Två sidor av samma mynt

Krönika. Varför finns det åkerier? Eller snarare, varför finns det åkerier som går bra i denna jämmerdal som är åkerinäringen?

Polisen får inte säga varifrån alla vinterns fällknivsvikta trailerekipage i dikena kommer. Men nummerskyltarna skvallrar om att de flesta är från gamla sovjetstater.

Den danska speditören DSV (Även kallat ”De sultne vognmend”) verkar vara överrepresenterad bland trailrarna som ligger som nedtrampade vårblommor i vägkanten. Men där finns även andra speditörer med välkänd lågprisprofil.

Problematiken är gammal och man frågar sig förstås varför någon ens går ur sängen för att köra för ersättningar som knappt räcker till dieseln. Saken blir inte bättre av att det varit så här sedan branschen avreglerades på åttiotalet. Då var det enbilsåkarna, ”cowboysarna”, en del i cowboyhatt och boots med sporrar, som dominerade trailertrafiken.

Nu är det de utländska ekipagen. Men allt är variationer på samma tema: en bottenlös prispress som leder till undermåliga fordon, alla tänkbara lagbrott, stress, fylleri, olyckor och ibland ren svält i utkylda hytter.

Detta är inget förvånande utan en form av mänsklig aktivitet, ett slags fattigdomens chickenrace. Det märkliga är att det mitt i detta finns åkerier som blomstrar, där chaufförerna kan ha relativt normala villkor. Att en stor del av åkerinäringen ändå mår rätt bra, att många åkare går med vinst.

Trots mer än trettio år i branschen kan jag inte riktigt förklara varför det är så. Men ett par åkare jag kört för liksom kryssade mellan de mest lönsamma uppdragen. De var snåljåpar, ett slags kamrerstyper som räknade varje krona, vilket jag faktiskt började uppskatta med åren.

Trots att de inte hade mycket till övers för facket hade de kollektivavtal – som försäljningsargument till större kunder.

Det verkar faktiskt som om de åkerier som klarar sig bäst är de som betalar in sina skatter – och har kollektivavtal. Plus och minus räknar åkaren ihop hemma vid skrivbordet i källaren. Kollektivavtalet blir en kostnad av samma typ som dieseln. Sen är det bara att se vad som blir kvar. Om körningen är värd besväret.

För kunden är transportkostnaden kaffepengar av varans värde. För åkaren och chauffören är det liv och framtid. Vettiga åkare fattar det och det förefaller som om det också är de som lyckas!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!