Cykelbud i Malmö startade eget kooperativ
Cykelbud. Alternativa Kuriren bildades av längtan efter att få vara något annat än en siffra i gigföretagens kalkylark. På det cyklande arbetarkooperativet finns inga chefer och varje arbetare har en röst.
Tre unga män satt och frös på Stortorget i Malmö. Arbetsgivaren hade klätt dem i rosa jackor och trätt på dem kubformade ryggsäckar. Företaget de jobbade för var nytt i stan, så det fanns knappt något att göra. Killarna pratade. Frågade sig: Hur svårt kan det vara egentligen?
En ekonomisk förening bildades, en lastcykel köptes in. En arbetarstyrd cykelbudsverksamhet sparkades i gång.
Det var en slags början på det som senare skulle bli Alternativa Kuriren.
– Grunden är att vi ska vara en helt platt organisation. En arbetare har en röst. De krav vi ställer på varandra är att alla måste cykla och alla måste vara med på våra veckomöten. Jag hoppas att alla hos oss kan få utvecklas åt det håll de vill. Någon kanske vill bli bättre på bokföring, någon annan på marknadsföring. Då ska de få göra det.
Thiago Metson har just börjat berätta om hur han ser på arbetarkooperativet Alternativa Kuriren. Hans telefon ringer. Några ord växlas på bruten bulgariska och snart kommer Kristina Arnaudova in. Hon ställer en röd cykelvagn på högkant mot väggen.
Kristina tar en kort paus och går sedan uppför en trappa byggd av lastpallar och ut genom källarfönstret. Hon kliver upp på lastcykeln och insisterar på att Transportarbetarens reporter ska åka på framräcket. Journalisten släpper till slut ner garden och hoppar upp. Kristina Arnaudova cyklar förbi moskén, tar höger vid Pågen och sedan höger igen, ut på Grängesbergsgatan över regnvåt asfalt. Hon cyklar förbi bilverkstad, körskola och tar vänster upp på en uppfart som slutar vid en lastbrygga. Hon vänder på cykeln så att framhjulet är riktat nedåt i backen, drar upp den på stödet och går in genom den bruna dörren till ett kombuchabryggeri.
Hon lastar på ett tiotal kartonger med drycken och rullar snart vidare. Det här är ett återkommande uppdrag.
– Alla känner igen oss och är supertrevliga när vi kommer.
Tillbaka i källarlokalen med Thiago Metson. Alternativa Kuriren började i liten skala 2018. Kurirerna fick knappt någon lön alls, de hade en ryggsäck och en cykel. Verksamheten var inte särskilt affärsinriktad. Allt eftersom har kunder och arbetsuppgifter arbetats in och fram. Det rör sig om fikabröd som ska ut, blommor som ska budas och drycker som ska in i kylar. Någon kan ringa från Uppsala för att buda kladdkaka och glass till sjukhuset. En annan kan be om cykelleverans av en säng som köpts på Blocket. Det är affärstänk och lönsamhet blandat med vänsterkantsidealism.
– För mig handlar det om att kunna bidra till framtiden. Vi gör leveranser som är miljövänliga och vi är med och bygger upp något nytt i Malmö. Vi gör något hållbart och inte bara för att tjäna pengar, säger Thiago Metson.
– Nu jobbar ingen mer än två, tre skift i veckan. Vi vill inte att någon ska vara beroende av jobbet. Vi försöker fortfarande komma upp i en timlön som går att leva på.
Där är de inte ännu. Men närmar sig steg för steg. Lönerna är inte det enda målet. Thiago Metson pratar också om att en del av intäkterna kan komma att fördelas för andra ändamål än lön.
– Jag hoppas att en del av våra intäkter kan gå till en fond vi kan använda för att stärka och utveckla oss själva. Och att det kan ta vår kreativitet åt olika håll. En arbetare här har börjat intressera sig för foto. Men han kanske inte vill, eller kan, betala för utrustning själv. Då ska vi kunna hjälpa till att köpa den. Någon annan kanske vill använda sin pott för att bidra till ett välgörande ändamål. Det viktiga är att vi ska få utvecklas åt olika håll samtidigt som vi ägnar oss åt vår kärnverksamhet.
De andra medlemmarna halkar in en efter en. Någon kokar tevatten i kaffebryggaren. Kristina Arnaudova är tillbaka, nu med mat, det är bröd, ris, röror, någon slags gryta.
Möte klockan 18. Först ett par problem som ska lösas.
– Hur ska kunden göra för att betala faktura med Swish?
– Vem kan jobba imorgon?
Nyrekryten Troy Sears tvekar lite och säger sedan att han kan göra det.
Sedan kvällens stora fråga: Det nya medlemsdokumentet.
Troy Sears har bara cyklat bredvid Kristina Arnaudova en dag. Nu ska kooperativet bestämma om regler som skulle gälla för honom och andra som vill bli medlemmar och jobba för Alternativa Kuriren.
– Hur många månader ska någon jobba innan vi bestämmer om personen får bli medlem eller inte? frågar Thiago Metson.
– Hur många skift är kanske bättre att säga? 16 dagar eller 128 timmar? Det motsvarar ungefär två månader, säger Giulia Merelli.
– Man ska kanske få en chans till, så att ett nej inte blir så definitivt. Så att det går att visa att det finns intresse och färdigheter för att få vara kvar, säger Troy Sears. Alla håller med.
– Vad händer om någon bara vill vara arbetare och inte medlem?
– Du kan inte vara arbetare utan att vara medlem. Om vi har anställda är vi inte ett kooperativ alls. säger Kristina Arnaudova.
Kepsinköp. Nya företagssamarbeten. Arbetskläder. Listan på beslut och uppgifter som ska delegeras är lång. Och sedan: Vem ska ta trafikledningen i morgon? Eftersom Troy Sears är ny på jobbet tar Giulia Merelli på sig att sköta det hemifrån.
Nästa dag. Max Kiliam låser upp dörren på ett postföretag inför öppning. Tar emot en brevbunt från en kurir som cyklat dit den från Postnordterminalen. Han bär in bunten på kontoret och där finns hans kollega Tobias Duvefjord, som var en av de där killarna i rosa jacka som sa: ”Hur svårt kan det vara?” och startade ett kooperativ.
– Ingen var mer än en siffra på matbudsföretaget. Vi hade egentligen inga kollegor alls, och det var nya personer i trafikledningen hela tiden. De satt i Stockholm och hade ingen koll på hur det var i Malmö. Sedan flyttade de till Berlin och då blev det värre.
Max Kiliam har också bakgrund som cykelkurir, fast på ett annat företag i Stockholm. Han försöker sätta fingret på vad som skiljer den gamla sortens jobb som cykelkurir med gigföretagens matbudsknäck.
– Jag hade världens bästa skitjobb, men det var på grund av kärleken till kollegorna. Är du inte mer än en siffra på jobbet och saknar kollegor, då är det bara ett skitjobb.
Troy Sears får upp farten och cyklar söderut mot Turning Torso. Gårdagens hagel och nattens regn har torkat bort. Han ler när han tar vänster efter centralstationen, mot saluhallen.
– Att jobba på ett kooperativ är helt nytt för mig. Det känns bra att få vara med och bestämma. Jag tror att jag vill göra det här ett tag nu.
