Krönika

Metoo i retur

Davids krönika. För oss som varit med ett tag är inte Metoo-upproret någon nyhet. Den stora kvinnokampen startade i slutet av sextiotalet och var som starkast på sjuttiotalet då varje del av samhället deltog.

Jag minns det som en lycklig tid. De flesta kämpade för människovärdet på ett eller annat sätt. Tidigare var det männen med hatt som styrde med middag klockan sex och tysta barn vid matbordet. Ett dystert samhälle där kvinnorna ofta var hemmafruar och männen, patriarkerna, bestämde allt.

På sjuttiotalet lärde man sig umgås med alla på lika villkor och ”fan tog bofinken” om man inte var juste och jämlik med en tjej. Mycket värme och vänskap blev det i en fri och öppen tid.

Det är kanske att svära i kyrkan men jag tycker faktiskt synd om de män som aldrig fattade grejen grejen med jämställdhet utan trodde sig vara något slags överkuckun. Så ensamt det måste vara.

På åttiotalet hände något. Nya ideal skapades då tidningar av typen Vecko Revyn gick från att vara rena skvallerblaskor till att skriva om plisserade kjolar, knytblusar, axelvaddar och shopping. Det var stora bröllopsreportage och att gifta sig rikt med någon av Stureplans ”finansvalpar” förordades starkt.

Jag kunde inte tro att någon skulle bry sig i sådant och antog att det var något övergående. Men sedan dess har det pågått försök till allmän fördumning av både kvinnor och män från media och diverse makthavare. Och till slut blev Donald Trump president i USA – trots välkända övergrepp på kvinnor.

Men nu är Metoo här. En revolution som påverkar de flesta. Fast den har sina begränsningar. På Aftonbladet fullföljde exempelvis inte de kvinnliga medarbetarna sitt Dokument 2.0 projekt om övergrepp inne på tidningen. Antagligen för att det skulle skada arbetsplatsen för mycket och därmed riskera deras jobb.

Från finansbranschen hörs inte ett ljud och från de som antagligen skulle behöva Metoo bäst, de som befinner sig i sektliknande religiösa sammanhang, hörs heller ingenting.

Det finns ett par stora skillnader mot den tidigare jämställdhetskampen: Internet och att chefer faktiskt börjat få sparken. Nätet gör att rörelsen klarar sig utan egentliga ledare. Det räcker med att tillräckligt många personer blir förbannade. Och usla chefer och mediala mansgrisar åker nu ut på löpande band.

Tidigare kunde en butiksanställd få sparken för att hon avvisade chefens närmanden.

Nu är det chefen som får gå – och det tycker jag känns väldigt bra.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

David Ericsson

David Ericsson

… lastbilschaufför och författare, som i helgen prisades på Bokmässan.

David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Davids krönika. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern.

Taxi är inga sopbilar

Insändare. Jag har ett antal gånger tittat på ett program som heter Tunnelbanan på tv.

Tystnad råder om JA

Insändare. Vad innebär januariöverenskommelsen för svensk arbetsmarknad?

Vart är vi på väg?

Insändare. Det politiska läget är oroande. Det enda som hörs är högerns oro för de många skjutningarna.

Många tankevurpor om skyddsombuden

Debatt. Om inte facken utser skyddsombuden, vem ska då driva deras ärende om de motarbetas, hindras eller trakasseras? Gustaf Järsberg och Martin Miljeteig, Transport, svarar på Svenskt Näringslivs och Företagarnas debattinlägg i SvD.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Livets mening. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Påkörd. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern. Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.

Vredens druvor

Läsupplevelse. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Ge oss ett effektivt övervakningssystem

Ordförandeord. När jag skriver den här krönikan har jag just deltagit i en träff där Transportföretagen presenterade sin rapport Effektivare tillsyn av yrkestrafiken.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.