Krönika. Varför finns det åkerier? Eller snarare, varför finns det åkerier som går bra i denna jämmerdal som är åkerinäringen?
Polisen får inte säga varifrån alla vinterns fällknivsvikta trailerekipage i dikena kommer. Men nummerskyltarna skvallrar om att de flesta är från gamla sovjetstater.
Den danska speditören DSV (Även kallat ”De sultne vognmend”) verkar vara överrepresenterad bland trailrarna som ligger som nedtrampade vårblommor i vägkanten. Men där finns även andra speditörer med välkänd lågprisprofil.
Problematiken är gammal och man frågar sig förstås varför någon ens går ur sängen för att köra för ersättningar som knappt räcker till dieseln. Saken blir inte bättre av att det varit så här sedan branschen avreglerades på åttiotalet. Då var det enbilsåkarna, ”cowboysarna”, en del i cowboyhatt och boots med sporrar, som dominerade trailertrafiken.
Nu är det de utländska ekipagen. Men allt är variationer på samma tema: en bottenlös prispress som leder till undermåliga fordon, alla tänkbara lagbrott, stress, fylleri, olyckor och ibland ren svält i utkylda hytter.
Detta är inget förvånande utan en form av mänsklig aktivitet, ett slags fattigdomens chickenrace. Det märkliga är att det mitt i detta finns åkerier som blomstrar, där chaufförerna kan ha relativt normala villkor. Att en stor del av åkerinäringen ändå mår rätt bra, att många åkare går med vinst.
Trots mer än trettio år i branschen kan jag inte riktigt förklara varför det är så. Men ett par åkare jag kört för liksom kryssade mellan de mest lönsamma uppdragen. De var snåljåpar, ett slags kamrerstyper som räknade varje krona, vilket jag faktiskt började uppskatta med åren.
Trots att de inte hade mycket till övers för facket hade de kollektivavtal – som försäljningsargument till större kunder.
Det verkar faktiskt som om de åkerier som klarar sig bäst är de som betalar in sina skatter – och har kollektivavtal. Plus och minus räknar åkaren ihop hemma vid skrivbordet i källaren. Kollektivavtalet blir en kostnad av samma typ som dieseln. Sen är det bara att se vad som blir kvar. Om körningen är värd besväret.
För kunden är transportkostnaden kaffepengar av varans värde. För åkaren och chauffören är det liv och framtid. Vettiga åkare fattar det och det förefaller som om det också är de som lyckas!