Johan Nilsson trodde den här dagen skulle bli tråkig. ”Men det är ju kul att skriva” konstaterar han snabbt. Och med rap i lurarna går det lättare att hitta inspiration.
Close
Johan Nilsson trodde den här dagen skulle bli tråkig. ”Men det är ju kul att skriva” konstaterar han snabbt. Och med rap i lurarna går det lättare att hitta inspiration.
Close

”Kan man skriva är man fri…”

Kultur. Nu ska ni få höra både det ena och det andra. Om tråkiga tisdagar, om käftsmällar som blir som en drog, om gödselspridare som stänker bajs ner i stövlarna. Ni ska få höra poesi. Författarna: blivande lastbilschaufförer på 17 bast.

– Poesi, vad är det för skit? Så tänkte jag.

David Ericsson – långtradarchaufför, författare, poet och krönikör i Transportarbetaren – har landat i ett klassrum på Västermalms skola i Sundsvall. I bänkarna: 18 elever som går första året på gymnasiets fordonsprogram. I dag ska de få skriva dikter minsann. Entusiasmen är sådär. David håller i rodret och börjar med att berätta att han är en hybrid. Hälften chaufför, hälften författare. Och sen talar han om hur det gick till när han slutade tycka att dikter är skit.

– En natt var jag på fest hos min poetkompis Johan, berättar han. Vi festade till fyra på morgonen, han stod på bordet och läste dikter tills det brakade. Dan efter tänkte jag vafan, Johan är ju ingen fånig typ. Kan han skriva dikter så kan väl jag. Och så skrev jag en på orderblocket.

Sen blev det en mani att skriva, fortsätter David. Ett sätt att hålla sig vaken. En hjälp att få ordning på tankarna – och faktiskt ett sätt att vara fri. Man ä g e r ju orden, det är den som skriver som bestämmer hur bokstäverna ska formas.

Men nog om David. Nu är det dags att testa att skriva egna dikter. Lite läskigt kanske men det är inte så farligt, säger han. Man kan tänka på en låttext. Eller helt enkelt sno rader ur en låt.

– Eller tänk att orden är en plåt som ni ska bocka till. Tänk på något ni skriver på Facebook. En känsla eller en vindil. Dikten måste bara handla om … precis vad som helst!

Det är tredje gången David Ericsson håller poesiworkshop för fordonselever på Västermalms skola. Allt tack vare svenskläraren Birgitta Söderholm som fick idén när hon hörde en av Davids noveller i radion. En lastbilschaufför som skriver. Han måste komma hit!

Lärarkollegerna undrar ibland vad poesi med fordonselever ska vara bra för? Tvingar hon dem att skriva eller? Poesi är ju ändå liiite avancerat.

– Men det är inte så svårt som man kan tro, säger hon. Tvärtom. Man kan skriva som man vill. Det finns inga regler egentligen – så det tar inte emot på samma sätt som utredande, argumenterande texter. Med poesin kan de få lite kontroll över sitt skrivande.

Okej, nu åker vi! avbryter David. Han kommer att läsa upp alla alster, om någon absolut inte vill får de säga till.

– Den här är kul. Alla ni som tycker det här är jobbigt, lyssna nu:

”Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara försvinna. Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara sova. Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara vara. Sådana här dagar som tisdagar vill jag åka hem. Exakt sådana här dagar som tisdagar vill jag att det ska bli lov.”

– Varför ska man inte kunna skildra tristess? kommenterar David. Finns det någon som inte känt så? Jag tycker en sån här dikt är jätteviktig.

David läser upp texter om att sova, att vara kär som ett bär, att göra sig illa. Om ilska, om arbete, om en cylinder som blir till sallad. Om thaiboxning: ”Ett slag i ansiktet, blir som en drog, ett gift. Den sprudlande känslan av adrenalin som sprids genom kroppen.”

Om att vilja ha stora tuttar.

– Ett diktjag behöver ju inte vara jag, säger han om tutt-dikten som komponerats under skratt och flams av ett par killar.

– Det är det som är friheten. Man är fri att luras. Det viktiga när man luras är att man lyckas, så läsaren känner att man verkligen är jaget.

Poesiintresset längst bak i klassrummet har stigit i takt med Davids bemötande:

– Inte så tokig, vad tänker vi på?

– En klockren vårdikt. Bra att fånga känslan så snabbt!

– Den röda färgen är gåtfull här.

– Det är skönt när det flippar ut och bara blir kärt och varmt.

Och när en av de största diktarmotståndarna mot slutet av dagen levererar några rader om en ”gödselspridare som stänker skiten ända ner under stövelskaften” och fröken Birgitta inte kan dölja hur imponerad hon blir, växer författaren flera meter.

– Vad känner ni efter den här dan? undrar David. Ganska hyfsat va? Många tänker att ”vi som kör lastbil och mekar bilar inte kan det här med att skriva poesi”. Men det är viktigt att kunna orden. Om man ska ha kontakt med myndigheter, eller läsa instruktioner. Eller om man vill tvåla till nån utan att slåss så kan man göra det med pennan.

– Kan man skriva är man fri.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

David Ericsson

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Santiago Bautista

”Appen är min chef”

Mötet. Santiago Bautista försörjer sig med att cykla ut mat till hungriga kunder. Han för också en envis kamp mot sin arbetsgivare för att göra jobbet säkrare.

En låda med gamla bilder fanns kvar när det gamla hamnkontoret skulle utrymmas. I mitten syns Börje Lindstrand, Potatisen kallad, enligt före detta kranföraren Rolf Landin som minns det mesta. Årtalet är okänt.

Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?

Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Göran Everdahl

Lite mer lagom, tack!

Kultur. Inte för lite. Aldrig för mycket. Radiospanaren Göran Everdahl har skrivit en hel bok i ämnet och tycker det är dags att uppvärdera vårt svenskaste svenska. – Vi lever i en tid när det behövs lite mer lagom, säger han.

Daniel Bergman håller ett öga på trafiken. Hastig­heterna går ner först när det bildats kö.

Yrke: Krockskydd

Bärgning. TMA-chaufförens jobb är att rädda liv. Bilens lysande bakparti hjälper till att undvika olyckor. Och när smällen väl kommer ska skyddet rädda livet på både olycksfågeln och de som är på väg att bli överkörda.

Färdtjänst
Man i permobil vid taxikön på Centralstationen i Stockholm.

Missnöjet pyr bland färdtjänstförarna

Förare. Är det sant att färdtjänstförare i Stockholm medvetet ”gömmer sig” för väntande resenärer för att komma undan dåligt betalda körningar? ”Det förekommer”, säger en chaufför på Sverigetaxi. ”Nej, det går inte. Växeln ser oss hela tiden på gps:en”, säger en kollega.

Taxikö utanför Centralstationen i Stockholm.

”Ska man klara sig måste man fuska, muta och trixa”

Åkare. – Vi är pressade från alla håll. Av förarna. Facket. Beställningscentralen. Färdtjänsten. Det känns som om politikerna glömt taxibranschen. Fler och fler åkare pratar om konkurs som enda utväg.