hjärtat av Roslagen, drygt fyra mil från Norrtälje och dryga sex bortom Uppsala. Gymnasiet med praktiska utbildningar som fordonsteknik var nedläggningshotat, men Hallstabornas ideella nätverk ryckte ut och det finns kvar. Nu vill nätverkarna anlägga en stjärnparad, à la Hollywood, med namn på människor som haft betydelse för bygden.

Jag är i Hallstavik för att spegla orten och ett gäng transportarbetare som bor eller jobbar där, berätta om hur de lever, tänker och tycker.

 

Bosse, tidningsbud

Bosse Andersson, tidningsbud
Tidningsbudet Bosse Andersson brukar gå runt med kameran på magen och fånga ögonblick.

Han dyker upp i distributionsbolaget Prologs ödsliga lokaler, en bit från centrum. Bosse Andersson är tidningsbud sedan 1975. Det duggar lätt, men termometern som kröp mot frost natten innan stannar vid sju plus när torsdagen övergått i fredag. Kaffebryggaren tiger. Budet som brukade koka te har slutat. Lokalredaktören som jobbade här förr har gått i pension, och Norrtelje Tidning lagt ner Hallstaredaktionen. Bevakningen har blivit usel, klagar folk.

Bosse väntar på tidningshögarna från Norrtälje. Jag frågar om rondellhunden och de andra vita jyckarna, ett stycke bort. De kom till i ett samarbete mellan några skolelever och en konstnär. Roslagsgjuteriet i närbelägna Herräng ryckte in och gjöt dem i järn. Bosse och kollegan Emad Zaid brukar träffa de första arbetarna på väg till gjuteriet i gryningen. Det fyller snart 150 år.

Egentligen hade Bosse gått i förtidspension, han är 63, men så hoppade han på igen, i helgerna. Ibland rycker han in i veckorna med. För pengarna. Han är trött, men inte sömning, säger han, följde med en vän på körskoleutbildning kvällen innan och kom inte i säng vid 19. Bästa tiden, som han brukar.

Vad har Bosse för knep för att hålla sig vaken i beckmörkret på landortsvägarna? Hans unga kvinnliga kollega gör av med en påse smågodis per natt. Bosse kör med starka halstabletter från Ålandsfärjan. Pulsen går upp när han kör, så det är inga problem. Turen kan han, nästan i sömnen.

Fredagarna är veckans mest hektiska dag. Då växer högarna med Dagens Nyheter, Uppsala Nya Tidning, Dagens Industri och Land i olika, snarlika utgåvor i bilen. Sommargästerna har sina helgprenumerationer och rundan drar ut på tiden. Buden kör medicinförsändelser också och posttidningar. Det är gott att röra ihop kakao med lite grädde och varm mjölk, innan Bosse kryper i säng i morgontimmen efteråt.

Tidningskoncernen Mittmedia utvärderar nu ett försök med dagdistribution i Örnsköldsvik och Nynäshamn, men Bosse oroar sig inte.

– Det blir inget sånt här i år i alla fall, men jag skojar lite med arbetskamraterna: ”Du kanske får köra gul elbil sen”.

 

Carita och Aleksandar
Carita Holmberg och Pappers lokala ordförande, Aleksandar Srndovic (till höger), jobbar tillsammans för att utveckla, locka nya företag och öka tryggheten i Häveröbygden.

Fackbasen Aleksandar och Carita i ”räddningsstiftelsen”

Liksom åtskilliga andra på orten har Bosse stått vid en pappersmaskin på bruket. Det startades 1913, fick egen hamn och egna hamnarbetare. I dag medlemmar i Pappers. Efterfrågan på papper bara växte, Hallsta och Holmens likaså. Arbetsgivaren var med överallt, sponsrade det mesta som hände på orten.

– Fortfarande finns det de som tror att bruket ska fixa allt, som en gammaldags brukspatron. Men så fungerar det inte, säger infödda Carita Holmberg i Häveröstiftelsen.

Den startades som ideell förening, ett nätverk för att rädda bygden när uppsägningarna började dugga på bruket.

– Mellan 2008 och 2013 tappade vi 700 jobb, omkring 1 000 om man räknar med entreprenörerna kring, i en ort med 4 600 invånare. Det är som om 250 000 jobb skulle försvinna i Stockholm! Det var deppigt. Vi la upp krisplaner för att folk inte skulle ge upp och flytta, berättar Pappers ordförande på bruket Aleksandar Srndovic.

Tillika socialdemokratisk kommunpolitiker, inblandad i det mesta som rör Hallstavik. Som mest hade bruket 1 580 anställda, uppger han. Nu är man nere i cirka 360 personer, som med ny teknik och automatisering producerar bokpapper i stället för tidningspapper.

Det minskade tidningsläsandet drabbar inte bara buden.

Han kom som utbytesstudent från Sarajevo i Bosnien 1989, kunde ha valt Barcelona (”Nu får du skratta”) men föredrog Hallstavik. Professorn som undervisade talade alltid så varmt om Sverige. När Balkankriget sedan bröt ut hamnade Aleksandar Srndovic i limbo. Han sålde bröd på torget för att slippa flyktingförläggningen i Degerfors och kunna stanna. Hos sina hyresvärda, som blivit som nära släktingar.

Hallstaborna förstod, de köpte hans bröd. Nu återgäldar han värmen, godheten och omtanken han mötte med sitt engagemang. Det är vad de många stolar han sitter på handlar om, betonar han. Inte makt.

Och stiftelsen gnetar på med årliga framtidsdagar, där arbetssökande möter rekryterande företag. Inga jättebolag är på ingång. Det handlar om småföretagare, men tiden då lokaler stod tomma i centrum tycks i alla fall vara över, hoppas Carita Holmberg.

Hon och Aleksandar Srndovic talar gärna om utomhusbadet de jobbat för. Det drar badgäster ända från Uppsala. De vill skapa en friluftspark med plats för husvagnar och husbilar, utveckla turismen. De slår ett slag för sin outnyttjade skärgård.

Fast bostadsbristen står på minussidan. Hus och lägenheter är billiga i Hallsta, men det byggs för lite. Ungdomarna kan inte flytta hemifrån och de undermåliga vägarna sätter käppar i hjulet för näringslivet.

– Hallstavik är Stockholms läns Norrland när det gäller infrastruktur, upprepar Aleksandar.

Orten är ett rött fäste i Norrtälje kommun, som nu ser ut att bli borgerligt styrd. Nästan 55 procent av väljarna i Hallsta centrum röstade på S i förra valet. Men i år backade Aleksandar Srndovics parti till knappt 45 procent.

Samtidigt ökade Sverigedemokraterna från drygt 15 till 24 procent, och blev näst största parti. Han ser förklaringen i att människor som förlorat jobb och trygghet vänder sin oro och frustration mot flyktingar. Bostadsbristen spelar säkert också in. Bland SD-väljarna tycks många finnas i den äldre generationen. Det är en stor grupp i Hallstavik.

 

Blixtens Kafé
På Blixtens kafé kan den som gillar gamla kaffekvarnar få sitt lystmäte. Förre ägaren Blixten ropade in dem på auktion. Ovanför disken syns dagsnoteringen över antalet.

Jörgen, pensionär

Jörgen Nordén har parkerat sin rullator på Blixtens kafé en bit från ”katastrofområdet”, Hallsta centrum som är under ombyggnad. Omgärdad av kaffekvarnar kring fönster och hyllor plockar han ihop 50 kronor till en vetelängd ur snusdosan. Längden här är Hallstaviks bästa, enligt Jörgens smak.

Jörgen Nordén avslöjar hemligheten bakom kaféägarens namn.
Jörgen Nordén avslöjar hemligheten bakom kaféägarens namn.

Det var förra kaféägaren, Blixten, även kallad Flashman, som ropade in alla gamla kvarnar på auktion. Han var elektriker och fick sitt smeknamn när han orsakade kortslutning och mörklade en stor del av centrala Hallsta, skrockar Jörgen.

Aleksandar Srndovic kallar lyriskt hemorten en oslipad diamant med stor potential. Jörgen Nordén säger kort och gott:

– Det är en liten håla, inget särskilt. Men man slipper våldet i Husby och de där områdena i alla fall. Du vet hur det är, de skjuter på varann.

 

Carina och Tanja, på macken

Carina Nordgren
Carina Nordgren har återvänt till trygga hembygden med sin dotter – efter resor runt om i världen.

Carina Nordgren är adopterad från Sri Lanka. Hon reste länge runt och jobbade i olika länder innan hon återvände till lugnet och föräldrarna i Häverödal. Med sig har hon dottern Marley, född i England. Nu jobbar Carina tätt ihop med fembarns-mamman Tanja Allanen på bensinmacken i Häverödal.

Stationen hade bommat igen, men väcktes till nytt liv av en kinesisk familj som serverar både kaffe, korv och wok från en lång meny. Pumpen är nog en av landets sista, som man trycker i gång inifrån butiken, tror Carina. Hon småpratar med infödda Bertil Köhl. Han säger:

– Jag gillar inte de där obemannade mackarna. Det är mer personligt att komma in och betala.

Tanja har egentligen ledigt, men tittar ändå in med tvååriga Tor i vagnen och femåriga Iris intill. Kvinnorna hjälps åt med barnen. Tanja bor tvärs över gatan och berättar att många barnfamiljer flyttar hit, gärna med många barn som hon. För att det är tryggt, för att alla känner alla och hjälper varandra.

Tillsammans smider Carina och Tanja planer för macken. Man kunde ha öppet längre än till 21, mackor till bruksarbetarna som går på och av sina skift, funderar de. En servering på baksidan där ungdomarna ändå hänger med sina epa-traktorer om kvällarna, vore också bra.

Tanja kommer från Stockholm. Hon har bott i Hallstavik också, men säger att där finns knark, kriminalitet och att polisen är långt borta. Hon trivs mycket bättre i Häverödal.

– Det händer mycket konstigt när stockholmare skickas till mindre ställen för rehab och avvänjning. De får tag på knark ändå, anser Tanja.

 

Kjell, snöröjare

Hallstabon Kjell Nilsson slår sig ner med en kopp kaffe. Han har varit orten trogen i snart 74 år och Holmens i 49. Började nere vid båtarna i hamnen, körde vedtruck, och avancerade till arbetsledare och försteman. Sen var det stopp. Gift har han varit två gånger och fem barn har han. Nu plogar Kjell snö utanför på bruksområdet, men skulle inte vilja jobba där inne.

– De har inte tid att prata med varandra en gång.

 

Robert Erkas
Robert Erkas kan inte tänka sig att flytta från Hallstavik.

Robert, taxichaufför

Kunderna kommer och går. Carina Nordgren fryser om händerna i den plötsliga höstkylan, men bullarna har en strykande åtgång och skymningen faller. Robert Erkas, född och uppvuxen i Hallstavik, dyker upp. Han älskar att köra bil. Och få betalt för det.

Tidigare pendlade han till Bauhaus i Uppsala. 14 mil, dag ut och dag in. Nu är Robert en nöjd taxichaufför. Kör för två lokala bolag. Arbetar för det mesta. Stannar han hemma, Robert bor själv, blir det ändå inget gjort. Bättre då att få betalt.

Han gick i bra skolor, kan inte tänka sig att bo någon annanstans.

– Jag gillar inte storstäder, det är för mycket liv och rörelse. Blir man trött på folk här kan man bara gå ut i skogen. Där finns ingenting.

Robert stryker sig över håret. Han har dåligt samvete över att han inte hunnit gå på några speedwaymatcher i år. Man måste ju stötta Rospiggarna. Det är trevligt på hemarenan, vänlig och familjär stämning, kul att träffa folk.

Det enda dåliga med Hallsta som Robert kommer på är busstrafiken: ”Den är värdelös”. Han berättar om många taxikörningar till och från pappersbruket, att han hämtar lotsar i Stockholm och kör ut i skärgården.

Robert bor i lägenhet, inrymd i en av ”Rödvillorna”, Holmens röda stugor tvärs över vägen från pappersbruket. Timmerbilarna som går i ständig ström hör han knappt.

– Man blir van och tänker inte på det.

Lukten då?

– Vilken lukt?

 

Helena Gullmarstam, taxitelefonist
Taxitelefonisten Helena Gullmarstam vid Hallstas uppgrävda torg.

Helena, taxitelefonist

Norrtäljebon Helena Gullmarstam fann kärleken och flyttade till Häverödal. Nu pendlar hon till Norrtälje och Roslagstaxi.

Viktigast för en taxiväxeltelefonist är simultanförmåga, slår Helena fast. Hon ansvarar för alla skoltransporter, håller 20 skolbussar och 1 000 skolbarn i huvudet, mer eller mindre. Till det kommer tre olika bolagssystem, flygtaxi till Arlanda, rullstolstaxi, speciella företagsbilar, färdtjänst…

De har testat män i växeln men, Helena skrattar lite, det var ju det där med simultan.

Som kvinna tar man lätt ledarskapet i familjen också, tycker Helena, en ”kontrollmänniska” som vill ha koll på allt och alla. Mannen har väl vant sig, de har olika ansvarsområden.

Redan på loven i gymnasiet hoppade Helena in på taxiväxeln i Rimbo, också
i Norrtälje kommun. Mamman körde taxi, men dottern fortsatte till Hallstaviks växel med tolv bilar. När Hallstataxin slogs ihop med Rimbo och Norrtälje hamnade hon i Norrtälje, och fick fler kollegor.

– Jag har jobbat dagtid tidigare. Men nu har vi tappat ett avtal i Norrtälje så jag hoppar in på alla tider, mellan 5 och 16 i dag.

Helena klagar inte. Bilen är ett måste, hon handlar mat på hemvägen. Till Hallsta centrum kommer hon mest för att hämta paket. Sista kaféet stängde klockan fyra så vi sitter i biblioteket. I Folkets hus, byggt av samma arkitekt som ritade nya Vasamuseet i Stockholm. Med kort kommer man in på bibblan alla tider, kan se konstutställningarna också. Barnen lånar en del böcker, och Helena? Nej. Det är mest jobba, fixa mat, sova och så upp igen.

Sönerna går på scouterna och behöver skjuts till kompisar. Själv loop-tränar hon hemma, en sorts styrke- och konditionsträning.

 

Mattias, miljöarbetare

Mattias Liljekvist, miljöarbetare
Miljöarbetaren Mattias Liljekvist.

– Det är fritt, man rår sig själv. Ledningen delar ut jobben till oss. Sen hur vi gör, det struntar de i. Vi sköter det.

Att slippa pendla är viktigt för Mattias. Jobbet ger tillräckligt med pengar, så att familjen klarar sig. Han värderar
fritiden högt, sticker ofta ut och fiskar med äldsta grabben. Spinnspö är det som gäller, vertikalfiske efter gös. De har en liten båt och på sjön härskar lugnet, kryddat med spänning: Blir det något på kroken? Drömmen är hälleflundra,
i Norge. Mattias brukar åka dit med ett gäng ”andra gubbar, sitta och tjata och ljuga på kvällarna”.

Än har de bara fått torsk, men en vacker dag så. Drömmen lever.

 

Caroline Gustafsson, William Östin och Kevin Sandström
Caroline Gustafsson, William Östin och Kevin Sandström har det lugnare på återvinningen när invasionen av sommargäster ebbat ut.

Caroline, William och Kevin, på återvinningen

På Häverötippen är det frid och ro, bortsett från en grävmaskin som matar sig ner i en avlägsen virkeshög. Borta är sommargästerna, bilar och släp överallt, svordomar och glåpord om vem som står i vägen för vem. Caroline Gustafsson, William Östin och Kevin Sandström kliver ur raststugan.

– Anläggningen är för liten, konstaterar Caroline. Det ska byggas en ny. Vi gör så gott vi kan. Snart kommer det matavfall hit också. Det är värst när några ställer sig och blockerar och andra skäller på oss för att vi inte kan hålla ordning.

Nollåttor och måsar, de invaderande fritidshusägarna som mångdubblar befolkningen har olika namn. Men är faktiskt lite duktigare än ”normalbefolkningen” på att sortera sitt skräp, dömer trion.

– Fast de är sämre på att köra bil, säger Caroline snabbt.

William Östin, Kevin Sandström och Caroline Gustafsson.
William Östin, Kevin Sandström och Caroline Gustafsson.

Ris och brännbart, plast, löv och ris hör till det som lokalbefolkningen kör till återvinningen. Från företagen kommer wellpapp och byggsopor.

Trivs ni?

– Det är ett jobb, säger Hallstabon William. Nackdelen med att bo här är att det inte finns så mycket att göra. Man får hitta på saker med kompisar och åka till Stockholm i stället. Gå på bio, krogen och allt möjligt.

Caroline trivs nog bättre på återvinningen än när hon jobbade på bruket. Fast hon har fått gå ner i lön förstås, och saknar all ledig tid som skiftgången gav. Här jobbar de var tredje helg.

 

Åkare Lill och Janne, lastbilschaufför

Janne Gustavsson
Åkeriets troll? Nej, lastbilsförare Janne Gustavsson.

Gillar du troll? Lill Enesand har tagit över åkeriet efter sin döde far och har landets, eller i alla fall Hallstas, största samling av Rolf Lidberg-troll. Plus ett livs levande.

Han jobbar på det, pensionerade lastbilschauffören Janne Gustavsson, som numera agerar hopp-in-chaffis och hjälpreda. Han låter hår och skägg växa i protest, säger han och skrattar. Mot pensionen. Janne började köra direkt efter lumpen och skulle välja samma bana igen, trots att han slitit ut både axlar och höfter.

– Man får se hela Sverige, från Ystad till Haparanda. Träffa nytt folk.

– Det blir en livsstil, inflikar Lill, har man väl kommit in är det svårt att ta sig ur. Fast det är inte guld och gröna skogar, inget 8 till 16. Man får jobba arslet av sig.

Lill har sitt kontor i lägenheten hon delar med sonen, som pluggar till lastbilschaufför, och dottern, som bakat för att mamman för ovanlighetens skull är hemma. I normala fall ligger Lill ute på vägen med kontoret på fickan, men nu har hennes lastbil brunnit och myrorna kryper i henne. Hon har fyra anställda och älskar att ”nöta mil”.

Så kommer det givna samtalsämnet: konkurrensen från utlandet. Åkeriet hade 15 trailerdragare, förklarar Lill, men företaget fick sälja dem. Estland tog över transporterna.

Har du tecknat kollektivavtal med Transport?

Frågan blir hängande i luften. Lill vet inte vad det är, men Janne griper in. Farsan hade det, så det måste ligga kvar, säger han.

– Han hade några jäkla duster med Transport. Några chaufförer ville inte vara anslutna. Det går ju inte att tvinga folk att vara med i facket.

Troll på traktor
Äkta troll ur åkaren Lill Enesands jättesamling.

Janne är sverigedemokrat. Han har aldrig varit medlem i Transport, aldrig behövt. Blir man utan jobb har man ju ett nytt inom två timmar, alla skriker efter chaufförer. Janne säger att han alltid kommit överens med sina arbetsgivare, att det aldrig varit några problem.

Kollektivavtalet reglerar ju lön och ersättning, arbetstider och ledighet. Hur håller han koll på det?

– Du kan ju inte ta ut hur mycket som helst, anser Janne. Då har du snart inget jobb. Så länge företaget mår bra mår man själv bra. Vi har legat på avtalsenliga löner på det här åkeriet i alla fall. Ledighet får man ta när det finns tid. Lediga helger har vi alltid haft.

Socialdemokraterna gynnar ”bidragstagare”, tycker Janne och Lill, som också röstade på SD. Hon är arg över Socialdemokraternas stöd till kilometerskatt.

– De vill mer eller mindre ta död på svenska åkerier.

Statsminister Stefan Löfven har samma dag röstats bort som statsminister i riksdagen efter valet. Förhandlingarna om vem som ska styra Sverige går trögt. Janne tror att det kan barka ända till nyval, tycker det är spännande.

Lill säger att SD:s politik gynnar åkarna. Vad tänker hon på då?

Hon skruvar på sig.

– Ska jag vara ärlig har jag noll intresse för politik. Jag stänger av tv:n så fort det är en debatt.

Men du gick ändå och röstade?

– Det måste man göra. Har man rösträtt så ska man lägga fram vad man tycker, säger Lill.

Janne bor i husvagn på en campingplats i Grisslehamn, en halvtimmes bilväg från Hallsta.

– Vi måste stänga gränserna, ta hand om dem som är här. De som inte har uppehållstillstånd ska ut. Lägg pengarna på sjukvård i stället. Den är under all kritik, tycker han.

Janne har aldrig skämts för att han röstar på SD, säger han. Först blev han moderat. I protest mot farsan, som var sosse och röd ”ända ner på tånaglarna”.

Trollen då, i hyllorna? Lill fick det första när hon gifte sig, sen har det rullat på.

 

Per-Anders Wikström
Per-Anders Wikström. Foto: Justina Öster

Per-Anders, ideell föreståndare

På Folkets hus arbetar pensionerade Per-Anders Wikström, som oavlönad föreståndare efter tidigare nedskärningar. Han visar stolt den vackra röda biosalongen och beskriver digitaliseringen. Nu kan man visa både film och operaföreställningar från Metropolitan i New York.

Ändå svävar oron efter valet genom sockensalarna. Folkets husföreningen får kommunala bidrag, men med ökat inflytande från SD kan de komma att strypas. Partiet har fått nej till att hyra en partilokal i huset, med hänvisning till allas lika värde. Att samlas till partimöten går däremot bra för alla.

Per-Anders arbetade naturligtvis också på bruket och kände ”Tjock-Roine”, Hallstaviks forna kändis på en tavla i Folkets hus. Roine Carlsson var reparatör på Holmens, avancerade till förbundsordförande i Pappers, S-riksdagsman och försvarsminister. (”Inga-kommentarer-Carlsson” kallades han bland journalister).

Efter att ha kallat marinofficerarna kustkorvetter för ”stora plåtschabrak”, som de ville stå och glänsa på, fick Hallstasonen göra offentlig avbön. Hur skulle det ha låtit i dagens försvarsvänliga Sverige? Via nätets ratsit.se går 80-åringen i alla fall att spåra till en bostadsrätt i Gustavsberg, strax utanför Stockholm. Där bor han med hustrun och har en BMW, årgång 2012.

 

Gunnar, slambilschaufför

Gunnar Engvall.
Gunnar Engvall.

Gunnar Engvall tuggar raggmunk och tar en stor klunk mjölk, i den fyllda Folkets hus-restaurangen. Den bästa på husmanskost i trakten, tycker bondsonen som kör stabiliserat slam från reningsverk, och numera bara har dotterns hästar hemma på gården i Alunda.

Han sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, körde hjälpsändningar till Makedonien och Rumänien på 1990-talet, med poliseskort genom krigshärdarna i dåvarande Jugoslavien. Bilderna från flyktinglägren etsade sig fast. SD:s tal om att hjälpa människor ”där hemma” ger Gunnar inte mycket för.

– Tjena, hur då? Samtidigt kan vi inte ta in för många flyktingar. Det är en balansgång, en svår.

 

Emad Zaid, tidningsbud
Emad Zaid jobbar mellan 2 och 6 på natten. Sen sover han någon timme eller två innan han åker till gymnasieskolan i Norrtälje. Han älskar jobbet, att rå sig själv.

Emad, tidningsbud

Natten är svart bläck när Emad Zaid kör sin tidningsrunda runt närbelägna Herräng. Ofta står älgarna och tittar på honom. Några gånger har han ringt polisen när kor och får rymt. Han går teknisk utbildning på gymnasiet och jobbar som tidningsbud för att slippa ta studielån.

Emad fick inte rösta. Han är statslös palestinier som flytt med delar av familjen från Libyen, men om han fått hade han röstat blankt. Ifall tillräckligt många gör så, tvingas politikerna inse att något är fel och börja lyssna, resonerar Emad. Han vill se mer av direktdemokrati, folkomröstningar i alla viktiga frågor.

– Nu strävar politikerna bara efter makt och bryr sig inte om vad folket vill. Vi pratar mycket politik i skolan. Många röstade på SD men de är inte rasister, bara missnöjda med politikerna. Jag förstår dem, de brinner för sitt land.

Den andra sidan av myntet är att alla invandrare ”får skit” för att några utnyttjar systemet, tycker Emad.

– Folk skäller över att vi kommer hit. De tänker inte på att vi flyr från krig, men vi flyr inte för att få pengar utan för att överleva med våra familjer.

 

Kristin, dumperchaufför

Kristin Vallin och Dooley.
Liftdumperföraren Kristin Vallin trivs bäst i stallet och hagen med Dooley. Foto: Justina Öster

22-åriga Kristin Vallin får man fånga i flykten, på väg mellan arbetet i Östhammar och den trånga ettan hon delar med pojkvännen i Hallstavik. Det vill säga:
i stallet hos hästarna på mammans gård i Edeby, bortom Häverödal. Kristin står aldrig still.

Vännerna klagar att hon knappt hinner umgås, inte passar tider. Hon har sin hund Viggo hos mamman också och två missar, Gråis och Katten. Blir det som Kristin vill tar hon över gården en dag.
De är sju i syskonskaran.

Telefonen ringer, kompisen från förra jobbet där Kristin körde sopor undrar vad hon gör på lördag. ”Vi ska åka båten.” Det är lika med färjan, Eckerölinjen, som tar två timmar på sig mellan Grisslehamn och Eckerö på Åland. Under tiden äter, handlar och framför allt dricker man och fortsätter festa hemma hos någon, i land.

Det brukar bli några turer per år med rederiet som dragit om Holmens med hästlängder, när det gäller antal anställda.

Kristin kör liftdumper, containrar till återvinning, på sitt nya jobb sen en månad. Egentligen trivdes hon jättebra som sopgubbe. De var ett sammansvetsat gäng med en ”helt underbar chef, Toker”. Trots smeknamnet ställde han alltid upp, fixade, donade, kom med en ny bil om man så stod mitt ute i skogen”, beskriver Kristin.

Men när bolaget köptes upp blev det rörigt, dålig arbetsledning. Kristin sa upp sig och flera med henne. Hon pustar och sträcker på ryggen.

– Dooley har så jävla tjock svans. Det tar aldrig slut, tar en kvart att kamma. Men med hästarna kommer man ut. Fick jag välja skulle jag vara här jämt.

 

Sandra, väktare

Hon bor i Norrtälje men jobbar som väktare i Hallstavik. Var får Sandra inte säga för arbetsgivaren Securitas. Arbetet varierar och hon trivs som problemlösare. Alltid dyker nya situationer upp, hon träffar mycket människor och lär sig nya saker.

Flytta hit?

Nej, det vill inte Sandra, familjen bor i Norrtälje. Hon jobbar 75 procent. Resten av tiden är hon personlig assistent åt två barn, tvillingar. Omväxlingen är bra. Hon är bara 22 år än, funderar på att plugga vidare. En annan idé är att bli hundförare, bara en hake finns:

– Jag har ingen hund.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Mattias Adolfsson:
    28 januari, 2019

    Jättebra och trevlig artikel. Bra med lite mer positiv bild av Hallstavik.

  2. Sara Söderström:
    3 december, 2018

    Fint reportage. Så kul läsning. Jag får en ny känsla för orten. Varumärkesarbete när det är som bäst.

  3. Daniel:
    9 november, 2018

    Mycket trevligt reportage! =) Gärna mer sånt från det lilla Sverige

  4. Margareta Strandberg:
    4 november, 2018

    Stort tack för en otroligt bra artikel. Är själv boende strax utanför Hallstavik närmare Bergby gård där vi har varit permanentboende i ca 12 år. Tidigare bodde vi i Stockholm. Det var väldigt mycket jag inte hade en aning om. Stort tack för en mycket intressant artikel.

  5. Kalle Güettler:
    3 november, 2018

    Toppenbra! Se min text på fb där jag har delat den.

  6. Chatarina Sayah:
    2 november, 2018

    Underbart reportage! Det finns hopp för journalistiken! Det värmer ett journalisthjärta. Bra jobbat!

  7. Kennet Larsson:
    2 november, 2018

    Kul att få läsa historia på det här sättet.

Lästips:

Idrottsplatsen i Häverödal, söder om Hallstavik. Här har åkeriet Ma.ax uppställningsplats och inkvartering för fem timmerbilsförare från Lettland och Slovakien.

På spaning i skogsland

Timmertransporter. På den smala kustvägen genom Norduppland har lastbilstrafiken ökat dramatiskt. Många av bilarna kommer från Baltikum och fraktar papper eller stormfälld skog. Fem av östförarna bor i en sunkig barack på idrottsplatsen i Häverödal.

Avtalsrörelsen
Avtalsrörelsen: Bevakning P-vakt

Vinsten stannar hos bolagen

Bevakning. Med ökad brottslighet och skadegörelse i samhället växer vinsterna i säkerhetsföretagen. Efterfrågan på deras tjänster stiger och mängder av nya medarbetare måste anställas. Med en avtalsrörelse väntande runt hörnet är frågan hur det påverkar lönerna.

Ordningsvakten Ulf Karlander föreslår obligatorisk dubbelbemanning när väktare arbetar i publika miljöer, som i köpcentrum och på järnvägsstationer.

Så här tycker medlemmarna

Enkät. En ordentlig löneökning på upp till 5 000 kronor, bonus till trotjänare i yrket och en extra semestervecka när man fyllt 40 år. Så lyder några förslag på krav i avtalsrörelsen från medlemmar i bevakningsbranschen.

Loomisbil

Nära var tredje värdetransportör har försvunnit

Värdetransporter. Vi ser allt färre sedlar och mynt i våra plånböcker. Därför syns säkerhetsföretagens fordon för värdetransporter inte lika ofta i trafiken. Men de kommer inte att försvinna.

Monika Rundin och hunden Birk

Sömnigt bakom ratten?

Hälsa. I stort sett vilken olycka som helst kan orsakas av trötthet vid ratten. Medan reglerna för kör- och vilotider fungerar som standard för yrkesförares körschema, är nattsömnens kvalitet helt oreglerad. Sömnforskaren Göran Kecklund hoppas att tekniska hjälpmedel ska göra körningen säkrare.

Kultur
Mats och Anette Bergman

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

Chaufförslöner i Europa
Demonstration för schysta villkor i transportbranschen, Bryssel i mars i år. Ordförande Frank Moreels (i keps), Europeiska Transportarbetarfederationen, i första ledet för kampanjen Fair Transport som mobiliserar lastbilschaufförer från hela Europa.

Här är lönerna i Transport-Europa

Granskning. Mer än en kvarts miljon kronor. Så mycket skiljer sig årslönen mellan en bulgarisk lastbilschaufför och en belgisk. Lönegapet är enormt mellan utlandsförare inom EU – nästan oöverskådligt till förare utanför unionen med allra sämst villkor.

Frank Moreels, ETF

Så ska lönegapet minska

ETF. Att skydda arbetares rättigheter är inte protektionism! För bättre villkor för alla yrkesförare krävs att EU genomför vägpaketet skyndsamt, framhåller Frank Moreels, ordförande i Europeiska Transportarbetarefederationen.

Lastbilschauffören Magnus Stenhols

”Bättre villkor – för alla”

Sverige. Chauffören Magnus Stenhols har kört många mil. Han blir inte förvånad över det stora lönegapet mellan yrkesförare inom EU. Men vill hellre tala om hur alla världens länder borde samarbeta och inte blunda för usla förhållanden utanför unionen.

Didier Borlée, Belgien

Löner viktigaste frågan

Belgien. − Jag slåss inte mot de rika, jag slåss för de fattiga, säger den fackligt aktiva belgiska chauffören Didier Borlée. Han anser att landets chaufförer borde tjäna åtminstone 5 000 kronor mer i månaden.

Kultur
Rätt ut i Tidan, mitt i Lidköping, styr Klas Andersson ut sitt mesta sommarfordon. I samma ögonblick upphör försäkringen att gälla, inget bolag är berett att försäkra en bil när den körs i vatten.

Varning för vattenplaning?

Bilfrälst. Har du rastat ditt sommarfordon i år? För Klas Andersson i Götene handlar det om att låta bilen bada. Han gillar fordon i allmänhet – och sin tyska amfibiebil från 1960-talet i synnerhet.

Granskning: När chefen trakasserar
Nicklas Gyllestad, Jenny Fredriksson, Paul Nilsson, Roland Karlsson och Anders Sassila körde alla tidigare sopbil för Sita/Suez – de gillade jobbet, men blev på olika vis sänkta av arbetsledningen.

Chefen, soporna och sanningarna

Arbetsmiljö. Anställda vittnar om åratal av svåra psykosociala arbetsmiljöproblem. Flera har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa och fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Arbetsledningen sägs systematisk flytta folk mellan olika turer och punktmarkera folk de vill bli av med. De som ifrågasätter blir själva straffade. Här är sophämtarnas historia från Suez i Malmö.

Chefen trakasserar

Kränkta av chefen i åratal

Anställda vittnar. Trakasserier, hot, bestraffningar – renhållningsarbetarna vid Suez berättar om hur en chef och några arbetsledare tillåtits sänka dem under sju år. Och om hur jobbet de trivdes med blev en mardröm. Under Transportarbetarens pågående granskning valde chefen att säga upp sig.

Suez, Malmö

”Inga utbredda problem i Malmö”

Suez bemöter. Suez ledning ger en helt annan bild: Arbetsmiljön är i stort bra, hävdar de – bara några få missnöjda ligger bakom kritiken. Ledningen upprepar också sitt fulla förtroende för den Malmöchef som under många år pekats ut.

Anna Nyberg, Stressforskningsinstitutet.

Chefen avgörande för hälsan

Hälsorisk. Dåligt ledarskap påverkar inte bara sjukfrånvaron på jobbet – utsatta medarbetare riskerar att drabbas av sjukdom långt senare i livet. Ju sämre chef, ju större risk att till exempel drabbas av hjärtinfarkt.

Kronbäck och Cheik

Här har det vänt

Lagerklubben. Det nya reservdelslagret i Staffanstorp var en storslagen satsning för BMW. För personalen blev det en smutsig och rörig historia där många tvingades gå. Men tre år senare ser den nya fackklubben ljust på framtiden och har gehör hos ledningen.