Sjuka sjukresor

Krönika. I dag säljer Josefin Stridh reservdelar till bilar. Men efter sitt korta inhopp som färdtjänstförare i södra Sverige vill hon berätta om den verkligheten. Om chaufförernas vardag – och resenärernas.

Under fyra månader arbetade jag som färdtjänstchaufför. Det här är min historia om steget in i taxibranschen, och steget därifrån. En kort period av mitt liv som nästan enbart bestod av stress och oro.

Allt började med att jag fick se en annons där de sökte flera chaufförer till färdtjänst, akut. Jag hade varit arbetslös i några veckor och såg min chans till en säker anställning. Jag tänkte på hur roligt det skulle vara att få träffa så mycket människor och att få se så mycket nya platser under sin arbetsdag. Valet var enkelt: Jag skulle ta mig från industrin och in i transportbranschen.

Jag tog mina besparingar och beställde hem material för att ta taxilegitimation. Ganska snart hade jag det lilla plastkortet i min hand. Jag visade med stolthet upp mitt kort och kände mig verkligen laddad inför mitt nya arbetsliv. Trots att den blygsamma lönen inte skulle ge så mycket mer än vad jag fick ut genom a-kassan, så var jag lycklig. Jag skulle få ett jobb att gå till igen.

Efter en kort intervju utan varken körprov eller utbildning var jag nu anställd som färdtjänstchaufför. Jag var inställd på att bli chauffören med det lilla extra, chauffören som lyste upp resenärernas dag. Så såg det ut då.

Jag började min anställning med fem dagars medåkning tillsammans med en erfaren chaufför. 55 timmar utan betalning. Han lärde mig hur man spänner fast rullstolarna och övrig last. Lärde mig manövrera de olika stolarna och bilens speciella funktioner. Redan första dagen blev jag varse det extrema tempot jag skulle få tacklas med. Chauffören vittnade om andra som, precis som jag, tagit taxiförarlegitimationen för denna tjänst. De hade valt att gå, redan första dagen de åkte med.

Jag bet ihop. Tuggade igenom mig de där dagarna och bestämde mig för att jag minsann skulle klara av det. Jag fick ganska omgående en bil som jag skulle arbeta i. Monterade mitt lilla plastkort på datorn och rullade i väg mot min första körning med ett stort leende på läpparna.

Första dagarna var rent ut sagt bra. Jag fick snälla bokningar och fick lära mig omgivningarna i lugn och ro. Jag lärde känna bilen och hade hittat ett bra sätt att kartlägga mina resor effektivt. Ungefär där, när den lilla fågelungen för första gången bredde ut sina vingar: Då bröt helvetet lös.

Helt plötsligt verkade beställningscentralen se oss chaufförer som underhållsfria maskiner och våra passagerare som oömt gods. Flera kunder bokades in på samma tid fastän att det kunde skilja flera minuter i körtid mellan deras hämtningar. När det handlade om större inbokade förseningar så användes vår extra kvart flitigt. Kvarten som är avsedd för eventuella felkörningar, olika situationer som kan uppstå vid hämtningar och dylikt.

I snitt blev det tio timmar om dagen bakom ratten. Utan tid för vare sig måltider eller toalettbesök. Bilen skulle givetvis städas ordentligt varje dag och tvättas flera gånger i veckan, på vår fritid. Vilket resulterade i att dagen oftast slutade på elva, tolv timmar. Om bilen skulle byta chaufför fick vi själva köra dit bilen, om det så var en resa på 18 mil tur och retur. Utan betalning. Man kan kort sagt säga att det inte fanns någon fritid. Oftast körde man sex dagar i veckan, ibland betydligt fler dagar i sträck. Men för att få en dräglig lön var man tvungen att hamna på minst 200 timmar i månaden.

Det fanns inget som helst utrymme för misstag. Inte heller för kunder som var i dålig form. Ingen tid avsedd för att kunna arbeta lugnt och metodiskt. Något som faktiskt krävs när man arbetar med sjuka eller på något annat sätt funktionsnedsatta människor.

I detta yrke mötte jag människor med alla tänkbara hälsotillstånd. Människor som var rädda, osäkra, hade ont eller mådde dåligt på något annat vis. Det var min plikt att alltid ha ett leende på läpparna, finnas för dem som behövde stöd och lugna dem som var rädda, arga eller osäkra.

Människor som stått och väntat på mig i en evighet, för att min bil var överbokad. Människor som kanske behöver komma hem till sin medicin eller har en assistent, läkare eller hemtjänstpersonal som står och väntar på dem.

Att be om ursäkt till alla passagerare, deras ledsagare eller övrig personal ingick i mitt dagliga arbete. Att ta emot utskällningar om vilken usel chaufför man är, mer eller mindre varje dag. Samtidigt som hjärtat pumpar i hundranittio. Samtidigt som man är för stressad för att känna sig hungrig, törstig eller kissnödig. Det är en konstig känsla.

Det spelade ingen roll om trafiken flöt på bra och att jag körde den snabbaste vägen. Det spelade ingen roll om jag lastsäkrade snabbt. Det spelade ingen roll att min passagerare kom snabbt in i bilen. Jag var ändå alltid sen.

Yrket förlorade snabbt sin glans. Det som fick mig att orka var de kunder som uppskattade mig, de som åkt med färdtjänst i alla tider. De som vet att 30 minuters försening inte är något ovanligt. Det finns så många som är så otroligt tacksamma för att man bara försöker. De vet, många vet, att allting handlar om att någon sitter och planerar turer för att tjäna stora pengar. Trots att de får dra ner på kraven vad gäller både service och kompetens.

Jag fick höra flera historier från resenärer som fick mig att rysa av obehag. Chaufförer som ligger och kör långt över angivna hastigheter för att köra in tid. Trots att de har rullstolsburna i bilen. Chaufförer som glömmer att spänna fast rullstolarna så att passagerare faktiskt har glidit i väg inuti bilarna. Rullstolar som körs in på fel håll i bilen vilket resulterat att passagerare nästan tippat med sina stolar. Rollatorer och packning som inte spänts fast i passagerarutrymmet. Bilar som är i trafikfarligt skick. Om detta är ett resultat av stressen eller ren okunskap kan inte jag svara på. Men i vilket fall som helst är det skamligt.

Färdtjänst transporterar människor, med speciella behov, som ska respekteras. Varje fall är unikt, men att ge rätt service och bemötande ska vara en självklarhet. En färdtjänstchaufför är lika mycket personlig assistent som chaufför. En färdtjänstchaufför ska utstråla trygghet och omtanke i den mån det behövs. Men, i många fall fallerar hela konceptet när planeringen i grunden är undermålig.

Jag har själv ringt och avsagt mig bokningar när jag ansett att en kund behöver extra hjälp. Tjänstefel, jovisst. Men det viktigaste i mitt yrke är att mina passagerare mår bra och kommer säkert dit de ska. Om det så handlar om att jag ska följa dem in i hemmet för att försäkra mig om att det inte händer dem något. Sunt förnuft heter det i min värld. Men i åkarens värld är det bara pengar som går upp i rök.

Prisdumpningar, billig arbetskraft, underbemanning. Det är vardagsmat.

Sen är det det här med kör- och vilotider. Hur kommer det sig att tunga sidan har hårdare regler vad det gäller vilotiderna? Jag lovar, fastän att jag kör en liten buss så kan jag ställa till med minst lika eländiga incidenter som en trött lastbilschaufför. En persons förmåga att framföra ett fordon är precis densamma vare sig det är en buss på tre ton eller lastbil på 60 ton. Den där tröttheten och stressen kanske inte känns av rent fysiskt. Men den märks av i ditt sätt att agera i trafiken. Lång reaktionstid, slarv, dåliga beslut och missbedömningar som i värsta fall kan leda till tragiska olyckor.

I stället för att vara en förberedande tid med mycket navigering och körteknik, innan jag påbörjade min CE-utbildning, så blev detta en tid som mer eller mindre knäckte mig fullständigt. Det ska inte behöva vara på det viset. Så tycker jag, en numera före detta yrkeschaufför.

En stor eloge till alla chaufförer därute, ni gör ett fantastiskt jobb!

 

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sjukförsäkring
Doctor physician consulting with male patients in hospital exam room. Men's health concept.

Försämra inte sjukförsäkringen!

Debatt. Nyligen presenterades förslag på kraftiga försämringar av sjukförsäkringen – och SD-regeringen tar nu förslagen vidare. Detta trots att regeringsunderlagets största parti, Sverigedemokraterna, lovat att inga försämringar skulle göras i sjukförsäkringen när de ingick Tidöavtalet.

Alexandra Einerstams senaste krönikor
Alexandra Einerstam. Foto: Lilly Hallberg

Feedback kan vägleda och såra

Återkoppling. I estetiska sammanhang kallas kritik för ”bedömandets konst” – det är alltså en konst att ge och ta emot kritik. Nu för tiden pratar vi mindre om kritik och mer om feedback – den omtalade återkopplingen som är avsedd att vägleda och förbättra.

Ica-handlarna tjänar storkovan

Svenska Hem. Den 8 november 1905 öppnade under stort tumult och pressuppbåd en liten matbutik vid Stureplan i Stockholm. Kvinnornas Andelsförening Svenska Hem var en kvinnlig kooperation som startades i protest mot livsmedelshandelns matfusk och lurendrejeri. Den ägdes av kvinnor och endast kvinnor fick handla i butiken.

Locket på är inte lösningen

Bevakning. Inom varje bransch finns det rötägg och bevakningsbranschen är inget undantag. Att använda ett eller ett par rötägg för att döma ut en hel yrkeskår är både lättvindigt och respektlöst. Men om det inte rör sig om några rötägg, utan hela avdelningar, kanske hela företag, kan vi inte sopa det under mattan.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Var står vi nu?

Nato. Sverige har skrivit på ett avtal med USA som innebär att dess krigsmakt fritt kan använda svenska baser och regementen från Boden i norr till Revingehed i söder. Om riksdagen godkänner avtalet med två tredjedels majoritet i slutet av året så går det igenom.

”Vi måste jappa han!”

Klass. ”Du brur, du vet vi måste jappa han!” är ord man kan höra på hemresan från jobbet i pendeltågsvagnen. Dock inte på väg till jobbet för då är de inte vakna ”gangsta”-gängen. (Och ”jappa” betyder mörda.) De här grabbarna har ordförråd som en treåring och kommer helt säkert från något av de ”utsatta områdena”.

Enda kvinnan ombord

Jämställdhet. Bokläsandet minskar. Förlagen går back. Deras eviga strategimöten hjälper föga och de drar ner på personal och sparkar författare. Ljudböcker går lite bättre men där är avanserna så små att de knappt täcker sina kostnader.

Sjukare, skadligare och dödligare

Debatt. Trots en omfattande skyddslagstiftning i form av den samlade arbetsmiljölagstiftningen med arbetsmiljölagen som ramlag kompletterad av arbetsmiljöförordningen och preciserad av Arbetsmiljöverkets föreskrifter skyddas inte människor på svenska arbetsplatser.

Den viktiga kontakten med verkligheten

Ordförandeord. Om det är något jag lärt mig efter 37 år som medlem i Svenska Transportarbetareförbundet och 27 år i förbundets tjänst, varav snart åtta som ordförande, så är det vikten av kontakt med verkligheten. Oavsett var du befinner dig i vårt förbund.

Det våras för demokratin

Ledare. Jag vet inte om fler tidningsmakare märker att det blir allt svårare att få komma in på arbetsplatser för att göra reportage. Att få människor att ställa upp på intervjuer. Inte ens som anonyma ibland.

I väntan på en plan – så ställer Transportsverige om

Debatt. I januari 2027 ska en utredare föreslå hur svensk klimatpolitik ska utformas. Då är EU:s bindande 2030-mål nära i tid, och bommar vi det måste vi köpa utsläppsrätter eller betala EU-böter; miljarder som vi borde använda i svensk ekonomi. Målet är kumulativt; ökar utsläppen nu måste de minska ännu mer sen.

Varför vill Tidö-regeringen stryka fackligt samarbete i biståndet?

Debatt. Det svenska biståndet förändras i snabb takt. Nu har turen kommit till frågan om det svenska civilsamhällets deltagande i utvecklingssamarbetet med omvärlden. Regeringen gav för någon vecka sedan Sida i uppdrag att undersöka hur de kan ta över vidareförmedling av pengar ur biståndsbudgetens anslag för att stärka civilsamhället internationellt. Det har lett till att man nu sagt upp samtliga avtal med det svenska civilsamhället. Inklusive avtalen med Palmecentret och Union to Union.

Därför har vi inte sett de värsta cyberattackerna än

Debatt. Ingen organisation är immun mot cyberattacker. Ändå har vi bara sett en bråkdel av det som kan hända. Att samhällskritisk teknik kopplas upp innebär visserligen stora framsteg för effektivisering av verksamheter, men den ökande risken för cyberangrepp utgör samtidigt ett hot mot den operativa tekniken (OT) och kan äventyra säkerheten, ekonomin och driften hos verksamheter. Fredrik Olsson, Europachef på cybersäkerhetsföretaget NTT Security, listar fem avgörande åtgärder för transportsektorn.

Regeringen tar bort utbildning om arbetsmarknad från gymnasiet

Debatt. I den grundläggande kursen för samhällskunskap i gymnasieskolan står det i dag att eleverna bland annat ska lära sig om arbetsrätt, arbetsmiljö och arbetsmarknadens parter och deras roller. Men det kommer de inte att göra längre när de nya ämnesplanerna börjar gälla 1 juli 2025.

Vi måste vara offensiva

Ordförandeord. Jag tänker personligen rätt ofta på förbundet och fackets framtid, och även om jag är relativt äldre enligt passet så gillar jag att fundera på framtiden och vilka val förbundet står inför och borde göra. Det jag alltid landar i är offensivt och framåt med klokskap. Den dagen man sitter nöjd och håller i bordskanten för att skydda det man har är det nog dags att logga ut och lämna över till nästa ordförande för förbundet.