Transports novelltävling

Fel väg, men rakt in i livet

Första pris. Här är yrkesföraren Anders Haganders vinnarnovell, om en vanlig arbetsnatt som förvandlas till en kamp på liv och död.

”Davy’s on the road again” … Manfred Mann’s earth band, skön musik sprider sig ut i förarhytten. Men det är något som inte stämmer, varför kör jag så sakta?

Jag har kört alla möjliga fordon. Mercedes, Scania, MAN, men just den här lastbilen var en Volvo. Har aldrig förstått dessa yrkesmän och kvinnor som fastnat för just ett märke, huvudsaken är att den är hel och fräsch. Fast de brukar ju säga att huvudsaken är mössan.

Jag sneglar ner på hastighetsmätaren, 50 kilometer i timmen, men vad är det för fel?

Illustration: Maja Lindberg
Illustration: Maja Lindberg

Varför är vägen så smal, och varför känns det som om det går så fort? Katrineholmsbacken närmar sig. Den här resan går mot Värmland, men vänder man på rutten så får man ibland börja med Kolmårdsbackarna, fast det spelar egentligen ingen roll. 22 stopp skulle det bli på denna sväng, men vad fan är det för fel, varför kör jag så sakta?

Tittar återigen på hastighetsmätaren, 20 kilometer i timmen … känns som om det går i 100 inne i huvudet. Det är något konstigt, tittar i backspegeln. Inte en bil så långt ögat når, inte ett ljussken, bara svart blöt asfalt som reflekterar bilens lyse.

Nu börjar det krypa i huvudet, jag mår inte bra. Så lustig jag känner mig, håller nog på att bli knäpp.

Jag tar tag i telefonen, ringer åkeriet, det är mitt i natten men jag får svar. Det är ägaren till åkeriet. Jag talar om att jag vänder tillbaka till Norrköping och åker hem, jag känner mig sjuk.

Lägger på telefonen och vänder, men nu blir det tomt i skallen. Just från detta moment minns jag ingenting.

Plötsligt ringer mobilen till, det är ägaren igen. Han säger: Du måste ringa ambulans! Du har fått en stroke!

Jag lägger på luren, fattar ingenting. Han sa efteråt, när vi träffades, någonting om att när jag ringde så svamlade jag bara. Inte ett ord hade han förstått, han trodde att jag skämtade. Men när han la på kom han ihåg när en av hans grannar hade ringt på dörren. Utanför stod grannen och svamlade om ifall han kunde hjälpa honom att ringa 112, han hade fått en stroke.

Ringa! Hur skulle jag kunna ringa? Om ingen fattade vad jag sa, och var är jag?

Det jag såg nu var bara ett vajerräcke, följde det så bra som möjligt, det måste ha sett väldigt konstigt ut.

Jag möter inte en bil, var är alla? Det känns som en dröm, en dröm i verkligheten eller en riktigt knäpp mardröm.

Vaknar till helt plötsligt, sitter nu i min personbil. Fattar ingenting, rakt framför mig står en skylt: AKUTINTAG. Var är jag?

Inte någonting går in i mitt huvud, inget, vad gör jag här? Någonting säger till mig att stanna, bara stanna. Stanna ekar det i huvudet och en röst säger, ta dig ur bilen, du behöver hjälp. Stannar bilen och kliver ur, men jag kan inte gå. Jo, ur kommer jag, men jag kan inte gå rakt mot dörren.

Nu börjar jag inse att jag är riktigt illa ute, vad är det som händer? Tårarna sprutar, jag försöker ropa på hjälp, men inte ett ljud kommer från mina läppar, bara tårar som rinner över läpparna och vidare mot marken.

Men överlevnadsinstinkten tar över och nu börjar jag felberäkna. Hur mycket behöver jag fokusera på en annan punkt för att i stället hamna rakt på ingångsdörren? Gör ett par stapplande försök.

När jag håller på minns jag vår hund, Boss hette han, och hur han under sina sista dagar fick en hjärnblödning och gick på tvären. Nu går jag själv på tvären, fram och tillbaka mot den här dörren, gång på gång, det är nära.

Man kan undra om det är pärleporten eller djävulens dörr, ja vem vet?

Det kan ju hända vad som helst, jag trycker mig mot väggen och försöker skjuta mig framåt på tvären, det är en meter kvar till dörren. Jag sträcker min hand mot ringklockan på dörrens högra sida.

Att en vit knapp kan vara så vacker och så skör, men med en styrka som kan ge en signal som kan rädda mitt liv. Jag minns nu när handen sakta rör sig mot den här dörren, att här har jag gått förut, men då för att ta farväl av min döda bror, som hastigt dog i en bilolycka.

Tänk om det kommer att hända mig, att det kommer att komma anhöriga för att säga hejdå till mig, och genom samma dörr!

Jag ser mig själv i dörrens glasruta, fan så jag ser ut, jag hör hur signalen ljuder … Är det livets slutsignal? Vrinnevisjukhuset, hjälp mig …

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Demokrati

Våga ta snacket om demokratin!

Kultur. ”Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon”. Förintelsens överlevare Hédi Frieds ord biter sig fast. Väktaren Niklas Strand tycker att vi ska våga ta snacket vid fikabordet. Vad kan du göra för att skydda demokratin?

Santiago Bautista

”Appen är min chef”

Mötet. Santiago Bautista försörjer sig med att cykla ut mat till hungriga kunder. Han för också en envis kamp mot sin arbetsgivare för att göra jobbet säkrare.

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Daniel Bergman håller ett öga på trafiken. Hastig­heterna går ner först när det bildats kö.

Yrke: Krockskydd

Bärgning. TMA-chaufförens jobb är att rädda liv. Bilens lysande bakparti hjälper till att undvika olyckor. Och när smällen väl kommer ska skyddet rädda livet på både olycksfågeln och de som är på väg att bli överkörda.

Färdtjänst
Man i permobil vid taxikön på Centralstationen i Stockholm.

Missnöjet pyr bland färdtjänstförarna

Förare. Är det sant att färdtjänstförare i Stockholm medvetet ”gömmer sig” för väntande resenärer för att komma undan dåligt betalda körningar? ”Det förekommer”, säger en chaufför på Sverigetaxi. ”Nej, det går inte. Växeln ser oss hela tiden på gps:en”, säger en kollega.

Taxikö utanför Centralstationen i Stockholm.

”Ska man klara sig måste man fuska, muta och trixa”

Åkare. – Vi är pressade från alla håll. Av förarna. Facket. Beställningscentralen. Färdtjänsten. Det känns som om politikerna glömt taxibranschen. Fler och fler åkare pratar om konkurs som enda utväg.