Krönika

Påkörningen

Davids krönika. Jag borde egentligen inte skriva om det här för ingenting hände ju. Eller nästan inget, där jag låg mörbultad men i stort sett oskadd på lastbilsparkeringen i Sillekrog.

Ett par bandspännare på trailern hade lossnat en bit från Södertälje. Det gör inget, men jag gillar inte att de fladdrar för vinden. Så jag stannade och fixade till det på lastbilsparkeringen som går parallellt med motorvägen.

När jag fäst banden och gick mot hytten såg jag i ögonvrån hur en stor blå suv kom in i alldeles för hög fart bland lastbilarna.

– Idiot, hann jag tänka samtidigt som jag insåg att den skulle krascha in i trailerns boggihjul.

Sen hann jag inte tänka mer då den fortsatte rakt mot mig där jag befann mig i höjd med trailerns framstam. Att hinna undan var inte möjligt, allt jag kunde göra var att pressa mig mot trailern.

Suven passerade med någon centimeter till godo i gott och väl hundra kilometer i timmen. Men något slog till mig, förmodligen backspegeln, så att jag flög framåt och hamnade framför hytten på lastbilen.

Där jag låg tänkte jag att allt måste vara krossat. Ben, bäcken och kanske ryggraden. Men till min förvåning kunde jag röra mig även om det gjorde ont i höften. Det gick att vicka på tårna inne i skorna och benen gick också att röra med ett visst besvär.

Jag lyckades resa mig och såg suven, en Tesla, där den hade fått stopp mer än hundra meter bort.

Två kvinnor steg ur bilen och den ena kom emot mig.

– Vilken tur att jag inte körde på dig! Sa hon.

– Det var just det du gjorde, upplyste jag.

Då började hon gråta. Jag tog in henne i hytten och slog på full värme. Flera gånger sa hon att hon inte vågat bromsa alls då hon fått sladd vid infarten till macken.

Vad som är rätt eller fel i ett sådant läge är omöjligt att säga. Fast jag var så nära döden, trängd mellan lastbilen och Teslan, fortsatte jag min resa efter ett tag. Jag ville ”upp i sadeln igen” för att inte bli åkrädd – och det funkade.

Polisen ville ändå inte komma till olycksplatsen då jag ringde och senare knappt ta emot min anmälan. Så mycket är alltså en chaufförs liv värt.

All försiktighet, alla hundratusentals mil utan några allvarliga olyckor eller tillbud. Bara för att nästan bli dödad på sin arbetsplats av en person som har bråttom in till en mack. Det är väl ändå lite överkurs.

Men jag klarade mig och på sätt och vis kan man säga att jag fått ett liv till. Och vem vill inte ha det?

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. William olsson:
    2 mars, 2019

    Galet bra reflekterat över en situation som är många chafföres vardag. Skönt att höra att du klarade dej med livet i behåll, dock troligen ärrad för livet.

Lästips:

David Ericsson

I väntan på jobb

Davids krönika. Jag har varit med om flera kriser i arbetslivet. Och frågan är om det inte alltid är lite kris. När som helst kan förutsättningarna ändras och jobb försvinna i någon upphandling eller för att ett konkurrerande företag lagt ett skambud.

Transportarbetarens logga

Lastbilschaufför dog på jobbet

Chaufförer. En lastbilschaufför omkom i fredags eftermiddag. Han hade kört in i en byggnad vid byn Katrineholm utanför Gävle. Mannen är den tredje yrkesföraren som dör på jobbet i år.

Ett andetag

Davids krönika. Den här krönikan ska inte handla om coronan, covid-19. Den ska inte handla om att regering och riksdag inte tillsett att regionerna hållit beredskapslager. Inte heller om att samtliga myndigheter: Folkhälsomyndigheten, MSB, Socialstyrelsen, regionerna, kommunerna, riksdag och regering, inte en enda av alla instanserna har lyft ett finger för att i förväg skydda sin befolkning mot pandemier.

2019 – ett år fyllt av kaos

Debatt. Varför är det så tomt på barrikaderna? undrar Örjan Wallon. Som vice ordförande i Transports Norrbottensavdelning ser han tillbaka på året som snart tar slut.

Tommy Jonsson

Åk inte snålskjuts på facket!

Dagbok/del 1. En regnig och disig söndag stannar vi på en parkeringsplats utanför Arboga. Vi hälsar på två äldre bulgariska chaufförer som förbereder veckans mat på ett gasolkök uppe på flaket. De är påstridiga och vill att vi ska göra dem sällskap, veckans mat är pasta carbonara, ”Billigt och räcker länge”, säger de med ett leende.

Minimilön – hur ska det gå till?

Ledare. I EU vill kommissionens nya ordförande, Ursula von der Leyen, införa en lagstadgad minimilön i hela unionen. Det kan låta bra, men idén är problematisk och möter starkt motstånd, inte minst i Sverige.

Vi vill värna den svenska modellen

Ordförandeord. Kanske har ni hört att man på EU-nivå diskuterar att lagstifta om europeiska minimilöner? Vid första anblicken kan detta te sig som ett vettigt förslag för att de som har allra lägst inkomster också ska kunna leva på sin lön.

Skrota märket

Insändare. Nu har jag varit medlem i Transport i mer än 50 år... men jag har ännu inte fått en rimlig förklaring varför MÄRKET har sådan betydelse!

Var är vårt förstärkta rättsskydd?

Insändare. Jag arbetar som väktare sen över 20 år. Jag är även aktiv i vår fackklubb sedan 15 år tillbaka. De senaste åren har jag oroat mig då kollegor inom branschen, väktare, ordningsvakter, skyddsvakter även poliser med flera, hamnar i rättegångar.

Stort ansvar efter kort utbildning

Ordförandeord. För två veckor sedan sköts en väktare i en källargång i norra Stockholm. Han sköts i båda benen. Transport lade omedelbart ett skyddsstopp i området och arbetet med riskbedömningar inleddes.