Clever Nsbomoromana
Close
Vår chaufför Clever Nsbomoromana har kört lastbil i fem år och älskar sitt jobb. Nu ska han ta oss med på en drygt 50 mil lång färd från Kampala i Uganda till Kigali i Rwanda.
Close
Från Kampala till Kigali

30 timmar – en östafrikansk roadtrip

Åkeri. Clever Nsbomoromana älskar sitt jobb som chaufför. Häng med Transportarbetarens utsända på en guppig resa genom Uganda och Rwanda i Östafrika. Med spannmål i lasten och mutpengar i hytten.

Från Kampala till Kigali
Prosper
Punka

Överallt på terminalen i Kampala i Uganda står lastbilar parkerade. Mest är det Mercedes, men också en och annan Volvo och Scania. Registreringsskyltarna visar att bilarna främst kommer från Uganda, Kenya och Rwanda, och betydligt färre från Burundi och Sudan.

Det tar en stund innan vi hittar bilen vi ska följa med från Kampala till Rwandas huvudstad Kigali, en sträcka på runt 50 mil.

– Hej, välkomna ombord.

Till slut är det vår chaufför Clever Nsbomoromana och hans medhjälpare Prosper Nyonkuru som hittar oss. De kommer från Burundi. Mercedesen har följdriktigt nationalitetsbeteckningen BU.

Vi kommer inte i väg direkt på resan, som normalt tar från ett dygn och uppåt. Prosper måste först ordna så att alla papper är i ordning för spannmålslasten.

Därefter blir det en genomgång med Emmanuel Ainoyana från Ugandas transportfack ATGWU. Han är ordförande i lokalavdelningen för dem som kör tunga lastbilar.

– Killar har ni med ert fackliga medlemsbevis? säger han.

Clever och Nyonkuru nickar och visar medlemskortet. Där står att de som medlemmar i ATGWU, och därmed internationella transportfederationen ITF, har rätt till hjälp av transportfacken i Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi.

– För oss i Uganda spelar det ingen roll från vilket land en chaufför kommer. Alla ska ha hjälp om de får problem, berättar Emmanuel Ainoyana.

På väg

Efter ett par timmar är det äntligen dags att komma i väg. Solen står högt på himlen när Clever startar bilen. Långsamt rullar vi fram på Kampalas gator. Vägnätet är inte dimensionerat för stora lastbilar. Vi samsas med fotgängare, cyklister, mängder av minibusstaxi och en och annan get.

– Var inte otåliga, snart är vi på den stora vägen, säger 31-åriga Clever uppmuntrande.

”Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt”, säger lastbilschauffören Clever Nsbomoromana. Foto: Stefan F Lindberg

På sätena längst bak i förarhytten sitter vi bra, även om bilen inte är dimensionerad för fyra personer. Han berättar att det var av en tillfällighet som han började köra lastbil för fem år sedan.

– Min dröm var att läsa vidare, kanske till och med få gå på universitetet. Jag hade bra betyg även om mina föräldrar var fattiga. Men inbördeskriget bröt ut i Burundi och vår by blev en krigszon, säger han sorgset.

– Skolorna stängdes på grund av kriget. Som så många andra började jag med jordbruk och gifte mig. Vår son är tio år i dag. På vår lilla gård har vi fyra kor.

Hur kommer det sig att du började köra lastbil?

– Jag har alltid varit intresserad av bilar och min pappa var chaufför. Så när en avlägsen släkting som hade ett åkeri hörde av sig om jag ville köra för honom tvekade jag inte. Arbetslösheten är skyhög i Burundi, och att erbjudas ett jobb är nästan som att få högsta vinsten i ett lotteri. Inkomsterna från vårt jordbruk är små. Vi odlar mest för eget bruk.

Clever var medhjälpare ett par år i lastbilen innan han själv blev chaufför.

I dag kör han den bara tre månader gamla Mercedesen i låg fart, följer exemplariskt alla hastighetsbegränsningar. I varje liten by, och byarna ligger tätt, dämpar vägbulor farten. De behövs säkert då små barn leker vid vägkanterna och strykarhundar ofta korsar vägen. De få privatbilarna gör ibland hisnande omkörningar, de verkar inte hindras vare sig av lekande barn, vägbulor, överlastade cyklar eller hundar.

Poliskontroll

Plötsligt bromsar Clever in och svänger ut i vägrenen. Vi har hamnat i en poliskontroll. Barskt beordrar två polismän oss att gå ut ur bilen.

– Varför åker ni med en lastbil? Vad är det för dumheter! Det är inte lämpligt för turister. Ta hit era pass, ryter den ena polismannen.

Jag börjar stamma en förklaring då Clever lågmält säger något till polisen. Vi får tillbaka passen tillåts att gå ombord igen. Från fönstret ser jag att Clever ger polisen ett kuvert.

Det dåliga samvetet slår till. Tänk om han har varit tvungen att muta poliserna för att vi ska få fortsätta åka med.

– Lugn bara, säger Clever när han sätter sig bakom ratten igen.

– Vi måste betala poliser för att få köra vidare flera gånger under varje resa. De beskyller oss för att ha brutit mot någon trafikregel, oklart vilken. Vår chef skickar därför alltid med mutpengar. Värst är det i Kenya och nästa lika illa i Uganda. I Rwanda är det färre poliser som kräver mutor.

Mycket riktigt blir vi sent på eftermiddagen stoppade ytterligare en gång i en poliskontroll. Clever överlämnar ännu en gång ett kuvert till poliserna innan vi tillåts köra vidare.

Clever och Prosper
Chauffören Clever Nabomoromana och medhjälparen Prosper Nyonkuru kommer både från samma lilla by i Burundi. Foto: Stefan F Lindberg

Trots poliskontroller och oräkneliga trafikbulor förklarar Clever att han trivs med jobbet.

– Jag inte bara trivs med att köra lastbil, jag älskar det! säger han.

– Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt. Att vara chaufför är ansvarsfullt och omväxlande.

Livlina

Lastbilstransporterna från och till hamnstaden Mombasa i Kenya är en viktig livlina för Östafrika. Normalt tar en tur och returresa Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi två veckor för Clever och hans medhjälpare. Efter en eller två dagar hos familjen är det sedan dags för nästa körning. Clevers lön ligger på 200 dollar i månaden, cirka 2 000 kronor.

Medhjälparen Prosper Nyonkuru är precis det som titeln säger. Han kör inte alls utan håller i all pappersexercis och rycker ut vid akuta situationer.

Mot kvällen blir det just en sådan situation. Clever drar ner hastigheten mer och mer och till slut kör vi in på en rastplats. En stor bult har trängt in i ett av hjulen i släpet. Omgående börjar Prosper att ta av det skadade däcket för att sätta på ett reservhjul. Det ser fruktansvärt tungt ut. Först tänker jag att jag kanske borde hjälpa till, men inser att jag bara skulle vara i vägen. Prosper lyckas förbluffande snabbt fixa däckbytet.

Liksom Clever har han en liten gård. Han är gift och har fyra barn i åldrarna två till 16 år. Familjen har tre kor, fem getter och höns, och odlar sötpotatis, kål och ärtor för eget bruk.

I tre år har Prosper varit medhjälpare till Clever.

– Vi kommer från samma by och när jag fick frågan om jobbet tvekade jag inte. För mig som kommer från bushen var det en unik möjlighet att få se andra länder. Samtidigt behöver jag ett jobb för att försörja min familj. Normalt är min månadslön 100 dollar (1 000 kronor, reds anm).

Är det inte tufft att vara borta från din familj så mycket?

– Visst längtar jag ofta efter dem men vad är alternativet, vad ska jag göra i stället? Hemma i Burundi är det närmast omöjligt att hitta ett jobb.

Punkteringen beror på att en stor bult har trängt in i hjulet. Men däckbytet är snart avklarat. Foto: Stefan F Lindberg

Däckbyte

Prosper
Att byta däck vid en punktering ingår i Prosper Nyonkururs arbetsuppgifter. Foto: Stefan F Lindberg

Mercedesen rullar på och vi har för länge sedan passerat ekvatorn. Mörkret börjar lägga sig när vi gör nästa stopp vid en nattöppen bensinstation. Det är dags att laga det trasiga däcket och sätta på det igen. En stor folksamling dyker upp för att se på när Prosper tillsammans med en mekaniker lagar däcket. Kanske är de också nyfikna på passagerarna.

När hjulskiftet är klart kan jag inte låta bli att fråga varför en Arsenalvimpel hänger på vindrutan.

– För att det är vårt favoritlag i fotboll så klart, svarar Clever och Prosperoch undrar vilket lag jag håller på.

– Hammarby, svarar jag och möts av fyra förvånade ögon. Och i England är det Liverpool.

Med ett gapskratt gör de två killarna tummen ner när jag säger Liverpool.

Nästa stopp är det lilla samhället Lukaya. Här vägs och registreras den sammanlagda vikten av bilen och spannmålslasten innan det är dags för nattkörning. Totalvikten är 48 ton.

– Försök sova lite om ni kan, uppmanar Clever oss.

– Nu tänker jag stå på de sista timmarna till gränsstationen.

Det blir en markant fartökning. Mörkret innebär att trafikpoliserna har dragit sig tillbaka. Samtidigt som jag försöker sträcka på benen registrerar jag att det inte längre är några inbromsningar vid vägbulorna. Vi studsar upp och ner. Det känns nästan som en mindre storm till havs.

Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda.
Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda. Foto: Stefan F Lindberg

Gränsstation

Tidigt nästa morgon når vi gränsstationen mellan Uganda och Rwanda.

Här är det en lång kö med lastbilar som väntar på att stationen ska öppna. Medan Clever hoppar upp för en stunds vila i överkojen går jag en runda i området. Synen jag möter är deprimerande. Överallt ligger skräp.

Trots den tidiga morgonen är flera barer öppna och discomusiken är öronbedövande. I Kampala har vi tidigare fått veta att barerna ofta är bordeller som ibland kontrolleras av tullpersonal. Och att detta kan vara en orsak till att bilar kan hållas kvar vid gränsstationen i ett dygn eller mer.

– Situationen har ändå förbättrats de senaste åren. Om vi inte har någon speciallast brukar vi ibland tillåtas passera efter bara några timmar, säger Clever.

Vi har tur denna gång och kör in i Rwanda mitt på dagen. Tre timmar senare når vi den kliniskt rena och gröna huvudstaden Kigali.

Slutet på resan

Vår 30-timmarsresa är slut. För oss väntar möten med Rwandas transportfack. Det ska bli en bok framöver.

Clever och Prosper däremot fortsätter för att lossa godset i Burundi. Denna resa hinner de inte med att besöka familjerna där hemma. Efter lossningen har de fått order om att genast göra en ny tur till Mombasa.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Transportarbetarens logga

SD-uteslutning prövas i rätten

Facket. När lastbilschauffören valde att sitta i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna blev han utesluten ur Transport. Då stämde han facket. Nu prövas fallet av Stockholms tingsrätt.

Jessika Rick i hagen med hela ligan, från vänster Oboy, Dejlig och Imbra.

”Fuxligan” ger Jessika energi

Hästkrafter. Hästarna är hennes drivkraft. De hjälper henne att överleva i tuffa tider. Men samtidigt när hon en hatkärlek till lastbilar, Jessika Rick som dock kör tunga bilar allt mer sällan.

I väntan på jobb

Davids krönika. Jag har varit med om flera kriser i arbetslivet. Och frågan är om det inte alltid är lite kris. När som helst kan förutsättningarna ändras och jobb försvinna i någon upphandling eller för att ett konkurrerande företag lagt ett skambud.

Arbetsplats: Ullared
I sex år har Stefan Gustafsson jobbat som väktare vid Gekås i Ullared. Under coronavåren har kundströmmen minskat kraftigt.

Glest i kön på Gekås

Bevakning. Coronakrisen slår hårt också mot Nordens största köp-Mekka, Gekås i Ullared. Ruschen har avstannat och väktarna behöver inte längre hålla ordning på en kundkö som vissa dagar sträckt sig över en kilometer framför entrén.

Kultur
Stängda toaletter hos kunder de levererar gods till är ett pandemiproblem för lastbilschaufförer. ”Det känns som om vi kom med pesten”, tycker en av dem. Foto: Adam Wrafter / SvD / TT

Inför corona är vi alla lika – eller?

Klass & corona. Du knegar på som vanligt, men jag kan jobba hemma. Hon följer slaviskt myndigheternas rekommendationer medan han sippar öl på myllrande krogar. Frågan gnager: Är corona en klassfråga?

Sommar i Sverige
Hjo hamn, Smultronstället i Söderköping och ingången till gruvgången Tilas Stoll på Högbergsfältet.

Bästa hemestertipsen

Semestertider. Borta bra men hemma (nästan) bäst – i sommar är det läge att upptäcka de egna markerna. Här kommer tips på nära pärlor från Transports avdelningar, från norr till söder, och Transportarbetarens medarbetare.

Genom företaget Tochal taxi i Borås fick iraniern Davood Barmaki arbetstillstånd i Sverige. ”Jag blev utnyttjad och lurad på lön”, säger Barmaki som till slut kontaktade Transport för att få hjälp.

Lurad på lön i fem år

Migrantarbetare. Davood Barmaki flydde undan regimen i Iran och fick jobb på ett taxiföretag i Borås. I flera år fick han bo i en skrubb på kontoret, utan riktig lön och med allmosor från chaufförerna.

Maick Jespersen, UPD Sturup

Facklig kamp i motvind på UPS-terminal

Arbetsmiljö. Kyla och drag. Brister i brandskyddet. Stress och tunga manuella lyft. Både facket och Arbetsmiljöverket kräver åtgärder. I stället har paketjätten UPS kortat ner arbetspassen. Terminalarna som fått sänkt lön vänder sig nu mot de egna skyddsombuden.

Ekonomi i kristider
Illustration till Snabbkoll om ekonomi i kristider.

5 tips när pengarna tryter

Snabbkoll. Uppsagd? Permitterad? Oändliga sjuk- och vab-dagar? Många får lönespecifikationer som är tunnare än vanligt. Här är några tips som kan hjälpa ekonomin att gå runt.

Nattsvart i flyg och taxi
Arlanda, flygplan, regngrå ruta

Så hårt slår krisen

Flyg. Resandet har störtdykt. Flyg och taxi är i kris. Permitteringar, varsel och uppsägningar följer i coronans spår. Men några ljusglimtar finns – och en strimma hopp.

Skyddsombudet Thomas Belvén och kollegan slog redan i januari larm om planen från Italien och Kina. Foto: Justina Öster

Thomas rustar kök under permitteringen

Flyg. – Vart tar det här vägen? Med jobb? Och inkomster? Tankarna snurrade i huvudet på Thomas Belvén när han permitterades på flygcateringbolaget Gate gourmet. Nu har han fullt upp med köksrenovering och har köpt husvagn.

Saied Tagavi

Taxibranschen nere för räkning

Taxi. Åkerierna är på fallrepet och de allra flesta ser konkursen närma sig. Taxichaufförerna har svårt att få ut sina garantilöner. –  Det är många som ligger illa till, säger Saied Tagavi, ordförande för Transports taxisektion i Stockholm.

Coronapatrullen
Mohammed Aden, taxiförare, Göteborg

På resa genom corona-Sverige

Ingen karantän. Taxiförare med slocknade blickar. Motorvägar tömda på trafik. En högtalarröst som ekar ödsligt i flygets avgångshall. Men också åkerier som jobbar för högtryck. Och en fackförening där hoppet tänts om ett mer solidariskt samhälle.

Taxiförares rättigheter på engelska

Taxi drivers!

Taxi. In brief about your rights. Kort om dina rättigheter som taxiförare - på engelska.