Transports novelltävling

Läderjackan

Andra pris. Här är tidningsbudet och konstnären Kristoffer Nilssons bidrag till novelltävlingen, om en av storstadens många osaliga nattvandrare.

En dörr slogs upp och en kvinna, klädd i nattrock, tittade ut från sin lägenhet och ville göra en överenskommelse. Hon var inte prenumerant, men kunde jag ändå dela ut tidningen till henne över jul- och nyårshelgen om jag fick något i utbyte? Utan att vänta på svar sprang hon in och kom tillbaka med en svart läderjacka.

– Den är kvar efter min son som dog i hjärntumör och nu har den hängt så länge i garderoben till ingen nytta, sa hon. Lagom stor åt dig, inte sant?

Det var den. En begagnad men snygg jacka som räckte mig halvvägs ner på låren, ungefär en sådan som poliser brukar bära. Jag accepterade naturligtvis erbjudandet. Hon sade inget mer om sonen. Antagligen hade han varit död så länge att hennes sorg tonat ut.

Läderjackan, novellillustration
Illustration: Maja Lindberg

Sedan stötte jag på henne på gatan ibland på dagarna och då gladdes hon åt att jag bar sonens jacka. Hon verkade vara en munter människa som gärna pratade med vem som helst. Vi bytte några ord även på nätterna. För hon var en nattvandrare, en bland andra, och dök upp då och då lite varstans på trakten. Hon kom raskt gående, hejade på mig på långt håll och hade alltid mössan nerdragen så att bara en bred glad mun syntes. Jag minns ingenting av vad vi pratade om, det blev aldrig några särskilt personliga samtal. De handlade i alla fall inte om jackan, för den hade jag ju inte på mig på nätterna utan var då i stället klädd i den funktionella arbetsvästen med tidningarna mitt på magen, som en bebis i bärsele. Så mycket tid ville jag inte slösa på henne, eftersom trakten måste bli klar före sex. Det kunde räcka att hon fick en tidning, även nu efter helgerna.

Jag passerade hennes lägenhet varje natt eftersom grannarna på våningsplanet skulle ha tidningar och en gång när hon inte visat sig ute, tänkte jag smyga ner en till henne också. Hon var vaken och trampade omkring därinne och pratade med någon. Eller var hon ensam? Jag hörde ingen annan röst än hennes trots att jag gav mig tid att lyssna vid dörren en hel minut.

En dag fram på våren, när jag gick förbi kvarterets konditori, knackade någon energiskt på rutan. Det var inte möjligt att utifrån se vem som var så angelägen om att prata med mig. Jag rusade in och fann att det bara var hon som satt där vid kaffe och wienerbröd med sitt breda flin. Hon hade inget viktigt att meddela mig, ville bara säga hej. Jag kände mig generad och besvärad när jag gick därifrån.

Jag trivdes med jackan och tyckte att några tidningar, som inte ens var mina, var för lite att ge i gengäld. Men hon nöjde sig med det, så varför besväras av att känna tacksamhetsskuld? Ändå var det något som skavde. Jag borde kanske göra eller ge något, men visste inte vad det skulle vara. Helst inget som blev en beröringspunkt för det kunde leda till vidare förpliktelser, och det ville jag absolut inte bli indragen i. Jag misstänkte att det fanns en naiv gränslöshet hos henne som man måste hålla efter. Mitt inne i sådana funderingar råkade jag se henne gå på andra sidan gatan och tala högt i sin telefon. Men det visade sig att hon inte höll i någon mobil utan pratade för sig själv.

Plötsligt ville hon inte ha någon tidning längre. Hon hade blivit av med sina läsglasögon och lät oväntat vresig när hon sa det. Om hon den närmaste tiden över huvud taget syntes till verkade hon inte känna igen mig.

En natt när det regnade och jag höll på att lägga tidningar i lådan hos en av mina återförsäljare, stod hon där vid min vagn och sa med ett förebrående tonfall att hon verkligen förväntade sig att jag skulle ställa upp och vittna. Vittna? Jag förstod inte vad hon menade. Jo, nu gällde det att alla var pålitliga och stod för vad de lovat när den stora saken skulle upp i rätten, sa hon och hon talade till mig som till en totalt främmande människa. Inte som till en som övertagit hennes sons läderjacka. Hon fortsatte med någon obegriplig redogörelse, vattnet rann från hennes mössa utan att hon brydde sig om det och jag stod där med mina blöta tidningar och kom inte på något att svara. Så slutade hon tvärt att prata och gick vidare.

Hon hejdade en annan nattvandrare längre ner på gatan och talade lika uppfodrande till honom medan hon hela tiden knackade honom i bröstet med sitt pekfinger. Han stod kvar och såg efter henne när hon fortsatte sin vandring. Så ryckte han på axlarna och gick åt sitt håll.

Jag har hängt undan jackan. Visst ser man tuff ut i en sådan, men nu på sommaren känns den tung och otymplig. Först såg jag till att ingenting var kvarglömt i den. Båda fickorna hade stora hål redan när jag fick den och den hade fått förbli sådan för det var jag van vid. I mina kläder brukar nyckelknippor, småslantar och diverse krafs äta sig genom tyget. Jag sökte igenom jackan hela vägen runt nere i fodret, men fann inget annat än ett apotekskvitto som var så nött att det inte gick att läsa vad man köpt. Det hade varit roligt att råka på något upplysande fynd, som när man hittar ett brev eller ett foto i en gammal bok man kommit över. Men något mer lär jag inte få veta om jackans förre ägare. Eller om hans mamma.

Man kan fortfarande se henne på nätterna men vi har ingen kontakt med varandra. Det känns inte längre som att det är möjligt att småprata obesvärat. Nu skriker hon åt folk också, även åt mig. Och hon bara vandrar och vandrar nätterna igenom.

Det gör ju jag också. Eller rättare sagt springer, trots att jobbet skulle bli klart i god tid även om jag slog av på tempot. På sista tiden har jag börjat tänka att det vore bra att ta det lite lugnare. Men jag märker att man i så fall måste koncentrera sig ordentligt på att röra sig långsammare. Om tankarna bara ett ögonblick glider i väg åt ett annat håll faller man genast tillbaka in i den gamla invanda rytmen. Jag unnar mig i alla fall en liten paus uppe på översta loftgången i bostadskomplexet som är mittpunkten i min trakt. Där kan man luta sig mot räcket och se bort över hustaken. Månen lyser benvit och kall och molnen driver rastlösa omkring den. De löses plötsligt upp i fragment som far i väg åt alla håll. De slits sönder, repas upp och får en annan form. Ibland blir det bara något trasigt kvar av dem. Molnen får aldrig vila, de måste alltid vandra vidare över himlen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Ester Blenda Nordström

På besök i verkligheten

Wallraffare. Plötsligt händer det. Journalister och författare lämnar sin trygghet och väljer att leva i en annan verklighet än sin egen. När det görs bra, skapas de mest fantastiska berättelser.

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Fall mjukare – bildserie

Så faller du mjukare

Hälsa. Snö. Regn. Is… Halkan är här. Träna balans och styrka, råder judoförbundets Karin Strömqvist Bååthe. Hon är kvinnan som kan få dig på fall – med rätt teknik.

Kultur
Ester Blenda Nordström

På besök i verkligheten

Wallraffare. Plötsligt händer det. Journalister och författare lämnar sin trygghet och väljer att leva i en annan verklighet än sin egen. När det görs bra, skapas de mest fantastiska berättelser.

Den nya plattformsekonomin
Illustration matbud + Muhammed Waqas

En usel affär

Matbudet. Det här är en historia om ett multinationellt företag som skapat en helt ny marknad i Sverige. Om hur deras mopedburna arbetare jobbar för skitlöner och om en oerfaren nyanländ företagare som lovades vinst, men fick en miljonskuld.

Stockholmsavdelningens uppsökerigrupp 2017.

Plattformarna och facket

Facket. Plattformsjobben är ett nytt fenomen i Sverige. Men det växer. Facket letar fortfarande efter ett sätt att tackla det nya sättet att förmedla jobb.

Uber Eats-väska på moped

Uber undviker frågor om moms

Uber. Företaget känner inte igen sig i bilden av extremt mycket arbetstid och låg förtjänst för matbuden. Angående partnerföretagens skattefusk säger Uber: ”Att betala skatt är inget val”.

Stapeldiagram dödsolyckor på jobbet 2014–2018

Lastbilar tar flest liv på jobbet

Dödsolyckor. Lastbilschaufför är ett av Sveriges dödligaste jobb. Tunga lastbilar är också inblandade i en rad andra arbetsolyckor som slutar med döden. Så här gick det till när 21 personer dog på jobbet förra året.

Årets flygchock

Vad minns du av året som gick?

Årskrönika. Medan Sverige fortfarande väntar på en regering tittar vi tillbaka på det som trots allt hände 2018.

Santiago Bautista

”Appen är min chef”

Mötet. Santiago Bautista försörjer sig med att cykla ut mat till hungriga kunder. Han för också en envis kamp mot sin arbetsgivare för att göra jobbet säkrare.

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.