Ledare. Jag stöder kampen när arbetare slåss för bättre villkor. Men er konflikt i Göteborg är problematisk, för den förs inte med blanka vapen.
Tvärtemot vad som sägs i debatten vill era fackliga företrädare i Svenska Hamnarbetarförbundet (HF) inte teckna kollektivavtal med arbetsgivaren, APM Terminals.
Det ingår i spelet att säga att det är så, men era företrädare är lika skickliga fackliga strateger som andra i arbetarrörelsen. De vet att ett eget avtal, vid sidan av Transports redan tecknade stuveriavtal, skulle skapa stora framtida problem.
Ett sådant avtal skulle beröva HF sitt vassaste vapen: Att år efter år stå utan fredsplikt. Men framför allt skulle det öppna för arbetsrättsliga tvister i domstol om brott mot först tecknade avtal. Det skulle på sikt medföra avtalsshopping där hamnarbetsgivare – precis som företag världen över – skulle jaga efter det billigaste avtalet.
Man kan tycka att det låter sunt att den fackförening som har flest medlemmar på en viss arbetsplats alltid borde få teckna ett eget kollektivavtal. Oavsett om det finns ett etablerat fack som har ett centralt riksavtal.
Men det var ju den sortens löneskillnader och den sortens fragmentisering som era företrädare i arbetarrörelsen slogs för att få bort under förra seklet.
I dag är Transport landets största hamnfack och förbundet tecknar avtal med Sveriges Hamnar. Som motprestation får arbetsgivarna fredsplikt.
Som en direkt följd av kollektivavtalet har Transports medlemmar ett batteri fackliga rättigheter. Rättigheterna är reglerade i medbestämmandelagen (mbl). Det handlar bland annat om att utse skyddsombud och jobba fackligt på betald arbetstid.
Det är precis de rättigheterna som Hamnarbetarförbundet nu slåss för i Göteborg. Fast utan att ha kollektivavtal och fredsplikt.
Transports medlemmar får kritik för att de inte aktivt stödjer er strejk.
Jag ställer frågan: Skulle ni stödja Transport i en strejk om läget var det omvända? Om Transport vore minoritetsfacket som saknade avtal och som ni i själva verket konkurrerade med?
Jag kan förstå om en stolt yrkeskår med stark sammanhållning vill gå själva i ledet, vid sidan av andra arbetare. Men är det smart? För bara 50–60 år sedan var hamnarbete ett slitigt, lågavlönat, osäkert jobb med låg status.
Nu kommer automatiseringen i hamnarna. Allt mer av arbetet handlar om lager- och terminalhantering. Hur påverkas branschen? Sysselsättningen?
Är ensam stark? Är det en bra idé att fortsätta vara splittrade i två fack? Eller ännu flera, om alla som framgent är missnöjda i hamnarna skapar egna, nya fackföreningar och kräver eget lokalt avtal.