Annons:
Annons:
Per-Olof
Close
Per-Olof Lundin är ett välkänt namn i Transportkretsar, fast under smeknamnet Turken. I somras valde hans styvson, lastbilschauffören Kristofer, att avsluta sitt liv. Han vilar nu i minneslunden vid Ockelbo kyrka.
Close

Varför, Kristofer, varför?

Självmord. En natt i somras knackade två poliser på Per-Olof Lundins dörr. De berättade att hans son inte längre var i livet. Han hade hängt sig i garaget.

Sedan dess har frågorna gnagt och gnagt. Varför? Varför just den kvällen? Vilken roll spelade de många arbetstimmarna och konflikten på åkeriet?

Hemma i Ockelbo är det inte många som vet vem Per-Olof Lundin är. Alla säger Turken kort och gott.

När vi möts på en indisk lunchkrog i Gävle är det Turken som valt platsen.

– Maten brukar vara bra. Det tycker både jag och hustrun, säger han.

Förra gången vi träffades var i en lastbilshytt. Det var på senhösten 2017. Turken hade precis lastat vid Schenkerterminalen i Gävle och skulle köra till Kungsör, där en annan förare skulle möta upp för spetsbyte.

I bilen hade han berättat om åkeriet där han självt jobbat tidigare, ett av södra Norrlands största kyl- och frysåkerier. Turken hade arbetat fackligt och det skar sig rejält med åkaren.

Nu hade sonen, Kristofer, problem med samma arbetsgivare. Sonen hade börjat på åkeriet direkt efter lumpen. Runt 2003. Turken var orolig. Det var bråk och strul med lönen, hade sonen berättat.

Nu sitter vi med ris och kyckling på tallrikarna. Tittar lite trevande på varandra. En artikel om en 35-årig kille som inte orkade leva längre. Vad ska den handla om? Finns det några lärdomar att dra för andra?

– Jag är övertygad om att jobbet spelade in, börjar Turken.

Han är en ordkonstnär. En verbal fontän som underhållit hela basketlag när han körde dem som bussåkare i Ockelbo. Ord som ibland retat gallfeber på motståndare – oavsett om de funnits i lokalpolitiken, i facket eller i arbetsgivarlägret.

Sonen Kristofer hade inte samma svada. Var snarare tystlåten.

– En genomsnäll kille, sammanfattar Turken.

Jobbet på kyl- och frysåkeriet var Kristofers första. Han körde lastbil på heltid, men gillade också att meka. Vid sidan av körpassen kom han att tillbringa många timmar i åkeriets verkstad. I början fanns en anställd lastbilsmekaniker, men efter ett tag slutade denne och verkstaden lades ner. Kristofer tog över mycket av skruvandet.

Turken säger:

– Han kunde rycka in en söndag och byta bromsar på ett släp. På kvällen väntade lastbilen. Han var en jäkel på kylaggregat. Det är komplicerade grejer som ofta krånglar. Han lärde sig massor om dem och när det inte räckte sökte han information på nätet.

– Han var vetgirig i ordets gamla bemärkelse. Datorer var hans största intresse vid sidan av jobbet.

Arbetet kom att bli en stor del av Kristofers liv. Turken är övertygad om att han jobbade minst en och en halv heltidstjänst på åkeriet – om man räknar samman körpassen och mekandet.

– Det måste ha varit svårt, ja omöjligt, att få ihop mekandet på åkeriet med kör- och vilotidsreglernas krav på helgvila. I början gillande han det, tror jag. Men efter hand ökade kraven på att det var han som skulle lösa akuta problem som uppstod.

Minnesburkar
Glasburkar fyllda med minnen. I den ena finns små personliga föremål. I den andra torkade blommor från Kristofers begravning. Foto: Jan Lindkvist

Turkens bild är ändå att Kristofer trivdes på åkeriet och att han var omtyckt av arbetskamraterna. Fast en bit in på 2017 hände något. Sonen hade reagerat över lönen. Han berättade det för Turken – som kollade lönebeskeden och sedan uppmanade honom att gå till facket.

– Jag fick inte ihop siffrorna. Ändå är jag ganska väl insatt i kollektivavtalet, säger Turken.

Om Kristofer tidigare haft en bra relation till åkeriet så blev den nu frostig.

– Att han krävde rätt lön var kanske en sak, säger Turken. Men det här att han gick till facket uppskattades inte. Han ringde mig många gånger och var ledsen. Jag minns en natt. Han ringde säkert tre, fyra gånger och var väldigt uppriven.

Efter att Kristofer kontaktat Transport ökade problemen med en annan anställd. En chaufför med nära kopplingar till åkaren.

Turken säger:

– Kristofer och den andre chauffören delade bil och det var en massa gnäll om städning och smulor på sätet. Trakasserierna hade pågått länge, men det blev etter värre efter att han gått till facket.

– Kristofer tog illa vid sig. Han var ordningsam och körde i strumplästen. Så värst många dammkorn kan det inte ha funnits på mattan.

Enligt Turken kulminerade förföljelserna en dag då chaufförskollegan rent fysiskt attackerade Kristofer i omklädningsrummet. Det var knuffar och mängder av glåpord.

– Kristofer tog upp saken med ledningen, men inget hände. Jag vet att han var skakad av det som skedde i omklädningsrummet.

Turken har sparat en mejlväxling med sonen. Det är en lång detaljerad berättelse om återkommande hån och grova påhopp. Som bland annat gick ut på att Kristofer var kass och värdelös. En person som inte satsade tillräckligt på jobbet. (Klicka här för att läsa ett utdrag ur mejlet.)

Andra personer med koppling till åkeriet bekräftar bilden. Chauffören som mobbade Kristofer har kort stubin och hamnar lätt i konflikt med andra. Kristofer drabbades extra hårt på grund av att de delade bil.

Ett par arbetskamrater beskriver också att arbetet var ”Kristofers grej”. Fast han fick sällan tack, snarare skit för att han ställde upp.

På våren 2018 hade Kristofer fått nog. Efter 15–16 år på samma arbetsplats sa han upp sig. En annan åkare hade erbjudit jobb.

Våren övergick i sommar.

Vi är framme i juli 2018. Fredagen den 13.

Kristofer har kört sex, sju veckor för den nya arbetsgivaren och ska precis påbörja ett månadslångt inhopp hos ett annat åkeri, i Umeå. Ett löfte han givit innan han skrev på det nya kontraktet.

Kristofer har precis gjort klart med Umeåkaren om den första körningen. På fredagskvällen snackar han med Turken. Tillsammans ska de snickra på Kristofers förstutrapp kommande dag.

Turken har fortsatt jobba som lastbilschaufför efter pensioneringen och kör ett nattpass mellan fredagar och lördagar. Den här natten kommer han hem vid tvåtiden och lägger sig.

Sömnen blir kort. På morgontimmarna kommer polisen.

Per-Olof "Turken" Lundin vid Ockelbo kyrka
Per-Olof Lundin är övertygad om att trakasserier och en konflikt med en arbetsgivare, ett stort åkeriföretag, bidrog till Kristofers drastiska beslut. Foto: Jan Lindkvist

Turken tystnar mitt i berättelsen. Den indiska restaurangen där vi sitter har hunnit tömmas på folk. En urdrucken kaffekopp försvinner i hans stora nävar.

Hade familjen sett några varningstecken? Haft föraningar? Att det var så illa …

– Nej, säger Turken. I så fall var vi mer oroliga vid påsktid, innan det var klart med nya jobbet. På sommaren tyckte vi att det hade lättat. Han trivdes på nya jobbet och hade precis träffat en ny flickvän.

Under månaderna som gått har Turken hunnit fundera. Massor. Sorgen har blandats med ett sökande efter svar.

I dag ser han flera tänkbara orsaker som kan ha samspelat och lett fram till det drastiska beslutet. Jobbet, lönetvisten och trakasserierna. En separation från ett långt förhållande något år tidigare. En separation som frestade på ekonomin, efter som paret ägde ett hus tillsammans.

Samtidigt är Turken antagligen mer rationell än de flesta. Han har samlat på sig många frågor om det lönesystem som många åkerier använder – Trans-PA. Är det sant att systemet går att manipulera? Att en arbetsgivare på egen hand kan gå in och ändra uppgifter i systemet?

Han har kontaktat Transportstyrelsen för att få svar på vem som egentligen äger informationen som lagrats på chaufförernas digitala förarkort.

Facket har kopplats in och driver lönetvisten. Eventuella pengar går till dödsboet. Turken betonar att han inte får del av dem. Kristofer var inte hans biologiska barn, utan en styvson som kom in tidigt i hans liv.

Drygt åtta månader har gått. När är sorgen, saknaden, tankarna, som värst?

– Det är nog på natten när jag kör lastbil. Då sitter Kristofer på min axel och vi pratar. Det som hände honom, som hände oss … Det har varit en mycket tung upplevelse.

Transportarbetaren har kontaktat åkeriet där Kristofer arbetade. Ledningen ville först träffa tidningen för att ge sin syn, men valde sedan att inte ge några kommentarer.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Oskar:
    13 april, 2019

    De ska varnings märkas företag som inte värdesätter sin personal ( nolltolerans till mobbing ,sextrakaserier,m.m. )där man inte vågar kontakta facket pga.risk för uppsägning , helt enkelt företag som inte sköter sig och inte är normala. Märket kan vara ett smile med X över , eller be medlemmarna om förslag ! Som ska läggas på annonsen på nätet i tidningen eller där dom söker ny personal ,så nya arbetssökande ser varningen och inte hamnar i dessa grymma s.k. arbetsgivares klor ,som bara utnyttjar på alla sätt personer som är snälla,arbetsivriga.

Lästips:

Transportarbetarens logga

Oro för YKB-kurser när pandemin växer

Åkeri. Pandemin växer i en andra våg. Samtidigt stiger oron bland yrkesförare med yrkeskompetensbevis (YKB) som snart löper ut att de ska smittas i skolsalar. – Min kompis ska på kurs i helgen och är så stressad att han mår illa, säger Freddy Welle.

Transportarbetarens logga

För dagbok på jobbet

Insändare. För ni dagbok i ert arbete? Om inte, varför? Min far var noga med att se till att jag förde dagbok, när jag började köra för elva år sedan.

Hej chaufför! Vad vill du att fackets förhandlare ska lyfta i avtalsrörelsen? Transportarbetarens journalister åkte till Rasta Tönnebro, mellan Gävle och Söderhamn, och talade med yrkesförare. Foto: Justina Öster

Det här tycker chaufförerna är viktigast

Åkeri. Förhandlingarna om nytt transportavtal har startat. Det påverkar villkoren för tiotusentals chaufförer runt om i landet. Transportarbetaren träffade några för att höra vad som betyder mest.

Dödsolycka i hamnen
Dödsolycka i Oxelösunds hamn

Vem bär ansvar för 21-årige Nimas död?

Arbetsmiljö. I mars 2018 omkom den 21-årige stuveriarbetaren Nima i Oxelösunds hamn. Han hade klättrat ner i ett utrymme i fartyget där kol-lasten ätit upp syret. I dagarna avslutas maratonrättegången mot hamnbolaget och två ansvariga chefer.

Declan Duff i Oxelösund. Bilden är tagen av en sjöfartsintresserad privatperson, dagen efter dödsolyckan.

”Det får inte hända igen”

Arbetsmiljö. Hur kunde olyckan hända? Varför valde åklagaren att väcka åtal när många andra dödsolyckor i arbetslivet inte leder till att någon ställs till svars?

Roger Dahlström, Anders Berglund och Jyrki Saarinen sitter alla i styrelsen för Transports fackklubb i Oxelösunds hamn. De berättar att företaget efter olyckan vidtaget en rad åtgärder för att göra arbetsmiljön säkrare.

Rutinerna har skärpts

Transportklubben. – Jag har varit i andra hamnar och jag tycker att Oxelösund legat i framkant när det gäller arbetsmiljöarbetet. Efter olyckan har rutinerna skärpts rejält, säger Roger Dahlström.

Avtalsstriden
Efter att kollektivavtalet mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar tecknades förra året har stridsåtgärderna upphört. Men konflikten i Göteborgs hamn lever vidare. Senaste bataljen utspelar sig i Arbetsdomstolen.

Två dagar i AD avgör ordningen i hamnarna

Hamn. Transports konkurrentfack Hamnarbetarförbundet tecknade sitt första centrala kollektivavtal i mars 2019. Har APM Terminals brutit mot det, när de bara förhandlade med Transport om nya arbetstider? Arbetsdomstolen ska avgöra frågan.

Erland Olauson

”Förstaavtalet ska alltid gälla”

Hamn. Att Hamnarbetarförbundet har ett eget kollektivavtal ska inte påverka Transports förhandlingsposition i hamnarna. Det säger Erland Olauson, jurist och före detta avtalssekreterare i LO.

Hamnarbetarförbundets företrädare syns till vänster. Flera av dem hördes i Arbetsdomstolen. Till höger syns ett antal Transportfunktionärer som lyssnade på huvudförhandlingen.

Djup klyfta mellan parterna

Hamn. För ett och ett halvt år sedan tecknade Hamnarbetarförbundet kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Men parterna är fortfarande inte eniga om hur avtalet ska tolkas.

Farlig arbetsmiljö
Arbetsledaren Göran Ellby på miljöföretaget Urbaser visar en av alla småvägar vid Ängelholms havsbad. Förr tvingades sophämtarna backa på en lång rad småvägar in till villorna. Regionala skyddsombuden Bert Johansson och Bujamin Ismaili diskuterar de nya problemen med ökad kroppslig belastning när miljöarbetarna i stället drar sopkärlen långa sträckor.

Backa med sopbil tär på psyket

Miljöarbetare. Problemen med tillbud, allvarliga olyckor och dödsfall har stötts och blötts i åratal. Ändå lever sophämtarnas värsta gissel kvar: Att tvingas backa på smala vägar och i trånga bostadsområden. Där skolbarn, fotgängare och cyklister plötsligt kan dyka upp.

Renhållarna backar inte längre till de strandnära villorna vid Ängelholms havsbad. Göran Ellby arbetar på miljöbolaget Urbaser som slog larm. Kommunen anvisade en hämtplats, men villaägarna överklagade beslutet. Regionala skyddsombudet Bujamin Ismaili stoppade arbetet, men Arbetsmiljöverket hävde skyddsstoppet. Foto: Justina Öster

Backande sopbilar kostar människoliv

Miljöarbetare. Ökar eller minskar antalet olyckor med sopbilar? Det är svårt att avgöra utifrån tillgänglig statistik. Systemen för inrapportering av dödsfall, allvarliga och lindrigare personskador har också ändrats.

Skylt "Lekande barn"

Sopgubbar kommenterar: ”Vi backar hej vilt”

Miljöarbetare. Den farliga backningen engagerar. Det visar gensvaret Transportarbetaren fick när vi la ut en webbartikel om stoppad sophämtning på Facebook-gruppen Sveriges sopgubbar.

Kultur
Den nedlagda bilskroten utanför Ryd är ett populärt besöksmål. Bilden till vänster är tagen i juli 2020, den till höger är från 1999.

Tillbaka till bilkyrkogården

Skrotbilar. Hur snabbt går det för naturen att bryta ner övergivna bilvrak? Det är 21 år mellan bilderna tagna på Kyrkö mosse. Här, utanför Ryd i Småland, låg en gång en bilskrot. I dag lockar den storpublik. Som baklängesmuseum.

Snabbkoll
Snabbkoll: Riskbedömning corona. Illustration: Mattias Käll

Är din arbetsplats coronasäker?

Riskbedömning. Jag jobbar på ungefär som vanligt, trots corona. Inte oroar jag mig varje dag, men tanken finns där ändå: Tänk om jag drar hem smittan? Min chef verkar inte ta så allvarligt på covid-19. Vad ska jag göra? Vad kan jag begära av min arbetsgivare?