Slutet av ett hundliv

Krönika. Hundgumman, Hundis, Voffas, Grisen, Fjanten. Hunden Lisa hade många namn. Vi pratade jämt med henne – på bebisspråk. Det sägs att man inte ska förmänskliga hundar men vad ska man då ha dem till? Och faktum var att hon ibland pratade med oss.

En gång när hon varit sövd och opererat bort ett juver hos veterinären, berättade hon hur rädd och ensam hon varit i det kala rummet där det säkert fanns lukt av avlivade hundar. I ett stötvis gnyende lät det precis som små upprörda meningar. I flera minuter höll hon på tills hon tyckte att vi förstått. Och det hade vi.

Lisa var en Tollare. En ras från Kanada som till färg och utseende påminner om en lite förvuxen räv. Mic Mac-indianerna hade dem att jaga fågel med. När engelsmännen kom och förbjöd all jakt, tjuvjagade man och lät hundarna springa hem med bytet till byn.

Att apportera, gå flera timmar om dagen och bada är tollarens grej. Många gånger tjuvbadade Lisa. Hon skulle dricka vid någon sjö och som av en händelse hasade framtassarna ner i vattnet och då var det lika bra att ta en simtur. Att husse stod på stranden och gastade kunde inte hjälpas.

När nyfikna småbarn ville klappa henne lade hon sig ner. En gång i en fullpackad skärgårdsbåt kom en bebis krypande fram till oss. Barnets pappa sa något på spanska då ungen började dra Lisa i öronen och pälsen men jag ville inte säga något. Då skulle kanske barnet bli rädd för hundar och Lisa lära sig att barn inte fick komma fram till henne.

Resten av passagerarna höll andan då Lisa blev allt värre ansatt. Men till slut reste hon sig sävligt och började slicka barnet, som förmodligen ätit glass, i ansiktet. Ett sus av lättnad gick bland passagerarna.

Kanske är jag fjollig när det gäller hundar. Men det har man väl rätt att vara efter ett liv på vägarna? Man kan se hunden som en hobby, som att meka med amerikanare eller påta i trädgården. Eller bara älska den.

Lisas sista timmar blev dramatiska. En tidig morgon fick hon en stroke och blev förlamad i ena sidan. Hon släpade sig fram till hustrun och hyperventilerade. Monica höll om henne, ringde mig som var på väg utomlands och en veterinär.

Hos veterinären viftade hon först på svansen när resten av familjen kom. Sedan berättade hon gnyende i staccato hur rädd och ledsen hon var. Alla klappade och höll om henne men det fanns inget att göra. Till sist fick hon en spruta och somnade in. Tretton år blev hon, Lisa.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!