Turken i lastbilshytten
Close
Per-Olof ”Turken” Lundin är 69 år och driver lantbruk vid sidan av jobbet som lastbilschaufför. Transportarbetaren åkte med en fredagskväll. En resa från Gävle till Kungsör tur och retur.
Close

”Varför ska jag sluta jobba?”

Mötet. Han gick till sjöss som 16-åring och har hunnit avverka tio transportyrken. Vid fyllda 69 år kör han fortfarande lastbil.

Det handlar om Turken i Ockelbo. Östermalmsgrabben som blev socialist.

– Gillar du ägg, undrar Turken och stoppar ner kaffetermosen i ryggsäckens ytterficka. Vi har höns och i så fall får du med dig ett par kartonger när vi kommer tillbaka.

Han kliver ut i hallen. På en pinnstol ligger en svart batong.

– Det är mot vargen. Hustrun har med sig den när hon plockar svamp, säger han gravallvarligt.

Ute på gårdsplanen luktar det skog. Framför det gula boningshuset står en cykel, en husvagn och en traktor, en Valmet årgång 1979. Plus en hel rad Saab-bilar.

– Fyra är det. Vi har två var, frugan och jag. Det är praktiskt. Om den ena inte startar tar man den andra.

Per-Olov "Turken" Lundin
Turken och hustru Ann-Christin bor på en gård väster om Ockelbo, med varg inpå knuten.  Foto: Jan Lindkvist

Turken langar in ryggsäcken i en mattsvart Saab 9000 utan varje spår av besvärande nybilskänsla.

En lång fredagsnatt väntar. Först sju mils bilresa in till Schenker i Gävle, lasta upp bil och släp och sedan i väg till Kungsör. Där blir det spetsbyte – alltså byte av lastbil med en annan chaufför och återresa till Gävle. Målgång klockan 01 ungefär.

Namnet, undrar jag försiktigt. Vad säger hustrun? Inte Turken kanske? Inte Per-Olov Lundin heller …

– Jo, Turken. Det har jag hetat ända sen jag köpte hus i byn Turkiet i Skutskär. Jag har till och med fått medicin utskriven i Ockelbo där det står Turken på pillerburken.

Klockan är fem när han parkerar vid Schenkers terminal. På avstånd morsar han på en kollega som precis klättar in i hytten på ett färdiglastat 24-meterekipage.

– Han fyller 80 år nästa gång. Jag har känt honom i 50 år. Det är kul, påpekar Turken i förbigående.

En timme senare har Turken baxat på den sista lastpallen och skannat av fraktsedlarna med en handdator som ser skrattretande liten ut i hans jättelika nävar.

Vi är på väg.

Per-Olov Lundin föddes i augusti 1948. Pappan var speditör i bokbranschen, mamma hade blomsteraffär på Östermalm. Vid Karlaplan.

Blomsteraffären var Stockholms största och dit kom alla kungligheter för att handla. Turken minns gamle kungen, Gustav VI Adolf, som en hygglig prick.

– Han var trevlig och brukade rufsa om min kalufs. Annat var det med drottning Sibylla. Hon pratade inte ens med min mamma, utan konverserade genom en hovdam. Det gick ju inte an att snacka direkt med en kvinna av folket.

Turken gör en lång utvikning om kungasläktens kopplingar till Nazityskland, och erinrar sig sedan att blommor blev hans första jobb.

– Jag hjälpte ofta mamma i affären. Som elva-, tolvåring stod jag nere i källaren och gjorde i ordning julblommor. ”En hyacint, två tulpaner, jord och lite mossa. En hyacint, två tulpaner, jord och lite mossa. En hyacint, två tulpaner, jord och mossa …”

Modern dog tidigt

Han beskriver sin barndom som fin, med en mamma som jobbade mycket och en pappa som skötte det mesta i hemmet. Tillvaron vändes upp och ner när mamman gick bort, Per-Olov Lundin var bara 14 år.

– Mamma hade fått cancer tre år tidigare. Jag var uppe i Skutskär själv, i vårt sommarhus i Turkiet. Det var en söndag. Pappa kom oväntat upp till huset. Han sa bara: ”Morsan är död, du får berätta det i skolan i morgon. Och du får se till att låsa affären på kvällen.”

Turken tystnar några sekunder. Lastbilen rullar ut på den smala vägen som går tvärs genom Storsjön söder om Sandviken. Det känns som att åka pråm över det spegelblanka vattnet.

Jag frågar hur han påverkades av mammans tidiga bortgång:

– Kul var det ju inte, men något direkt sorgearbete blev det aldrig tal om. Jag har inte förstått det begreppet. Kanske har hennes bortgång präglat mig ändå. Till mina anhöriga försöker jag förmedla synsättet att i dag är i dag. I går är historia och i morgon en ny dag.

– För egen del har jag skrivit testamente där det står att jag omedelbart ska kremeras och askan spridas i en minneslund. Ingen jordfästning, inget sånt. Bara en rejäl middag på restaurang i Gävle.

Per-Olov Lundin är en välkänd profil i Transport. Han är aktiv i Gävleavdelningen och var ombud på Transports senaste kongress. Han var näst äldst bland ombuden och reagerade på att gammal ställdes mot ung åtskilliga gånger i debatterna.

– Jag blev faktiskt illa berörd av alla som klev upp i talarstolen och höjde ungdomen till skyarna. Det lät ju bra, men vi som burit fram samhället till nu? Blir facket verkligen starkare bara man blir av med alla äldre?

– Jag tycker inte om systemet med särskilda fackliga organiserare. Jag vill fortfarande veta vad resultatet har blivit av alla miljoner som förbundet satsat på organiseringsprojektet.

Turken fyllde 69 år i augusti. Han driver lantbruk med hustru Ann-Christin och kör lastbil tre nätter i veckan. Med knän som är utslitna. Vilken dag som helst ska han upp på operationsbordet. För att få en ny hjärtklaff.

– Jag känner inte att det skulle vara nåt fel på den gamla. Men tydligen är det pyspunka och det blir kavitation i blodflödet. Virvlar som efter en propeller.

– Knäna har doktorn dömt ut. I sjukintyget står: ”Det saknas minsta tillstymmelse till brosk i båda knäna.” Det innebär att benändarna nöter direkt mot varandra. Det känns.

”Sämsta arbetsgivaren”

I tolv år jobbade Turken på ett åkeri han helst vill glömma. Han var klubbordförande och blev utsedd till löntagarrepresentant i bolagsstyrelsen.

– Ledningen fick spader och ännu värre blev det när de vid en förhandling med facket fattade att de dessutom måste betala utbildningen som jag behövde för uppdraget. Åkeriet var den klart sämsta arbetsgivaren jag haft under mina 53 år i arbetslivet. Ägarna var fruktansvärt antifackliga.

Han är van att fajtas. Både i facket och politiken. I tolv år satt han i socialnämnden i Ockelbo. För Socialdemokraterna.

Under en period drev han jordbruk med mjölkkor, delade ut morgontidningar och drev samtidigt bussåkeri. Som arbetsgivare hade han kollektivavtal med Transport. Dessutom var han medlem i förbundet.

Det sågs inte med blida ögon av den dåvarande ledningen. Skulle han uteslutas? De ansvariga kliade huvudet.

Kommer han att ge sig om vi sparkar ut honom? undrade förbundsledningen. Jodå, svarade lokalombudsmannen som kände Turken väl. Men bara om han inte får rätt i FN heller! Han kommer inte att ge sig med ett avslag i Europadomstolen.

– Jag anser att det strider mot föreningsrätten att inte få vara fackligt organiserad för den tid jag jobbar som anställd, förtydligar Turken.

Det blev ingen uteslutning.

Utanför Volvolastbilens väldiga frontruta faller mörkret. Turken har tappat räkningen på alla anställningar han haft. Hemma var han enda barnet. Efter mammans bortgång tog han realexamen och gick sedan till sjöss, som 16-åring.

Sjöäventyret tog slut när han ramlade ner från en lejdare och hamnade på sjukhus. Han mönstrade av och köpte ett eget hus. I Turkiet. Skutskär.

Han skrockar vid minnet:

– Jag var 17 år då. Det blev strul. På den tiden måste man vara 18 för att få köpa en fastighet. Men det löste sig. Affären drog ut på tiden och jag hann fylla (18) år.

Tidsandan

Hur kom det sig att en Östermalmsyngling blev socialist? Han hänvisar till tidsandan. Radikala tongångar på 1960- och 1970-talet. Och till pappan:

– Farsan började som bokhandelsbiträde och var den första i butiken som gick med i facket. Det var inte populärt. I dag skulle man nog klassa honom som gråsosse.

– Jag var väldigt förtjust i honom. Han är fortfarande den mest allmänbildade person jag känt. När dåvarande Högerpartiet bytte partiledare sa han: ”Kom ihåg att oavsett namn så är det samma gubbar som gick med koppel och bruna skjortor under kriget.” Det bör man komma i håg när man kritiserar Sverigedemokraterna.

Både i politiken och i facket har Turken inte sällan hamnat på kollisionskurs med den rådande ordningen. Han har skrivit många insändare till Transportarbetaren, ibland under pseudonym. Vad är drivkraften?

– Jag har ett starkt rättvisepatos. Det har fackföreningsrörelsen tyvärr släppt och det gör mig förbannad.

Vi är framme vid OKQ8-macken, som är mötesplats i Kungsör. Turken klättar ur hytten och börjar jaga liv i stela knäleder.

Hur länge ska du fortsätta jobba, undrar jag.

– Varför ska jag sluta? Åkarna skriker efter arbetskraft. En chef jag har säger: ”Tack gode Gud för pensionärerna!”

– Förresten; har du en aning om vad arbetare får ut i pension i dag? När jag fyller 70 försvinner tjänstepensionen på ungefär 1 500 kronor. Det jag tjänar på att fortsätta jobba till 70 täcker nästan tappet.

Turken påminner om att många chaufförer har ett långt yrkesliv med förhållandevis bra inkomst. Men en stor del har varit traktamente. Som inte är pensionsgrundande.

– Hur många chaufförer tänker på det? Nu är jag tillbaka där igen. Rättvisa! Alla som jobbar i 40 år borde ha åtminstone 15 000 kronor i pension, netto.

Vad är planen? Jobba till 75?

Schenkers terminal i Gävle
Klockan ett på natten är Turken tillbaka på Schenkers terminal i Gävle. Nu väntar sju mils hemresa, innan han kan krypa till kojs.  Foto: Jan Lindkvist

Turken klättar upp i hytten igen. Ett trappsteg i taget. Säger:

– Jag tänkte faktiskt lägga av när kravet på yrkeskompetensbevis (YKB) kom för några år sedan. Men hur det nu var såg jag till att gå utbildningen. Mitt YKB-kort går ut i december 2019. Då får det fan vara nog, har jag sagt.

– Men så slår det mig: Tänk om jag är jättefräsch då? Med ny hjärtklaff och tio kilo lättare …

– Borde jag inte hoppa på nästa YKB-kurs i alla fall? Chefen sa faktiskt att åkeriet kunde tänka sig att bekosta utbildningen igen. Min nuvarande arbetsgivare är otroligt bra. Inget tjafs. Ordning och reda.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Christina Persson, OKQ8 Bollnäs

”Jag är ingen hoppetossa”

Mötet. Christina Persson är som en vippedocka med tyngd i botten. Reser sig igen och igen – när livet slår knock out.

Jessica Rosencrantz, (M)

”Mer pengar till potthål”

Mötet. Jessica Rosencrantz (M) kan bli Alliansens kandidat till transportminister. Vi bad om besked i frågor som väginvesteringar, kilometerskatt och cabotage.

Och så sorgen

Davids krönika. Förr var jag ofta ledsen. Jag kunde känna en melankoli komma smygande för att så småningom slå rot i själen. Det var inte någon direkt obehaglig känsla, bara en lång eller kort period av att mest vara för sig själv. Som i en slags långsam berg- och dalbana.

Hallå där!

Roger Blom

... som är vd på åkeriet Ernsts Express i Avesta.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Månadens medlem
Sofia Sjunfors

Starkaste kvinnan i Dalsjöfors

Strongwoman. Blåmärken på över- och underarmar, lår, ja, lite varstans. Senaste tävlingen har satt tydliga spår på terminalarbetaren Sofia Sjunfors kropp. Men det får man räkna med om man siktar på att bli stark, säger hon. Riktigt stark.

Färdtjänst
Man i permobil vid taxikön på Centralstationen i Stockholm.

Missnöjet pyr bland färdtjänstförarna

Förare. Är det sant att färdtjänstförare i Stockholm medvetet ”gömmer sig” för väntande resenärer för att komma undan dåligt betalda körningar? ”Det förekommer”, säger en chaufför på Sverigetaxi. ”Nej, det går inte. Växeln ser oss hela tiden på gps:en”, säger en kollega.

Taxikö utanför Centralstationen i Stockholm.

”Ska man klara sig måste man fuska, muta och trixa”

Åkare. – Vi är pressade från alla håll. Av förarna. Facket. Beställningscentralen. Färdtjänsten. Det känns som om politikerna glömt taxibranschen. Fler och fler åkare pratar om konkurs som enda utväg.

Granskning
Utanför Din Transportpartner Nordens verkstad i Göteborgs hamn.

Osäkra villkor för arbetskraften från andra världsdelar

Arbetskraftsinvandring. På ett år har Transport fått över 1 000 ansökningar från företag som vill ta in arbetskraft från länder utanför EU. Vi har granskat 500 av dem. Tre av tio migranter kommer till företag utan kollektivavtal. Vanligaste jobbet är tidningsbud.

Martin Jonsson, ombudsman i Transports Halmstadsavdelning, letar efter Hagman Transport, ett bolag som vill anställa åtta filippinska lastbilschaufförer. Facket vill att bolaget tecknar kollektivavtal.

På spaning efter förare från Filippinerna

Arbetskraftsinvandring. Martin Jonsson, ombudsman i Transports Halmstads-avdelning, letar efter Hagman Transport, ett bolag som vill anställa åtta filippinska lastbilschaufförer. Facket vill att bolaget tecknar kollektivavtal.