Tryggare kan ingen vara

Krönika. Jag hade bra fart på E4:an i backen från Brahehus mot Ödeshög. Det var lite småhalt och en bit längre fram såg jag ett gult blinkande sken. En tungdragare med någon stor maskin efter stod halvt över vägen och jag bromsade försiktigt. Något allvarligt måste ha hänt och när jag fått ner farten krypkörde jag förbi ekipaget på den lilla remsa som fanns kvar mot mitten.

Tungdragaren visade sig skydda en liten personbil som hade gått in i vägräcket, antagligen flera gånger. Två unga påfallande bleka, men oskadda, kvinnor i svarta hucklen stod vid den tilltufsade bilen. Några andra personbilar hade också stannat så jag körde vidare.

Jag läser Torgny Karnstedts novellsamling Karlssons pojke. Novellerna handlar om ett Sverige som en gång fanns och ett nytt som kommit. Och, förmodar jag, rätt mycket om författaren själv.

Torgny Karnstedt har arbetat som svetsare och fabriksarbetare. Så skrev han boken Slamfarmen om sitt jobb på BT Kemi i Helsingborg. Numer föreläser han på arbetsplatser och skolor om vikten av att läsa för att bättre kunna förstå samhället och världen. Han har blivit ett slags handelsresande i kunskap, kanske en av Sveriges främsta.

När man börjar läsa novellerna i Karlssons pojke känns de så verkliga att man blir orolig för hur de ska sluta. För där kan brinnande stål spruta över stålverkets anställda lika väl som en varm kyss avslutar en stökig firmafest.

Jag drabbas för jag vet att någonstans är det som står där sant, självupplevt eller berättat för författaren.

Den här boken har ett politiskt stråk men innehåller inget gnäll, varken på Löfven eller någon annan. Sjuttiotalets nedläggningar av industrin finns med så väl som invandringen i dag. Men de är en del av vardagen och det finns lösningar. Ungefär som att hitta på en ny metod att svetsa stag till traktorer. Människovärdet kvarstår ju och är lika för alla. Det är detta som är så svenskt och lite gammaldags med boken.

Torgny Karnstedt lär faktiskt ha kört lastbil under en kortare period. Om han hade gjort det i dag är jag rätt säker på att han också ställt ekipaget tvärs över motorvägen för att skydda några nödställda.

Bara av det enkla skälet att det var så man gjorde förr i Sverige och att det, tack och lov, är så man gör i dag.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!