Transports novelltävling

Läderjackan

Andra pris. Här är tidningsbudet och konstnären Kristoffer Nilssons bidrag till novelltävlingen, om en av storstadens många osaliga nattvandrare.

En dörr slogs upp och en kvinna, klädd i nattrock, tittade ut från sin lägenhet och ville göra en överenskommelse. Hon var inte prenumerant, men kunde jag ändå dela ut tidningen till henne över jul- och nyårshelgen om jag fick något i utbyte? Utan att vänta på svar sprang hon in och kom tillbaka med en svart läderjacka.

– Den är kvar efter min son som dog i hjärntumör och nu har den hängt så länge i garderoben till ingen nytta, sa hon. Lagom stor åt dig, inte sant?

Det var den. En begagnad men snygg jacka som räckte mig halvvägs ner på låren, ungefär en sådan som poliser brukar bära. Jag accepterade naturligtvis erbjudandet. Hon sade inget mer om sonen. Antagligen hade han varit död så länge att hennes sorg tonat ut.

Läderjackan, novellillustration
Illustration: Maja Lindberg

Sedan stötte jag på henne på gatan ibland på dagarna och då gladdes hon åt att jag bar sonens jacka. Hon verkade vara en munter människa som gärna pratade med vem som helst. Vi bytte några ord även på nätterna. För hon var en nattvandrare, en bland andra, och dök upp då och då lite varstans på trakten. Hon kom raskt gående, hejade på mig på långt håll och hade alltid mössan nerdragen så att bara en bred glad mun syntes. Jag minns ingenting av vad vi pratade om, det blev aldrig några särskilt personliga samtal. De handlade i alla fall inte om jackan, för den hade jag ju inte på mig på nätterna utan var då i stället klädd i den funktionella arbetsvästen med tidningarna mitt på magen, som en bebis i bärsele. Så mycket tid ville jag inte slösa på henne, eftersom trakten måste bli klar före sex. Det kunde räcka att hon fick en tidning, även nu efter helgerna.

Jag passerade hennes lägenhet varje natt eftersom grannarna på våningsplanet skulle ha tidningar och en gång när hon inte visat sig ute, tänkte jag smyga ner en till henne också. Hon var vaken och trampade omkring därinne och pratade med någon. Eller var hon ensam? Jag hörde ingen annan röst än hennes trots att jag gav mig tid att lyssna vid dörren en hel minut.

En dag fram på våren, när jag gick förbi kvarterets konditori, knackade någon energiskt på rutan. Det var inte möjligt att utifrån se vem som var så angelägen om att prata med mig. Jag rusade in och fann att det bara var hon som satt där vid kaffe och wienerbröd med sitt breda flin. Hon hade inget viktigt att meddela mig, ville bara säga hej. Jag kände mig generad och besvärad när jag gick därifrån.

Jag trivdes med jackan och tyckte att några tidningar, som inte ens var mina, var för lite att ge i gengäld. Men hon nöjde sig med det, så varför besväras av att känna tacksamhetsskuld? Ändå var det något som skavde. Jag borde kanske göra eller ge något, men visste inte vad det skulle vara. Helst inget som blev en beröringspunkt för det kunde leda till vidare förpliktelser, och det ville jag absolut inte bli indragen i. Jag misstänkte att det fanns en naiv gränslöshet hos henne som man måste hålla efter. Mitt inne i sådana funderingar råkade jag se henne gå på andra sidan gatan och tala högt i sin telefon. Men det visade sig att hon inte höll i någon mobil utan pratade för sig själv.

Plötsligt ville hon inte ha någon tidning längre. Hon hade blivit av med sina läsglasögon och lät oväntat vresig när hon sa det. Om hon den närmaste tiden över huvud taget syntes till verkade hon inte känna igen mig.

En natt när det regnade och jag höll på att lägga tidningar i lådan hos en av mina återförsäljare, stod hon där vid min vagn och sa med ett förebrående tonfall att hon verkligen förväntade sig att jag skulle ställa upp och vittna. Vittna? Jag förstod inte vad hon menade. Jo, nu gällde det att alla var pålitliga och stod för vad de lovat när den stora saken skulle upp i rätten, sa hon och hon talade till mig som till en totalt främmande människa. Inte som till en som övertagit hennes sons läderjacka. Hon fortsatte med någon obegriplig redogörelse, vattnet rann från hennes mössa utan att hon brydde sig om det och jag stod där med mina blöta tidningar och kom inte på något att svara. Så slutade hon tvärt att prata och gick vidare.

Hon hejdade en annan nattvandrare längre ner på gatan och talade lika uppfodrande till honom medan hon hela tiden knackade honom i bröstet med sitt pekfinger. Han stod kvar och såg efter henne när hon fortsatte sin vandring. Så ryckte han på axlarna och gick åt sitt håll.

Jag har hängt undan jackan. Visst ser man tuff ut i en sådan, men nu på sommaren känns den tung och otymplig. Först såg jag till att ingenting var kvarglömt i den. Båda fickorna hade stora hål redan när jag fick den och den hade fått förbli sådan för det var jag van vid. I mina kläder brukar nyckelknippor, småslantar och diverse krafs äta sig genom tyget. Jag sökte igenom jackan hela vägen runt nere i fodret, men fann inget annat än ett apotekskvitto som var så nött att det inte gick att läsa vad man köpt. Det hade varit roligt att råka på något upplysande fynd, som när man hittar ett brev eller ett foto i en gammal bok man kommit över. Men något mer lär jag inte få veta om jackans förre ägare. Eller om hans mamma.

Man kan fortfarande se henne på nätterna men vi har ingen kontakt med varandra. Det känns inte längre som att det är möjligt att småprata obesvärat. Nu skriker hon åt folk också, även åt mig. Och hon bara vandrar och vandrar nätterna igenom.

Det gör ju jag också. Eller rättare sagt springer, trots att jobbet skulle bli klart i god tid även om jag slog av på tempot. På sista tiden har jag börjat tänka att det vore bra att ta det lite lugnare. Men jag märker att man i så fall måste koncentrera sig ordentligt på att röra sig långsammare. Om tankarna bara ett ögonblick glider i väg åt ett annat håll faller man genast tillbaka in i den gamla invanda rytmen. Jag unnar mig i alla fall en liten paus uppe på översta loftgången i bostadskomplexet som är mittpunkten i min trakt. Där kan man luta sig mot räcket och se bort över hustaken. Månen lyser benvit och kall och molnen driver rastlösa omkring den. De löses plötsligt upp i fragment som far i väg åt alla håll. De slits sönder, repas upp och får en annan form. Ibland blir det bara något trasigt kvar av dem. Molnen får aldrig vila, de måste alltid vandra vidare över himlen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

Här skulle tusentals pendlare ta rulltrappan upp från tunnelbanan till bostäderna (som aldrig blev byggda) på Masmoberget. I stället är schaktet en övergiven plats som Jonas Svanström gärna återkommer till med sin kamera.

Ödeplatser som kittlar fantasin

Kultur. Gillar du rost, mögel och damm? Vittrande betong och murkna timmerväggar? Jonas Svanström är särskilt glad när han hittar ett projekt som aldrig blev av, som övergavs och står kvar som ett minne av den storslagna planen.

Amanda Karlsson och Linnéa Bohlin i inspelningstagen.

Podden som tar mord på dödligt allvar

Lyssna. Fler och fler lyssnar på poddradio. Ofta från mobilen och inte sällan för att få arbetsdagen att gå lite fortare. När Linnéa Bohlin och Amanda Karlsson slog ihop sina intressen för dokumentärer och brott skapade de sin egen nisch i Mordpodden.

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

I pappas fotspår
Familjen Gärdén

Truckerfamiljen

Mötet. Tre döttrar och en son kör lastbil. Tungbilsföraren och bärgaren Janne Gärdén är själv förundrad. Han har inte försökt påverka sina barn, men det var ju det där med brödbilen…

Alexander och Stellan Skarsgård

Söner ärver pappas jobb

Yrkesval. Det är vanligt att söner väljer ungefär samma yrken som sina fäder. Men mindre vanligt att döttrarna går i föräldrarnas fotspår, konstaterar professor Robert Eriksson vid Stockholms universitet.

Dödsolyckor 2017

Tretton förare dog på jobbet

Arbetsmiljö. Lastbilschaufförer toppar åter igen den dystra statistiken över personer som dör i jobbet. Tio åkeriförare fick sätta livet till 2017 – plus en miljöarbetare, en bussförare och en taxichaufför.

Ulf Jarnefjord, Tobias Johansson, Kim Jörgensen

Så undviker du olyckor

Åkeri. – Chauffören hade maximal otur. Det är hemskt, riktigt hemskt. Så kommenterar några transportare olyckan på Hisingen i Göteborg då en 30-årig lastbilsförare klämdes till döds mellan lastbilen och en container.

Framtidens fordon
Förarplats, utsikt genom vindruta

Har förarna spelat ut sin roll?

Ny teknik. Inom några år väntas taxi, bussar och lastbilar frakta gods och passagerare utan en chaufför som styr. I de mest radikala framtidsvisionerna har invånarna varken körkort eller egen bil. Resorna sker med kollektiva helt förarlösa elbilar.

Bilkaravan

Ett statuslyft för yrkeskåren

Ny teknik. Kommer tusentals chaufförsjobb försvinna när lastbilarna blir självkörande? – Nej, säger Volvo som befarar att själva debatten skrämmer bort unga. – Nej, säger Scania som tvärtom ser en statushöjning för chaufförerna när den nya tekniken slår igenom.

David Ericsson

Chaufförer tveksamma till den nya tekniken

Ny teknik. Självkörande lastbilar, fungerar det? Skrämmer debatten om förarlösa fordon redan nu bort ungdomar från en bransch med skriande chaufförsbrist? Vi tog med oss frågorna till Scaniaförarna som testkör lastbilar på heltid.

Lars-Yngve Johansson, Antikrundan

Skatt eller skrot?

Kultur. – Jag tycker de var lite snåla … Antikrundans silverexpert Lars-Yngve Johansson muttrar, vrider och vänder på 50-årspresenten till Transports grundare Charles Lindley, daterad 1915.

Löneutveckling transportare/industrin

Hänger transportarna med?

Löner. Transport har, eller har åtminstone haft, ett outtalat mål om att åkerilönerna ska vara i nivå med industrins. Men hur går det? – Chaufförslönerna har legat lägre än industrins under 39 av 45 år. Granskningen visar hur cementerade lönerna är, säger Transports tidigare kassör och förbundsordförande Clas Linder.