”Alla tatuerare tecknar mycket, det är halva grejen. Jag gör skisser som förberedelse inför beställningar och bilder till min pärm som fungerar som inspiration”, säger Sorella Hamzaoui Tavares.
Close
”Alla tatuerare tecknar mycket, det är halva grejen. Jag gör skisser som förberedelse inför beställningar och bilder till min pärm som fungerar som inspiration”, säger Sorella Hamzaoui Tavares.
Close

Kroppskonsten har gjort en klassresa

Hudnära. Det är inte så länge sedan tatueringar förknippades med sjömän eller kriminella. I dag har de blivit mode och vi ser dem hela tiden och på nästan vem som helst.

När tatuerarstudion Huckleberry på Södermalm i Stockholm öppnar efter lunch flockas förväntansfulla kunder i den lilla svängda sammetssoffan innanför entrén. Motiv diskuteras och godkänns innan det är dags att ta plats i någon av tatuerarstolarna längre in i lokalen.

– Många jag träffar här skulle aldrig gå in på ett galleri och lägga 7 000 kronor på en tavla. Hos oss tar de till sig kulturuttrycket, använder och uppskattar det, säger Sorella Hamzaoui Tavares.

Varje tatuering startar med en känsla, sedan är det kommunikation och kultur. Varför vi väljer att tatuera oss varierar, kanske för vårt eget höga nöjes skull eller för att visa andra vem vi är.

Som tatuerare ser Sorella sig som hantverkare och konstnär, och hon arbetar både med maskin och för hand. Utöver det måste hon ha bra koll på säkerhet och hygien. Intygen för genomgångna utbildningar pryder väggen bredvid inspirerande bildmotiv.

– Det tar lång tid innan man är en bra tatuerare. Det kan bli ganska intimt, man får vara lyhörd, säger hon.

Tatuering är en av de äldsta formerna av kroppssmyckning.

I stamsamhällen användes det för att ge social status och visa tillhörighet. Sjömän och upptäcktsresande tog med sig konstformen till Europa från Polynesien på 1700-talet. Där tryckte man in mörk växtfärg i huden, eller gnuggade in aska i öppna sår. Den ursprungliga roterande tatueringsmaskinen uppfanns sedan av Thomas Edison och var patenterad för gravyr.

Under lång tid hade tatueringar en dålig klang och möttes av förakt och misstänksamhet. Kanske också rädsla. Det var något som visades upp på cirkus eller förknippades med kriminella.

Chauffören Krister Jakobsson körde lastbil till Antwerpen flera gånger på 1990-talet och där tatuerade han in örnar, ormar och dödskallar.

– Från början tittade folk väldigt snett på en, men det var min grej att göra. Fast färgerna var inte så bra då. Dem har jag fått fylla i.

I dag kan nästan vem som helst tatuera sig, berättar Sorella Hamzaoui Tavares.

– Överklassen, det händer även att jag har sådana kunder. Men hos dem som har bakgrund från internatskolor, där är det fortfarande negativt laddat, säger hon.

– En jurist kan säga att ”när mina klienter ser mina tatueringar då får vi en bättre dialog”.

Numera när tatueringar syns mer, när kändisar visar upp sina, då går det snabbt. Kanske för snabbt?

– Det är tråkigt om det blir en sådan konsumtion att folk inte förstår att det är livstidsprodukter. När de frågar: Hur tar jag bort den när jag ändrat mig? säger Sorella.

Det här med smärtan, klarar alla den?

– De som är helt skräckslagna för smärtan brukar klara sig bra. De får ett litet blodsockerfall men sedan funkar det. Det handlar om vad man har för relation till smärta.

– Och man får ju en belöning när det är klart.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

Här skulle tusentals pendlare ta rulltrappan upp från tunnelbanan till bostäderna (som aldrig blev byggda) på Masmoberget. I stället är schaktet en övergiven plats som Jonas Svanström gärna återkommer till med sin kamera.

Ödeplatser som kittlar fantasin

Kultur. Gillar du rost, mögel och damm? Vittrande betong och murkna timmerväggar? Jonas Svanström är särskilt glad när han hittar ett projekt som aldrig blev av, som övergavs och står kvar som ett minne av den storslagna planen.

Amanda Karlsson och Linnéa Bohlin i inspelningstagen.

Podden som tar mord på dödligt allvar

Lyssna. Fler och fler lyssnar på poddradio. Ofta från mobilen och inte sällan för att få arbetsdagen att gå lite fortare. När Linnéa Bohlin och Amanda Karlsson slog ihop sina intressen för dokumentärer och brott skapade de sin egen nisch i Mordpodden.

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

I pappas fotspår
Familjen Gärdén

Truckerfamiljen

Mötet. Tre döttrar och en son kör lastbil. Tungbilsföraren och bärgaren Janne Gärdén är själv förundrad. Han har inte försökt påverka sina barn, men det var ju det där med brödbilen…

Alexander och Stellan Skarsgård

Söner ärver pappas jobb

Yrkesval. Det är vanligt att söner väljer ungefär samma yrken som sina fäder. Men mindre vanligt att döttrarna går i föräldrarnas fotspår, konstaterar professor Robert Eriksson vid Stockholms universitet.

Dödsolyckor 2017

Tretton förare dog på jobbet

Arbetsmiljö. Lastbilschaufförer toppar åter igen den dystra statistiken över personer som dör i jobbet. Tio åkeriförare fick sätta livet till 2017 – plus en miljöarbetare, en bussförare och en taxichaufför.

Ulf Jarnefjord, Tobias Johansson, Kim Jörgensen

Så undviker du olyckor

Åkeri. – Chauffören hade maximal otur. Det är hemskt, riktigt hemskt. Så kommenterar några transportare olyckan på Hisingen i Göteborg då en 30-årig lastbilsförare klämdes till döds mellan lastbilen och en container.

Framtidens fordon
Förarplats, utsikt genom vindruta

Har förarna spelat ut sin roll?

Ny teknik. Inom några år väntas taxi, bussar och lastbilar frakta gods och passagerare utan en chaufför som styr. I de mest radikala framtidsvisionerna har invånarna varken körkort eller egen bil. Resorna sker med kollektiva helt förarlösa elbilar.

Bilkaravan

Ett statuslyft för yrkeskåren

Ny teknik. Kommer tusentals chaufförsjobb försvinna när lastbilarna blir självkörande? – Nej, säger Volvo som befarar att själva debatten skrämmer bort unga. – Nej, säger Scania som tvärtom ser en statushöjning för chaufförerna när den nya tekniken slår igenom.

David Ericsson

Chaufförer tveksamma till den nya tekniken

Ny teknik. Självkörande lastbilar, fungerar det? Skrämmer debatten om förarlösa fordon redan nu bort ungdomar från en bransch med skriande chaufförsbrist? Vi tog med oss frågorna till Scaniaförarna som testkör lastbilar på heltid.

Lars-Yngve Johansson, Antikrundan

Skatt eller skrot?

Kultur. – Jag tycker de var lite snåla … Antikrundans silverexpert Lars-Yngve Johansson muttrar, vrider och vänder på 50-årspresenten till Transports grundare Charles Lindley, daterad 1915.

Löneutveckling transportare/industrin

Hänger transportarna med?

Löner. Transport har, eller har åtminstone haft, ett outtalat mål om att åkerilönerna ska vara i nivå med industrins. Men hur går det? – Chaufförslönerna har legat lägre än industrins under 39 av 45 år. Granskningen visar hur cementerade lönerna är, säger Transports tidigare kassör och förbundsordförande Clas Linder.