Det var en ren slump som gjorde att Janne Overgaard började köra det mobila slakteriet. Han var relativt nypensionerad och kände sig rastlös hemma efter ett liv på vägarna, när en kamrat ringde och berättade att det behövdes hjälp att flytta ekipaget.
Close
Det var en ren slump som gjorde att Janne Overgaard började köra det mobila slakteriet. Han var relativt nypensionerad och kände sig rastlös hemma efter ett liv på vägarna, när en kamrat ringde och berättade att det behövdes hjälp att flytta ekipaget.
Close

Janne kör slakteriet hem till gården

Mobil verksamhet. Vad händer om slakteriet kommer till djuren i stället för tvärt om? Järvsöföretaget Hälsingestintan har Europas enda mobila slakteri för nötkreatur. Janne Overgaard är sedan ett drygt år chaufför och den som flyttar anläggningen.

Vägarna fram till gården mellan Åtvidaberg och Västervik är mjuka. Tjälen ligger kvar i botten, men börjar släppa så smått i ytan efter en relativt mild februari månad. För Janne Overgaard, som kör det mobila slakteriet mellan gårdar i snart sagt hela landet, är de smala passagerna vid gårdstunen, de skarpa krönen och – inte minst – den tvära avfarten från landsvägen, alla större utmaningar.

I drygt ett år har Janne Overgaard kört det stora ekipaget från Skåne i söder till Umeå i norr. Det är både bredare och längre än en vanlig lastbil med släp. Knivigast är det att hela tiden ha koll på det ovanligt långa överhänget längst bak på släpet så att det inte svänger ut för långt.

– Det var en ren slump att jag började köra för Hälsingestintan, säger Janne Overgaard.

– Jag var nypensionerad och hade inget för mig. En bekant hade hört att företaget sökte en förare till slakteriet och tipsade mig. Jag är nog för rastlös för att sitta hemma, säger han och skiner upp när han berättar vidare om veckan som gått.

Fredagen innan Transportarbetaren kommer på besök i Östergötland har Janne flyttat bil och släp från Öland till gården där allt nu står. Innan han och de andra i gänget som sköter slakteriet tog en välförtjänt helg, byggde de ihop anläggningens olika delar så att det bara var att börja jobba på måndag morgon.

Förutom bil och släp, som innehåller en kontorsdel och själva slakteriet, finns det även en kylbil med släp som körs av en annan förare. Kylbilen pendlar mellan gårdarna och anläggningen för hängmörning i Eskilstuna. Där styckas och förpackas sedan köttet innan det körs ut till butikerna runt om i landet.

Gården i den kuperade och steniga betesmarken med vackra ekbackar ikring drivs av bröderna Leif och Kenneth Franzén. Besättningen, som uteslutande består av utegående köttdjur, kan variera mellan 700 och uppemot 1 000 djur beroende på säsong.

I dag ska 25 kastrerade unga hanar, så kallade stutar, slaktas.

– Vi hade det här mobila slakteriet hos oss redan förra året och det fungerade riktigt bra, berättar Leif Franzén, medan han och djurskötaren Johan Ottinger-Frick ser till att djuren inte försöker smita från den lilla fålla som byggts upp intill släpet med slakteriet.

– Förra gången hoppade en av stutarna över staketet och sprang ut i hagen och upp i skogen. Det blev en väldig jakt
innan vi fångat in honom, säger Leif Franzén och pekar bort över betesmarken.

– Det är lugnare för djuren att vi gör så här. De slipper den långa och stressande transporten till slakteriet och känner igen både oss och stora delar av miljön som de har levt i under sina 30 månader.

Plötsligt hörs en röst från insidan av det vita släpet med en nedsänkt plattform i bakänden.

– Ok, Johan – dags för nästa, säger Leif Franzén.

Tillsammans motar de fram ett djur med visslingar, förmaningar och klappar på baken till den sju åtta meter långa gång som byggts upp av stålstaket, och som leder fram till släpet. Men det går inte helt enkelt varje gång: Ibland vill ingen ta klivet, ibland flera på en gång.

Hur mycket anar de vad som väntar?

– Ingenting alls, säger Leif Franzén.

– De är vana att flyttas med bil och tycker nog inte att det här är särskilt konstigt.

Femton, kanske tjugo sekunder senare dunkar det till inne i släpets så kallade bedövningsbox och allt är över.

Nu följer en mycket snabb process i den slutna värld som råder inne i det upp till sex meter höga släpet. Efter bedövningen, som sker med ett slags bultpistol, hängs djuret upp och tappas på blod. Kroppen flås och huden lyfts ut i en plastcontainer på utsidan. Därefter tas alla inälvor ut och förs tillsammans med blodet till en annan container. Till sist delas kroppen upp i delar och förs in i frysbilen som står intill. Fem djur per timme är det normala för anläggningen att hantera.

Vid sidan av de 25 stutarna ska även en av gårdens avelstjurar tas bort i dag. Kenneth Franzén har hämtat det mäktiga djuret på en gård längre bort med traktor och en transportvagn. Först när staket och grindar byggts upp mellan vagnen och fållan öppnas vagnen och tjuren kan ta kliven in i fållan. Sedan börjar en tvekamp för att få honom att vandra den sista biten genom gången in i bedövningsboxen. Det tar tre kvart av lock och pock med kraftfoder, ensilage och puffar innan han tar de sista kliven.

Janne Overgaard från Nyköping är med sina 67 år pensionerad timmerbilsförare.

– Jag har varit chaufför hela mitt yrkesliv. Det har varit perfekt. Jag gillar att köra och att lösa alla de små och stora problem som man hela tiden ställs inför.

Och det är precis det han gör som chaufför för Hälsingenstintan. Runt slakteriets två bilar med varsina släp finns det hela tiden småsaker som ska fixas: Hudar ska flyttas, staket monteras och vatten och el ska kopplas. Innan det är dags att packa ihop är det rengöring av allt som gäller innan resan till nästa gård inleds.

Veckorna är långa för det gäng som reser landet runt i de två lastbilarna. Helgerna blir på samma gång korta med sena fredagar. Arbetsveckan börjar ofta redan på söndagkvällen, då man åker hemifrån för att vara på plats tidigt på måndag morgon.

– Om vi är på samma gård flera dagar i rad, och det inte är för långt bort, brukar jag försöka åka hem över natten. Men går inte det är det bättre att bo tillsammans med de andra på till exempel vandrarhem. Att sova i hytten är ensamt och tråkigt, det sociala livet blir viktigt, säger han.

Janne Overgaard har aldrig ångrat sitt val av yrke. Så snart han bara fick, körde han upp och hämtade ut sitt körkort på länsstyrelsen, som då låg i Gamla stan i Stockholm.

– Jag var nyss fyllda 18 år och praktiserade på ett åkeri, säger han.

– Det var den åkare jag hade börjat hos som körde mig dit. När jag kom ut från kontoret hade han satt sig på passagerarsidan. Jag frågade varför han satt där och fick då till svar: ”Jaså, fick du inget körkort ..?”.

– Sedan dess har jag kört.

Hur länge kör du slakteribilen?

– Det har jag ingen aning om. Så länge jag orkar och det är roligt så fortsätter jag.

Anna Stegs är presschef på Hälsingestintan. Hon berättar att dagens mobila slakteri byggdes av Kometos i Finland, men konstruerades i Sverige på direkt uppdrag från Hälsingestintan. Anläggningen är den enda i sitt slag i hela EU.

Varför satsade ni på det här?

– Det är mycket bättre för djuren. En stressfri slakt och spårbarhet ända ner till gården ger ett klart mervärde till konsumenten, säger Anna Stegs.

Ska ni skaffa fler mobila slakterier?

– Ja, så är planen, kanske även för andra djurslag i framtiden. Intresset från andra länder är mycket stort också och det är ju fantastiskt om vi kan bidra till att göra skillnad för djur och konsumenter i flera länder.

När solen har gått ned är alla klara med sina arbetsuppgifter och det är dags att åka norröver. Inte så långt just i dag; nästa stopp är i Norrköping. Men senare i veckan är målet Järvsö.

– Då hoppas jag att vi inte hamnar i köerna i Stockholm, säger Janne Overgaard och pilar i väg för att sätta fart med rengöringen med högtrycksspruta i fållan innan den rivs och packas undan tillsammans med alla andra saker.

 

 

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Jessica är en riktig hönsmamma

Vaktar vaktlar. Den kycklinguppfödande väktaren i Sala – visst låter det som en filmtitel. Riktigt sevärd blir rullen när Jessica Björkfall lyfter upp sina pipande och fluffiga små vaktelbebisar från kläckningsmaskinen på köksbordet.

Allt är inte Cartier som glimrar

Månadens medlem. Björn Larsson är mannen som aldrig kommer för sent. Han bär alltid armbandsur. Och har sisådär 21 000 klockor till hemma i Kallhäll.

”Skrivandet är en passion”

Månadens medlem. Tidningsbudet Bruno Franzon diktar i Ted Gärdestads anda. Om kärlek och ljus: ”Men ängeln har vaknat/ur sin obegripliga sömn/ nu går hon där längs rälsen i sin vita klänning/Hon hämtar ljus”.

Geofencingkarta

Elektroniska staket dröjer

Ny teknik. Ett utbyggt system saknas. Lagar och regler saknas också. Men när detta finns på plats är det bara att börja bygga elektroniska staket i städerna. En handlingsplan för geofencing presenterades i dag.

Förhandlingar om ett till hamnavtal avbrutna

Hamn. Efter fyra förhandlingsmöten har arbetsgivarna i Sveriges Hamnar och Hamnarbetarförbundet skiljts åt. Inget centralt kollektivavtal utöver Transports är aktuellt i hamnarna.

Tommy Wreeth

”Jag blir ledsen, på riktigt”

Facket. I ett internt mejl till anställda och förtroendevalda uppmanar Transports ledning till öppenhet om förbundets resepolicy och hur den tidigare tolkats. Där framgår också att förbundsledningen anser att policyn var fel. Det poängteras också att det efter 2010 inte varit tillåtet att ta med anhöriga på det sätt som tidigare skett.

Gamla frikostiga reseregler skapar nya tidningsrubriker

Facket. Utlandsresor i Transport skapar på nytt tidningsrubriker i Aftonbladet. Nu handlar det om kongresser i Sydafrika och Mexiko för ett tiotal år sedan. De reseregler som gällde då medgav att utsedda delegater och observatörer kunde ta med anhöriga, på förbundets bekostnad. Förutsatt att ombuden avstod från att åka i business class.

Special: Arbetskläder
Arbetskläder, klippdockor

Vem betalar dina kläder?

Ingen rättvisa. Det finns företag som struntar i avtalen. Och det finns arbetsgivare som är generösa när det gäller personalens kläder och skor. För att hitta två goda exempel åkte vi till Luleå.

Ordningsvaktskläder på skyltdockor.

Stora skillnader i Transports avtal

Avtalsfråga. Kläder och/eller skor nämns i de flesta av Transports kollektivavtal. Här kommer kortkorta utdrag ur avtalen.

Ulf Karlander och Betsy

Securitas skor sin personal

Bevakning. Skor till anställda som går på hårda cementgolv, stumma asfaltsytor och isiga trottoarer? Självklart tycker ett av de stora företagen i bevakningsbranschen.

Ingen uppgörelse nådd om dubbla avtal i hamnarna

Hamn. På tisdagen förhandlade Sveriges Hamnar och Transports konkurrentfack, Hamnarbetarförbundet (HF), på nytt om ett kollektivavtal. Förhandlingarna avbröts på eftermiddagen, utan att ett avtal tecknats.