Jag är i säkerhet

Krönika. I påsktrafiken. En flicka på tre, fyra år stod mitt på planen utanför en mack. Jag stannade lastbilen och hon såg nyfiket upp på mig, tydligen helt orädd inför lastbilens storlek. En kvinna kom springande från en bil vid bensinpumparna, lyfte upp flickan i famnen och bar henne snabbt mot bilen där en man höll på att stuva in någonting i baksätet.

Plötsligt stannade hon upp, vände sig mot mig med en anklagande blick och ropade något. Även mannen såg åt mitt håll och det var som om de trott att jag tänkt köra över flickan.

Man kan nog lugnt säga att chaufförer inte åtnjuter samma respekt som ordningsvakter och poliser sedan lastbilsattentatet på Drottninggatan.

Facebook är bra ibland. En god vän, författaren Kjell Eriksson, bor i Brasilien. Där är det gängskjutningar var och varannan vecka utanför hans hus. Han skrev ner några, som han sa, obekräftade uppgifter.

”Apropå, ”jag är i säkerhet”: Risken att dö i en terrorattack är mycket liten i Sverige, 0,2 personer dör per år av denna anledning. Som jämförelse dör fem av blixtnedslag, 120 genom mord och 1 500 av självmord. Fler dör genom att ramla ner från stegar för att inte tala om i trafiken. Det är läskigt när felaktig riskbedömning också får genomslag i prioritering av våra resurser där till exempel satsningar på att förhindra självmord troligen räddar många fler liv än mer kameraövervakning …”

Jag känner en kvinna som fick springa för livet den där fredagen. Hon sprang bort från gatan utan att våga vända sig om. Samtidigt mötte hon väktare och räddningspersonal på väg mot attentatsplatsen. Mitt barnbarn Molly, 11 år, var bara några kvarter därifrån. Hennes försök att ta sig hem blev till en skräckresa i en buss som zickzackade genom kaoset, fullpackad med vettskrämda människor som försökte ringa sina nära på överbelastade telefonlinjer.

Om jag bara själv varit där eller om någon åtminstone hjälpt henne och hållit henne i handen.

Kanske var det vi såg en djup, plötsligt uppflammande, konflikt mitt i Stockholm.

Tiotusentals personer är papperslösa i Sverige och saknar nästan alla rättigheter. Deras situation är hopplös då de ofta inte kan återvända till sina hemländer. För någon eller några av dem kan stöd från IS-islamister kännas som en lösning. Om inte i detta liv så i nästa. Kraven är små, bara att göra vissa tjänster…

Vi andra blir fruktansvärt rädda när attentaten sker. Inte bara av våldet (som ju drabbar relativt få personer) utan för att vi vet hur det egentligen ligger till och att det kan komma mera.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

En brytningstid

Minnen. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.

Medlemmarna ska inte behöva oroa sig

Ordförandeord. Det är svårt att skriva en krönika utan att först beröra den rapportering som har varit runt vårt förbund i olika medier. Jag vill börja med att säga att jag är ledsen att våra medlemmar ska behöva uppleva detta ännu en gång.

Facket måste tåla öppenhet

Ledare. Fackpampar åkte på resa för 600 000 kr. Rubriken är hämtad ur tidningen Metro och handlar förstås om Transports uppmärksammade resa till kongressen i Singapore.

Vilda västern-kultur i färdtjänsten

Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!