Transports novelltävling

Läderjackan

Andra pris. Här är tidningsbudet och konstnären Kristoffer Nilssons bidrag till novelltävlingen, om en av storstadens många osaliga nattvandrare.

En dörr slogs upp och en kvinna, klädd i nattrock, tittade ut från sin lägenhet och ville göra en överenskommelse. Hon var inte prenumerant, men kunde jag ändå dela ut tidningen till henne över jul- och nyårshelgen om jag fick något i utbyte? Utan att vänta på svar sprang hon in och kom tillbaka med en svart läderjacka.

– Den är kvar efter min son som dog i hjärntumör och nu har den hängt så länge i garderoben till ingen nytta, sa hon. Lagom stor åt dig, inte sant?

Det var den. En begagnad men snygg jacka som räckte mig halvvägs ner på låren, ungefär en sådan som poliser brukar bära. Jag accepterade naturligtvis erbjudandet. Hon sade inget mer om sonen. Antagligen hade han varit död så länge att hennes sorg tonat ut.

Läderjackan, novellillustration
Illustration: Maja Lindberg

Sedan stötte jag på henne på gatan ibland på dagarna och då gladdes hon åt att jag bar sonens jacka. Hon verkade vara en munter människa som gärna pratade med vem som helst. Vi bytte några ord även på nätterna. För hon var en nattvandrare, en bland andra, och dök upp då och då lite varstans på trakten. Hon kom raskt gående, hejade på mig på långt håll och hade alltid mössan nerdragen så att bara en bred glad mun syntes. Jag minns ingenting av vad vi pratade om, det blev aldrig några särskilt personliga samtal. De handlade i alla fall inte om jackan, för den hade jag ju inte på mig på nätterna utan var då i stället klädd i den funktionella arbetsvästen med tidningarna mitt på magen, som en bebis i bärsele. Så mycket tid ville jag inte slösa på henne, eftersom trakten måste bli klar före sex. Det kunde räcka att hon fick en tidning, även nu efter helgerna.

Jag passerade hennes lägenhet varje natt eftersom grannarna på våningsplanet skulle ha tidningar och en gång när hon inte visat sig ute, tänkte jag smyga ner en till henne också. Hon var vaken och trampade omkring därinne och pratade med någon. Eller var hon ensam? Jag hörde ingen annan röst än hennes trots att jag gav mig tid att lyssna vid dörren en hel minut.

En dag fram på våren, när jag gick förbi kvarterets konditori, knackade någon energiskt på rutan. Det var inte möjligt att utifrån se vem som var så angelägen om att prata med mig. Jag rusade in och fann att det bara var hon som satt där vid kaffe och wienerbröd med sitt breda flin. Hon hade inget viktigt att meddela mig, ville bara säga hej. Jag kände mig generad och besvärad när jag gick därifrån.

Jag trivdes med jackan och tyckte att några tidningar, som inte ens var mina, var för lite att ge i gengäld. Men hon nöjde sig med det, så varför besväras av att känna tacksamhetsskuld? Ändå var det något som skavde. Jag borde kanske göra eller ge något, men visste inte vad det skulle vara. Helst inget som blev en beröringspunkt för det kunde leda till vidare förpliktelser, och det ville jag absolut inte bli indragen i. Jag misstänkte att det fanns en naiv gränslöshet hos henne som man måste hålla efter. Mitt inne i sådana funderingar råkade jag se henne gå på andra sidan gatan och tala högt i sin telefon. Men det visade sig att hon inte höll i någon mobil utan pratade för sig själv.

Plötsligt ville hon inte ha någon tidning längre. Hon hade blivit av med sina läsglasögon och lät oväntat vresig när hon sa det. Om hon den närmaste tiden över huvud taget syntes till verkade hon inte känna igen mig.

En natt när det regnade och jag höll på att lägga tidningar i lådan hos en av mina återförsäljare, stod hon där vid min vagn och sa med ett förebrående tonfall att hon verkligen förväntade sig att jag skulle ställa upp och vittna. Vittna? Jag förstod inte vad hon menade. Jo, nu gällde det att alla var pålitliga och stod för vad de lovat när den stora saken skulle upp i rätten, sa hon och hon talade till mig som till en totalt främmande människa. Inte som till en som övertagit hennes sons läderjacka. Hon fortsatte med någon obegriplig redogörelse, vattnet rann från hennes mössa utan att hon brydde sig om det och jag stod där med mina blöta tidningar och kom inte på något att svara. Så slutade hon tvärt att prata och gick vidare.

Hon hejdade en annan nattvandrare längre ner på gatan och talade lika uppfodrande till honom medan hon hela tiden knackade honom i bröstet med sitt pekfinger. Han stod kvar och såg efter henne när hon fortsatte sin vandring. Så ryckte han på axlarna och gick åt sitt håll.

Jag har hängt undan jackan. Visst ser man tuff ut i en sådan, men nu på sommaren känns den tung och otymplig. Först såg jag till att ingenting var kvarglömt i den. Båda fickorna hade stora hål redan när jag fick den och den hade fått förbli sådan för det var jag van vid. I mina kläder brukar nyckelknippor, småslantar och diverse krafs äta sig genom tyget. Jag sökte igenom jackan hela vägen runt nere i fodret, men fann inget annat än ett apotekskvitto som var så nött att det inte gick att läsa vad man köpt. Det hade varit roligt att råka på något upplysande fynd, som när man hittar ett brev eller ett foto i en gammal bok man kommit över. Men något mer lär jag inte få veta om jackans förre ägare. Eller om hans mamma.

Man kan fortfarande se henne på nätterna men vi har ingen kontakt med varandra. Det känns inte längre som att det är möjligt att småprata obesvärat. Nu skriker hon åt folk också, även åt mig. Och hon bara vandrar och vandrar nätterna igenom.

Det gör ju jag också. Eller rättare sagt springer, trots att jobbet skulle bli klart i god tid även om jag slog av på tempot. På sista tiden har jag börjat tänka att det vore bra att ta det lite lugnare. Men jag märker att man i så fall måste koncentrera sig ordentligt på att röra sig långsammare. Om tankarna bara ett ögonblick glider i väg åt ett annat håll faller man genast tillbaka in i den gamla invanda rytmen. Jag unnar mig i alla fall en liten paus uppe på översta loftgången i bostadskomplexet som är mittpunkten i min trakt. Där kan man luta sig mot räcket och se bort över hustaken. Månen lyser benvit och kall och molnen driver rastlösa omkring den. De löses plötsligt upp i fragment som far i väg åt alla håll. De slits sönder, repas upp och får en annan form. Ibland blir det bara något trasigt kvar av dem. Molnen får aldrig vila, de måste alltid vandra vidare över himlen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

husbilen

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Rätt ut i Tidan, mitt i Lidköping, styr Klas Andersson ut sitt mesta sommarfordon. I samma ögonblick upphör försäkringen att gälla, inget bolag är berett att försäkra en bil när den körs i vatten.

Varning för vattenplaning?

Bilfrälst. Har du rastat ditt sommarfordon i år? För Klas Andersson i Götene handlar det om att låta bilen bada. Han gillar fordon i allmänhet – och sin tyska amfibiebil från 1960-talet i synnerhet.

Avtalsrörelsen
Avtalsrörelsen: Bevakning P-vakt

Vinsten stannar hos bolagen

Bevakning. Med ökad brottslighet och skadegörelse i samhället växer vinsterna i säkerhetsföretagen. Efterfrågan på deras tjänster stiger och mängder av nya medarbetare måste anställas. Med en avtalsrörelse väntande runt hörnet är frågan hur det påverkar lönerna.

Ordningsvakten Ulf Karlander föreslår obligatorisk dubbelbemanning när väktare arbetar i publika miljöer, som i köpcentrum och på järnvägsstationer.

Så här tycker medlemmarna

Enkät. En ordentlig löneökning på upp till 5 000 kronor, bonus till trotjänare i yrket och en extra semestervecka när man fyllt 40 år. Så lyder några förslag på krav i avtalsrörelsen från medlemmar i bevakningsbranschen.

Loomisbil

Nära var tredje värdetransportör har försvunnit

Värdetransporter. Vi ser allt färre sedlar och mynt i våra plånböcker. Därför syns säkerhetsföretagens fordon för värdetransporter inte lika ofta i trafiken. Men de kommer inte att försvinna.

Monika Rundin och hunden Birk

Sömnigt bakom ratten?

Hälsa. I stort sett vilken olycka som helst kan orsakas av trötthet vid ratten. Medan reglerna för kör- och vilotider fungerar som standard för yrkesförares körschema, är nattsömnens kvalitet helt oreglerad. Sömnforskaren Göran Kecklund hoppas att tekniska hjälpmedel ska göra körningen säkrare.

Kultur
Mats och Anette Bergman

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

Chaufförslöner i Europa
Demonstration för schysta villkor i transportbranschen, Bryssel i mars i år. Ordförande Frank Moreels (i keps), Europeiska Transportarbetarfederationen, i första ledet för kampanjen Fair Transport som mobiliserar lastbilschaufförer från hela Europa.

Här är lönerna i Transport-Europa

Granskning. Mer än en kvarts miljon kronor. Så mycket skiljer sig årslönen mellan en bulgarisk lastbilschaufför och en belgisk. Lönegapet är enormt mellan utlandsförare inom EU – nästan oöverskådligt till förare utanför unionen med allra sämst villkor.

Frank Moreels, ETF

Så ska lönegapet minska

ETF. Att skydda arbetares rättigheter är inte protektionism! För bättre villkor för alla yrkesförare krävs att EU genomför vägpaketet skyndsamt, framhåller Frank Moreels, ordförande i Europeiska Transportarbetarefederationen.

Lastbilschauffören Magnus Stenhols

”Bättre villkor – för alla”

Sverige. Chauffören Magnus Stenhols har kört många mil. Han blir inte förvånad över det stora lönegapet mellan yrkesförare inom EU. Men vill hellre tala om hur alla världens länder borde samarbeta och inte blunda för usla förhållanden utanför unionen.

Didier Borlée, Belgien

Löner viktigaste frågan

Belgien. − Jag slåss inte mot de rika, jag slåss för de fattiga, säger den fackligt aktiva belgiska chauffören Didier Borlée. Han anser att landets chaufförer borde tjäna åtminstone 5 000 kronor mer i månaden.

Kultur
Rätt ut i Tidan, mitt i Lidköping, styr Klas Andersson ut sitt mesta sommarfordon. I samma ögonblick upphör försäkringen att gälla, inget bolag är berett att försäkra en bil när den körs i vatten.

Varning för vattenplaning?

Bilfrälst. Har du rastat ditt sommarfordon i år? För Klas Andersson i Götene handlar det om att låta bilen bada. Han gillar fordon i allmänhet – och sin tyska amfibiebil från 1960-talet i synnerhet.

Granskning: När chefen trakasserar
Nicklas Gyllestad, Jenny Fredriksson, Paul Nilsson, Roland Karlsson och Anders Sassila körde alla tidigare sopbil för Sita/Suez – de gillade jobbet, men blev på olika vis sänkta av arbetsledningen.

Chefen, soporna och sanningarna

Arbetsmiljö. Anställda vittnar om åratal av svåra psykosociala arbetsmiljöproblem. Flera har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa och fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Arbetsledningen sägs systematisk flytta folk mellan olika turer och punktmarkera folk de vill bli av med. De som ifrågasätter blir själva straffade. Här är sophämtarnas historia från Suez i Malmö.

Chefen trakasserar

Kränkta av chefen i åratal

Anställda vittnar. Trakasserier, hot, bestraffningar – renhållningsarbetarna vid Suez berättar om hur en chef och några arbetsledare tillåtits sänka dem under sju år. Och om hur jobbet de trivdes med blev en mardröm. Under Transportarbetarens pågående granskning valde chefen att säga upp sig.

Suez, Malmö

”Inga utbredda problem i Malmö”

Suez bemöter. Suez ledning ger en helt annan bild: Arbetsmiljön är i stort bra, hävdar de – bara några få missnöjda ligger bakom kritiken. Ledningen upprepar också sitt fulla förtroende för den Malmöchef som under många år pekats ut.

Anna Nyberg, Stressforskningsinstitutet.

Chefen avgörande för hälsan

Hälsorisk. Dåligt ledarskap påverkar inte bara sjukfrånvaron på jobbet – utsatta medarbetare riskerar att drabbas av sjukdom långt senare i livet. Ju sämre chef, ju större risk att till exempel drabbas av hjärtinfarkt.

Kronbäck och Cheik

Här har det vänt

Lagerklubben. Det nya reservdelslagret i Staffanstorp var en storslagen satsning för BMW. För personalen blev det en smutsig och rörig historia där många tvingades gå. Men tre år senare ser den nya fackklubben ljust på framtiden och har gehör hos ledningen.