Krönika

Kul-tur på hjul

Davids krönika. Ett par saker är Transport särskilt känt för bland allmänheten: kampen mot lönedumpning och vägkrogsbiblioteken med ljudböcker. De som gjort chaufförer till den kanske mest belästa yrkesgruppen i Sverige.

De flesta av biblioteken har jag varit med och invigt (lite skryt där). Att stå mitt bland slamrande porslin och hungriga chaufförer och tala om litteratur och läslyssnande är inte lätt. Men det kändes ändå viktigt och många har kommit fram efteråt och velat prata.

En gång dök en kille upp som jag vagt kände igen. Han ville inte tala om böcker utan om att jag sålt en lastbil till honom många år tidigare när jag hade åkeri.

– Hörrödu det där var en ren jävla skrothög!

Det blev ett turbulent och inte så litterärt samtal. Till slut sa jag.

– Men varför tror du att man säljer saker?

Det allra roligaste med vägbibblorna är att de smittar av sig. Inte bara i Sverige där det nu finns ett drygt dussin. Även Norge och norska Transportarbeiderforbundet har startat några, varav jag invigde ett på Tjurn’s kro i Koppang. Det var en stor sak där och hela ortens societet, några med ordnar på bröstet, var samlade runt snittarna och champagnen.

Trettio grader kallt var det och jag fick bo hos ortens bibliotekarie i en typisk norsk gammal trävilla. Till frukosten fick jag ”lefser” (norskt tunnbröd) innan det var dags att huttrande gå ner och vänta på tåget hem.

Jag hade faktiskt varit i Koppang en gång tidigare. Det var när jag gjorde ett reportage för Dagens Nyheters motordel om att köra långtradare över ”fjellen” i vinterföre. Själv har jag aldrig vågat köra lastbil i Norge, mer än till Oslo med omnejd.

Jag åkte med en kompis, Leif Brobäck, som enligt min mening måste vara en av Sveriges skickligaste chaufförer. Det var en studie i blixthalka upp och ner från fjällen där det ändå gick i 70–80. Själv hade jag bara vågat köra i 40 (och förmodligen suttit fast efter ett par mil). På väg 3 mot Sverige hade ett bulkekipage farit långt ut i skogen. Vi konstaterade att bilen först måste ha kört in i en annan lastbil som var bortbärgad. Hytten var fullkomligt mosad och föraren kunde knappast ha överlevt.

Men då vi stannade för att äta just på Tjurn’s kro i Koppang, satt det två blåslagna killar i den brunbetsade lokalen. Det visade sig vara chaufförerna från båda olycksbilarna. De åt bitar av en stor chokladtårta som personalen ställt fram för att fira kung Haralds födelsedag! På något vis kändes det väldigt norskt.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

husbilen

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

David Ericsson

David Ericsson

… lastbilschaufför och författare, som i helgen prisades på Bokmässan.

David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Taxi är inga sopbilar

Insändare. Jag har ett antal gånger tittat på ett program som heter Tunnelbanan på tv.

Tystnad råder om JA

Insändare. Vad innebär januariöverenskommelsen för svensk arbetsmarknad?

Vart är vi på väg?

Insändare. Det politiska läget är oroande. Det enda som hörs är högerns oro för de många skjutningarna.

Många tankevurpor om skyddsombuden

Debatt. Om inte facken utser skyddsombuden, vem ska då driva deras ärende om de motarbetas, hindras eller trakasseras? Gustaf Järsberg och Martin Miljeteig, Transport, svarar på Svenskt Näringslivs och Företagarnas debattinlägg i SvD.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Livets mening. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Påkörd. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern. Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.

Vredens druvor

Läsupplevelse. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Ge oss ett effektivt övervakningssystem

Ordförandeord. När jag skriver den här krönikan har jag just deltagit i en träff där Transportföretagen presenterade sin rapport Effektivare tillsyn av yrkestrafiken.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.