Clever Nsbomoromana
Close
Vår chaufför Clever Nsbomoromana har kört lastbil i fem år och älskar sitt jobb. Nu ska han ta oss med på en drygt 50 mil lång färd från Kampala i Uganda till Kigali i Rwanda.
Close
Från Kampala till Kigali

30 timmar – en östafrikansk roadtrip

Åkeri. Clever Nsbomoromana älskar sitt jobb som chaufför. Häng med Transportarbetarens utsända på en guppig resa genom Uganda och Rwanda i Östafrika. Med spannmål i lasten och mutpengar i hytten.

Från Kampala till Kigali
Prosper
Punka

Överallt på terminalen i Kampala i Uganda står lastbilar parkerade. Mest är det Mercedes, men också en och annan Volvo och Scania. Registreringsskyltarna visar att bilarna främst kommer från Uganda, Kenya och Rwanda, och betydligt färre från Burundi och Sudan.

Det tar en stund innan vi hittar bilen vi ska följa med från Kampala till Rwandas huvudstad Kigali, en sträcka på runt 50 mil.

– Hej, välkomna ombord.

Till slut är det vår chaufför Clever Nsbomoromana och hans medhjälpare Prosper Nyonkuru som hittar oss. De kommer från Burundi. Mercedesen har följdriktigt nationalitetsbeteckningen BU.

Vi kommer inte i väg direkt på resan, som normalt tar från ett dygn och uppåt. Prosper måste först ordna så att alla papper är i ordning för spannmålslasten.

Därefter blir det en genomgång med Emmanuel Ainoyana från Ugandas transportfack ATGWU. Han är ordförande i lokalavdelningen för dem som kör tunga lastbilar.

– Killar har ni med ert fackliga medlemsbevis? säger han.

Clever och Nyonkuru nickar och visar medlemskortet. Där står att de som medlemmar i ATGWU, och därmed internationella transportfederationen ITF, har rätt till hjälp av transportfacken i Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi.

– För oss i Uganda spelar det ingen roll från vilket land en chaufför kommer. Alla ska ha hjälp om de får problem, berättar Emmanuel Ainoyana.

På väg

Efter ett par timmar är det äntligen dags att komma i väg. Solen står högt på himlen när Clever startar bilen. Långsamt rullar vi fram på Kampalas gator. Vägnätet är inte dimensionerat för stora lastbilar. Vi samsas med fotgängare, cyklister, mängder av minibusstaxi och en och annan get.

– Var inte otåliga, snart är vi på den stora vägen, säger 31-åriga Clever uppmuntrande.

”Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt”, säger lastbilschauffören Clever Nsbomoromana. Foto: Stefan F Lindberg

På sätena längst bak i förarhytten sitter vi bra, även om bilen inte är dimensionerad för fyra personer. Han berättar att det var av en tillfällighet som han började köra lastbil för fem år sedan.

– Min dröm var att läsa vidare, kanske till och med få gå på universitetet. Jag hade bra betyg även om mina föräldrar var fattiga. Men inbördeskriget bröt ut i Burundi och vår by blev en krigszon, säger han sorgset.

– Skolorna stängdes på grund av kriget. Som så många andra började jag med jordbruk och gifte mig. Vår son är tio år i dag. På vår lilla gård har vi fyra kor.

Hur kommer det sig att du började köra lastbil?

– Jag har alltid varit intresserad av bilar och min pappa var chaufför. Så när en avlägsen släkting som hade ett åkeri hörde av sig om jag ville köra för honom tvekade jag inte. Arbetslösheten är skyhög i Burundi, och att erbjudas ett jobb är nästan som att få högsta vinsten i ett lotteri. Inkomsterna från vårt jordbruk är små. Vi odlar mest för eget bruk.

Clever var medhjälpare ett par år i lastbilen innan han själv blev chaufför.

I dag kör han den bara tre månader gamla Mercedesen i låg fart, följer exemplariskt alla hastighetsbegränsningar. I varje liten by, och byarna ligger tätt, dämpar vägbulor farten. De behövs säkert då små barn leker vid vägkanterna och strykarhundar ofta korsar vägen. De få privatbilarna gör ibland hisnande omkörningar, de verkar inte hindras vare sig av lekande barn, vägbulor, överlastade cyklar eller hundar.

Poliskontroll

Plötsligt bromsar Clever in och svänger ut i vägrenen. Vi har hamnat i en poliskontroll. Barskt beordrar två polismän oss att gå ut ur bilen.

– Varför åker ni med en lastbil? Vad är det för dumheter! Det är inte lämpligt för turister. Ta hit era pass, ryter den ena polismannen.

Jag börjar stamma en förklaring då Clever lågmält säger något till polisen. Vi får tillbaka passen tillåts att gå ombord igen. Från fönstret ser jag att Clever ger polisen ett kuvert.

Det dåliga samvetet slår till. Tänk om han har varit tvungen att muta poliserna för att vi ska få fortsätta åka med.

– Lugn bara, säger Clever när han sätter sig bakom ratten igen.

– Vi måste betala poliser för att få köra vidare flera gånger under varje resa. De beskyller oss för att ha brutit mot någon trafikregel, oklart vilken. Vår chef skickar därför alltid med mutpengar. Värst är det i Kenya och nästa lika illa i Uganda. I Rwanda är det färre poliser som kräver mutor.

Mycket riktigt blir vi sent på eftermiddagen stoppade ytterligare en gång i en poliskontroll. Clever överlämnar ännu en gång ett kuvert till poliserna innan vi tillåts köra vidare.

Clever och Prosper
Chauffören Clever Nabomoromana och medhjälparen Prosper Nyonkuru kommer både från samma lilla by i Burundi. Foto: Stefan F Lindberg

Trots poliskontroller och oräkneliga trafikbulor förklarar Clever att han trivs med jobbet.

– Jag inte bara trivs med att köra lastbil, jag älskar det! säger han.

– Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt. Att vara chaufför är ansvarsfullt och omväxlande.

Livlina

Lastbilstransporterna från och till hamnstaden Mombasa i Kenya är en viktig livlina för Östafrika. Normalt tar en tur och returresa Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi två veckor för Clever och hans medhjälpare. Efter en eller två dagar hos familjen är det sedan dags för nästa körning. Clevers lön ligger på 200 dollar i månaden, cirka 2 000 kronor.

Medhjälparen Prosper Nyonkuru är precis det som titeln säger. Han kör inte alls utan håller i all pappersexercis och rycker ut vid akuta situationer.

Mot kvällen blir det just en sådan situation. Clever drar ner hastigheten mer och mer och till slut kör vi in på en rastplats. En stor bult har trängt in i ett av hjulen i släpet. Omgående börjar Prosper att ta av det skadade däcket för att sätta på ett reservhjul. Det ser fruktansvärt tungt ut. Först tänker jag att jag kanske borde hjälpa till, men inser att jag bara skulle vara i vägen. Prosper lyckas förbluffande snabbt fixa däckbytet.

Liksom Clever har han en liten gård. Han är gift och har fyra barn i åldrarna två till 16 år. Familjen har tre kor, fem getter och höns, och odlar sötpotatis, kål och ärtor för eget bruk.

I tre år har Prosper varit medhjälpare till Clever.

– Vi kommer från samma by och när jag fick frågan om jobbet tvekade jag inte. För mig som kommer från bushen var det en unik möjlighet att få se andra länder. Samtidigt behöver jag ett jobb för att försörja min familj. Normalt är min månadslön 100 dollar (1 000 kronor, reds anm).

Är det inte tufft att vara borta från din familj så mycket?

– Visst längtar jag ofta efter dem men vad är alternativet, vad ska jag göra i stället? Hemma i Burundi är det närmast omöjligt att hitta ett jobb.

Punkteringen beror på att en stor bult har trängt in i hjulet. Men däckbytet är snart avklarat. Foto: Stefan F Lindberg

Däckbyte

Prosper
Att byta däck vid en punktering ingår i Prosper Nyonkururs arbetsuppgifter. Foto: Stefan F Lindberg

Mercedesen rullar på och vi har för länge sedan passerat ekvatorn. Mörkret börjar lägga sig när vi gör nästa stopp vid en nattöppen bensinstation. Det är dags att laga det trasiga däcket och sätta på det igen. En stor folksamling dyker upp för att se på när Prosper tillsammans med en mekaniker lagar däcket. Kanske är de också nyfikna på passagerarna.

När hjulskiftet är klart kan jag inte låta bli att fråga varför en Arsenalvimpel hänger på vindrutan.

– För att det är vårt favoritlag i fotboll så klart, svarar Clever och Prosperoch undrar vilket lag jag håller på.

– Hammarby, svarar jag och möts av fyra förvånade ögon. Och i England är det Liverpool.

Med ett gapskratt gör de två killarna tummen ner när jag säger Liverpool.

Nästa stopp är det lilla samhället Lukaya. Här vägs och registreras den sammanlagda vikten av bilen och spannmålslasten innan det är dags för nattkörning. Totalvikten är 48 ton.

– Försök sova lite om ni kan, uppmanar Clever oss.

– Nu tänker jag stå på de sista timmarna till gränsstationen.

Det blir en markant fartökning. Mörkret innebär att trafikpoliserna har dragit sig tillbaka. Samtidigt som jag försöker sträcka på benen registrerar jag att det inte längre är några inbromsningar vid vägbulorna. Vi studsar upp och ner. Det känns nästan som en mindre storm till havs.

Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda.
Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda. Foto: Stefan F Lindberg

Gränsstation

Tidigt nästa morgon når vi gränsstationen mellan Uganda och Rwanda.

Här är det en lång kö med lastbilar som väntar på att stationen ska öppna. Medan Clever hoppar upp för en stunds vila i överkojen går jag en runda i området. Synen jag möter är deprimerande. Överallt ligger skräp.

Trots den tidiga morgonen är flera barer öppna och discomusiken är öronbedövande. I Kampala har vi tidigare fått veta att barerna ofta är bordeller som ibland kontrolleras av tullpersonal. Och att detta kan vara en orsak till att bilar kan hållas kvar vid gränsstationen i ett dygn eller mer.

– Situationen har ändå förbättrats de senaste åren. Om vi inte har någon speciallast brukar vi ibland tillåtas passera efter bara några timmar, säger Clever.

Vi har tur denna gång och kör in i Rwanda mitt på dagen. Tre timmar senare når vi den kliniskt rena och gröna huvudstaden Kigali.

Slutet på resan

Vår 30-timmarsresa är slut. För oss väntar möten med Rwandas transportfack. Det ska bli en bok framöver.

Clever och Prosper däremot fortsätter för att lossa godset i Burundi. Denna resa hinner de inte med att besöka familjerna där hemma. Efter lossningen har de fått order om att genast göra en ny tur till Mombasa.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

”Halvvägs in i bygget tog det emot. Det var tungt att stiga upp halv sju på lördagen och sätta i gång, men varje ny sak som kom på plats gav energi. En spark i baken att jobba lite till”, säger Thomas Jacobsson. Foto: Justina Öster

”Vårt hus är byggt av sjöcontainrar”

Husbygge. Inbäddat i grönskan och infogat efter ett berg ligger det: lastbilsföraren Thomas Jacobssons och familjens hus. Byggklossarna är åtta sjöcontainrar, som fraktats haven runt. Och landat på Värmdö, utanför Stockholm.

Transportarbetarens logga

Nya cabotagestudien är igång!

Åkeri. Dags att börja tagga utländska lastbilar. Den nya, stora cabotagestudien har inletts. Som tidigare bygger forskningen på allmänhetens rapporter. Och fakta om vägtransporterna behövs mer än någonsin, enligt Henrik Sternberg – professorn som kallats mr Cabotagestudien.

Transportarbetarens logga

SD-uteslutning prövas i rätten

Facket. När lastbilschauffören valde att sitta i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna blev han utesluten ur Transport. Då stämde han facket. Nu prövas fallet av Stockholms tingsrätt.

Kultur
Den nedlagda bilskroten utanför Ryd är ett populärt besöksmål. Bilden till vänster är tagen i juli 2020, den till höger är från 1999.

Tillbaka till bilkyrkogården

Skrotbilar. Hur snabbt går det för naturen att bryta ner övergivna bilvrak? Det är 21 år mellan bilderna tagna på Kyrkö mosse. Här, utanför Ryd i Småland, låg en gång en bilskrot. I dag lockar den storpublik. Som baklängesmuseum.

Snabbkoll
Snabbkoll: Riskbedömning corona. Illustration: Mattias Käll

Är din arbetsplats coronasäker?

Riskbedömning. Jag jobbar på ungefär som vanligt, trots corona. Inte oroar jag mig varje dag, men tanken finns där ändå: Tänk om jag drar hem smittan? Min chef verkar inte ta så allvarligt på covid-19. Vad ska jag göra? Vad kan jag begära av min arbetsgivare?

Arbetsplats: Uddevalla hamn
Thomas Ohlsson och Mikael Fivelsdal från Transportklubben.

Här är vi i hamn

Stuveriarbetare. Flexibiliteten är hamnens styrka. Och det gäller även arbetet – ena veckan kranförare, nästa ombord på fartyg för att lossa. Eller kanske köra containertruck. En omväxling som gör att många väljer att stanna, och inte sällan har yrket gått i arv i generationer.

Kollektivavtal

Snart skarpt läge i avtalsrörelsen

Lönerörelsen. Retroaktiv lön och korta avtal. Det är Transports prioriteringar i avtalsrörelsen, som åter rullat i gång. Först ut att förhandlas är kollektivavtalet för lastbilschaufförer och terminalare. En första sittning med arbetsgivarparten är planerad till slutet av oktober.

”Bilden är tagen i juni vid inloppet till Sundsvall. Stora hamnkajen. Stockholmskajen kallas den också. Eller kort och gott Norra hamnen. Till vänster ligger en hotellbåt och Gustav Adolfs kyrka syns långt bak i bilden”, skriver Jan-Erik Lindblom.

Staden vaknar

Tidningsbudens gryningsbilder. Även i år la Transportarbetaren ut en efterlysning på gryningsbilder i tidningsbudens egen Facebookgrupp. Men den här gången bad vi om foton från städer och andra samhällen. Här är ett urval gyllene morgonstunder, när nästan bara buden är vakna…

Kultur
God morgon, säger retrievern Leia. Familjen Sirén-Blomgren-Ahmed är husvagnscampare sedan många år, och tvekar inte om naturens läkande krafter.

Tillbaka till naturen!

Camping. Är det sant att naturen läker? Javisst, svarar forskningen. Vi tog med frågan till det svenska campinglivet. Till den kultur som i litteraturen har beskrivits som ”flintastek, flukthål och förtältsromantik”.

Arbetsplats: Ullared
I sex år har Stefan Gustafsson jobbat som väktare vid Gekås i Ullared. Under coronavåren har kundströmmen minskat kraftigt.

Glest i kön på Gekås

Bevakning. Coronakrisen slår hårt också mot Nordens största köp-Mekka, Gekås i Ullared. Ruschen har avstannat och väktarna behöver inte längre hålla ordning på en kundkö som vissa dagar sträckt sig över en kilometer framför entrén.

Kultur
Stängda toaletter hos kunder de levererar gods till är ett pandemiproblem för lastbilschaufförer. ”Det känns som om vi kom med pesten”, tycker en av dem. Foto: Adam Wrafter / SvD / TT

Inför corona är vi alla lika – eller?

Klass & corona. Du knegar på som vanligt, men jag kan jobba hemma. Hon följer slaviskt myndigheternas rekommendationer medan han sippar öl på myllrande krogar. Frågan gnager: Är corona en klassfråga?