Ester Blenda Nordström
Close
Ester Blenda Nordström wallraffade innan Günther Wallraff ens var påtänkt.
Close
Kultur

På besök i verkligheten

Wallraffare. Plötsligt händer det. Journalister och författare lämnar sin trygghet och väljer att leva i en annan verklighet än sin egen. När det görs bra, skapas de mest fantastiska berättelser.

Vi som journalister har ett roligt jobb. Om vi undrar hur någon har det på jobbet ringer vi och frågar hur det är. Får vi kanske hänga med en dag? Är det komplicerade förutsättningar låter vi arbetarna vara anonyma.

På så vis samlar vi ihop information för att ge ögonblicksbilder av hur livet ser ut för andra än oss själva. Det är det mest hederliga sättet.

En piga bland pigor Bokomslag
En piga bland pigor finns i nyutgåva.

Men ibland räcker inte det. Då finns ett annat sätt. Då tar man helt enkelt på sig en annan identitet och kliver ut i en annan verklighet för att leva, jobba, skita, röka och dricka där. Metoden kallas att wallraffa.

När Ester Blenda Nordström dog hade den tyska pojken Günther Wallraff just fyllt sex år. Blenda var en av dem som wallraffade innan den tyska journalisten ens vad född.

I Svenska Dagbladet skrev hon den artikelserie som sedan skulle bli boken En piga bland pigor (om du googlar lite finns den att läsa helt gratis, lagligt så klart).

Blenda gjorde som många obemedlade kvinnor måste göra år 1914. Hon svarade på en annons från en bonde som sökte tjänstefolk. Sedan satte hon sig på tåget och såg huvudstaden passera i revy när rälsen förde henne söderut, till en helt annan verklighet. Storbonden hämtade henne på stationen, med häst och vagn, så klart. Hon fick arbeta i sexton timmar om dagen och se hur gårdens minsta barn, en åtta månader gammal varelse, handmatades med färdigtuggade skorpor och kaffe till frukost. Hon fick se supandet, slitet och känna hur det känns att leva i de magraste av förhållanden. Sedan reste hon hem till Stockholm, sin medfödda ekonomiska trygghet, och skrev om det.

Günther Wallraff
Günther Wallraff var en mästare på att ta nya identiteter. När han granskade en annan verklighet levde han i den 24 timmar om dygnet. Foto: TT

Men om Blenda, med sitt fingerade namn och påhittade fästman, lurades lite grann tog Günther Wallraff det hela flera steg till. För att förstå verkligheten för det tyska samhällets mest utsatta kunde han skapa sig själv helt nya ansikten. Han kunde arbeta förklädd till afrikan eller turk. Allt för att få fram sin story. Berättelserna var dramatiska, han kunde visa vidrigt beteende i samhällets alla lager och den förvandling han genomförde med smink och rekvisita var närmast sensationell. Han kunde visa allt från rasismen i det stora kristdemokratiska partiet till vedervärdiga förhållanden på Lidls brödfabriker. Och än lever gubben, så vem vet kanske är det någon girig eller elak jävel som inom kort slår upp tidningen och säger: ”Scheisse, jag har blivit wallraffad!”

Gift med en före detta lagerarbetare som gjorde karriär i facket Teamsters visste Barbara Ehrenreich en hel del om den amerikanska arbetsmarknadens många ansikten. Men hon ångrade sig nästan genast när hon bestämt sig för att leva som en låglönearbetare, mitt i brinnande högkonjunktur under det sena 1990-talet. Hon klev in på en restaurang i turistorten Key West och fick jobb till dagen därpå. Balanserade brickor fyllda med hamburgare, läsk, kaffe och paj till de hungriga gästerna. Hon käkade snart värktabletter som om de var C-vitaminer, lärde sig att inhalera kollegors cigarettrök som om det var syre. Framför allt lärde hon sig att timlön och dricks inte räckte till det fattiga livets alla kostnader. Och då hade hon gett sig själv ett försprång genom startkapital och tillgång till bil.

Ett exempel. En kollega valde att stanna kvar på restaurangen när Ehrenreich gick vidare till ett bättre betalt servitrisjobb – restaurangen lät nämligen henne sova i bilen på den bevakade parkeringen. Då kunde hon unna sig att veva ner rutorna under Florida-sommarens heta nätter.

Hired bokomslag
Hired av James Bloodworth blev en snackis i Storbritannien förra året. Författaren wallraffar bland annat som Uber-chaufför och lagerarbetare för Amazon.

Skribenten James Bloodworth gav sig härom året på en halvårslång resa genom England för att jobba på nolltimmarskontrakt. Resultatet blev förra årets uppmärksammade ”Hired – Six Months Undercover in Low-Wage Britain.

Första anhalten: den gamla kolgruvestaden Rugley och Amazons lager. Bemanningsanställd. Han beskriver en arbetsplats där han måste springa för att hinna med. En vardag där tiden inte räcker till och en allt mer kvävande tillvaro med låga och osäkra inkomster. Inte minst eftersom det bemanningsföretag han jobbar för hela tiden strular med lönen.

Bloodworth är inte ett dugg rädd för att blanda iakttagelser med egna analyser av ett England där det blivit svårare att klara sig och jobba sig till en bättre framtid. De löner han beskriver är dåliga, men så länge oförutsedda utgifter inte kommer går det att klara sig. Det värsta är kontrollen. Inte minst på lagret där varje misstag belönades med en poäng, fem är full pott. Då får du lämna jobbet och söka lyckan på annat håll.

Bloodworth hann inte få sparken förrän en Amazon-chef kom med ett avtal om tystnadsplikt. Då drog han vidare till nästa stad och andra jobb. Bland annat som Uber-chaufför. Några han lär känna är britter. Men de allra flesta kommer från EU:s fattigaste delar. De som fötts i landet vill inte ta de allra värsta skitjobben, det ser han som ett tecken på framsteg.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Stängda toaletter hos kunder de levererar gods till är ett pandemiproblem för lastbilschaufförer. ”Det känns som om vi kom med pesten”, tycker en av dem. Foto: Adam Wrafter / SvD / TT

Inför corona är vi alla lika – eller?

Klass & corona. Du knegar på som vanligt, men jag kan jobba hemma. Hon följer slaviskt myndigheternas rekommendationer medan han sippar öl på myllrande krogar. Frågan gnager: Är corona en klassfråga?

”Mina robotar ser lite gammaldags, plåtiga och tekniska ut, som man tänkte sig robotar på 1950-, 60- och 70-talen. Ibland mänskliga, ibland inte. En del är små och rädda, andra kramgoa”, säger Stefan Blomberg som bygger sina skapelser av fyndat skrot.

”Robotnisse” ger nytt liv åt gammalt skrot

Robotbyggaren. På dagarna kör han fisk i en bil märkt ”Kunglig hovleverantör”. Fast han är republikan. Kvällarna tillbringar Stefan Blomberg hemma i verkstan och skruvar ihop underfundiga robotar – av fyndat skrot.

Jesse Eisenbergs rollfigur Columbus tampas med mordiska zombier i skräckkomedin Zombieland från 2009. Foto: IMDB/©Columbia/Tristar

Skräck i pandemins tid

Rädslor. Vad kan skräcken lära oss när hela vår tillvaro präglas av ett osynligt hot som sprider sig till världens alla hörn? Skräckförfattaren Madeleine Bäck tror att den får oss att tänka klarare genom att vi lär oss att förstå vår rädsla.

Dödsolycka i hamnen
Dödsolycka i Oxelösunds hamn

Vem bär ansvar för 21-årige Nimas död?

Arbetsmiljö. I mars 2018 omkom den 21-årige stuveriarbetaren Nima i Oxelösunds hamn. Han hade klättrat ner i ett utrymme i fartyget där kol-lasten ätit upp syret. I dagarna avslutas maratonrättegången mot hamnbolaget och två ansvariga chefer.

Declan Duff i Oxelösund. Bilden är tagen av en sjöfartsintresserad privatperson, dagen efter dödsolyckan.

”Det får inte hända igen”

Arbetsmiljö. Hur kunde olyckan hända? Varför valde åklagaren att väcka åtal när många andra dödsolyckor i arbetslivet inte leder till att någon ställs till svars?

Roger Dahlström, Anders Berglund och Jyrki Saarinen sitter alla i styrelsen för Transports fackklubb i Oxelösunds hamn. De berättar att företaget efter olyckan vidtaget en rad åtgärder för att göra arbetsmiljön säkrare.

Rutinerna har skärpts

Transportklubben. – Jag har varit i andra hamnar och jag tycker att Oxelösund legat i framkant när det gäller arbetsmiljöarbetet. Efter olyckan har rutinerna skärpts rejält, säger Roger Dahlström.

Farlig arbetsmiljö
Arbetsledaren Göran Ellby på miljöföretaget Urbaser visar en av alla småvägar vid Ängelholms havsbad. Förr tvingades sophämtarna backa på en lång rad småvägar in till villorna. Regionala skyddsombuden Bert Johansson och Bujamin Ismaili diskuterar de nya problemen med ökad kroppslig belastning när miljöarbetarna i stället drar sopkärlen långa sträckor.

Backa med sopbil tär på psyket

Miljöarbetare. Problemen med tillbud, allvarliga olyckor och dödsfall har stötts och blötts i åratal. Ändå lever sophämtarnas värsta gissel kvar: Att tvingas backa på smala vägar och i trånga bostadsområden. Där skolbarn, fotgängare och cyklister plötsligt kan dyka upp.

Renhållarna backar inte längre till de strandnära villorna vid Ängelholms havsbad. Göran Ellby arbetar på miljöbolaget Urbaser som slog larm. Kommunen anvisade en hämtplats, men villaägarna överklagade beslutet. Regionala skyddsombudet Bujamin Ismaili stoppade arbetet, men Arbetsmiljöverket hävde skyddsstoppet. Foto: Justina Öster

Backande sopbilar kostar människoliv

Miljöarbetare. Ökar eller minskar antalet olyckor med sopbilar? Det är svårt att avgöra utifrån tillgänglig statistik. Systemen för inrapportering av dödsfall, allvarliga och lindrigare personskador har också ändrats.

Skylt "Lekande barn"

Sopgubbar kommenterar: ”Vi backar hej vilt”

Miljöarbetare. Den farliga backningen engagerar. Det visar gensvaret Transportarbetaren fick när vi la ut en webbartikel om stoppad sophämtning på Facebook-gruppen Sveriges sopgubbar.

Kultur
Den nedlagda bilskroten utanför Ryd är ett populärt besöksmål. Bilden till vänster är tagen i juli 2020, den till höger är från 1999.

Tillbaka till bilkyrkogården

Skrotbilar. Hur snabbt går det för naturen att bryta ner övergivna bilvrak? Det är 21 år mellan bilderna tagna på Kyrkö mosse. Här, utanför Ryd i Småland, låg en gång en bilskrot. I dag lockar den storpublik. Som baklängesmuseum.

Snabbkoll
Snabbkoll: Riskbedömning corona. Illustration: Mattias Käll

Är din arbetsplats coronasäker?

Riskbedömning. Jag jobbar på ungefär som vanligt, trots corona. Inte oroar jag mig varje dag, men tanken finns där ändå: Tänk om jag drar hem smittan? Min chef verkar inte ta så allvarligt på covid-19. Vad ska jag göra? Vad kan jag begära av min arbetsgivare?

Arbetsplats: Uddevalla hamn
Thomas Ohlsson och Mikael Fivelsdal från Transportklubben.

Här är vi i hamn

Stuveriarbetare. Flexibiliteten är hamnens styrka. Och det gäller även arbetet – ena veckan kranförare, nästa ombord på fartyg för att lossa. Eller kanske köra containertruck. En omväxling som gör att många väljer att stanna, och inte sällan har yrket gått i arv i generationer.