Jag är i säkerhet

Krönika. I påsktrafiken. En flicka på tre, fyra år stod mitt på planen utanför en mack. Jag stannade lastbilen och hon såg nyfiket upp på mig, tydligen helt orädd inför lastbilens storlek. En kvinna kom springande från en bil vid bensinpumparna, lyfte upp flickan i famnen och bar henne snabbt mot bilen där en man höll på att stuva in någonting i baksätet.

Plötsligt stannade hon upp, vände sig mot mig med en anklagande blick och ropade något. Även mannen såg åt mitt håll och det var som om de trott att jag tänkt köra över flickan.

Man kan nog lugnt säga att chaufförer inte åtnjuter samma respekt som ordningsvakter och poliser sedan lastbilsattentatet på Drottninggatan.

Facebook är bra ibland. En god vän, författaren Kjell Eriksson, bor i Brasilien. Där är det gängskjutningar var och varannan vecka utanför hans hus. Han skrev ner några, som han sa, obekräftade uppgifter.

”Apropå, ”jag är i säkerhet”: Risken att dö i en terrorattack är mycket liten i Sverige, 0,2 personer dör per år av denna anledning. Som jämförelse dör fem av blixtnedslag, 120 genom mord och 1 500 av självmord. Fler dör genom att ramla ner från stegar för att inte tala om i trafiken. Det är läskigt när felaktig riskbedömning också får genomslag i prioritering av våra resurser där till exempel satsningar på att förhindra självmord troligen räddar många fler liv än mer kameraövervakning …”

Jag känner en kvinna som fick springa för livet den där fredagen. Hon sprang bort från gatan utan att våga vända sig om. Samtidigt mötte hon väktare och räddningspersonal på väg mot attentatsplatsen. Mitt barnbarn Molly, 11 år, var bara några kvarter därifrån. Hennes försök att ta sig hem blev till en skräckresa i en buss som zickzackade genom kaoset, fullpackad med vettskrämda människor som försökte ringa sina nära på överbelastade telefonlinjer.

Om jag bara själv varit där eller om någon åtminstone hjälpt henne och hållit henne i handen.

Kanske var det vi såg en djup, plötsligt uppflammande, konflikt mitt i Stockholm.

Tiotusentals personer är papperslösa i Sverige och saknar nästan alla rättigheter. Deras situation är hopplös då de ofta inte kan återvända till sina hemländer. För någon eller några av dem kan stöd från IS-islamister kännas som en lösning. Om inte i detta liv så i nästa. Kraven är små, bara att göra vissa tjänster…

Vi andra blir fruktansvärt rädda när attentaten sker. Inte bara av våldet (som ju drabbar relativt få personer) utan för att vi vet hur det egentligen ligger till och att det kan komma mera.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vart är arbetarrörelsen på väg?

Debatt. Arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och politiska, har problem med att få människor engagerade. Utan engagemang stannar rörelsen upp och dör så småningom.

Perspektiv på hamnkonflikten

Perspektiv. Om tolv timmar kan konflikten bryta ut i hamnarna. Det är en komplicerad strid som väcker starka känslor, skriver Transportarbetarens chefredaktör Jan Lindkvist.

Jobb på samma företag ger helt olika löner

Insändare. Så här orättvist ser det ut på samma företag! ”Peter” och ”Marie” fick båda anställning 2009 på samma företag som enbart kör samhällsbetalda resor (färdtjänst och sjukresor). Båda två har busskort med YKB och taxileg, men det är bara Peter som kör den större bussen som kräver busskort med YKB.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Påkörningen

Påkörd. Jag borde egentligen inte skriva om det här för ingenting hände ju. Eller nästan inget, där jag låg mörbultad men i stort sett oskadd på lastbilsparkeringen i Sillekrog.

En strömlös ledning

Efter stormen. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

En lans för väktare och vakter

Ordförandeord. Det har varit mycket diskussioner om bevakningspersonal den senaste tiden. Det är bra. Vi borde prata mer om den yrkesgruppen och deras förutsättningar att göra sitt jobb.

Får vi ”gula” fack i Sverige?

Ledare. Hur länge kommer hamnkonflikten att pågå? Och vad blir lösningen? Svaret är nog att ingen i nuläget vet. Inte de inblandade parterna heller.

Bygg infrastruktur så att hela Sverige kan leva

Debatt. Den infrastruktur vi bygger i dag kommer att ha en inverkan på samhällsutvecklingen hundratals år framåt i tiden. Än i dag påverkas regioner av hur järnvägar byggdes under 1800-talet. Dagens infrastruktursatsningar bör därför bygga för det samhälle vi vill ha i framtiden lika mycket som de möter de behov som existerar just nu.

Nollvision – för vem?

Debatt. I fjol fick 58 personer sätta livet till på jobbet och hittills i år är det åtta personer som omkommit på arbetet. Det är skrämmande. Fortsätter trenden hela 2019 pekar siffrorna mot närmare 100 döda!

Jag väntar mig politisk turbulens

Ledare. Efter månader av politiskt käbbel har vi fått en rödgrön regering. En vänsterregering som till betydande delar ska driva högerpolitik.

Högt pris för en röd-grön regering

Ordförandeord. Det är bra att Sverige nu har en regering och det är bra att statsministern heter Stefan Löfven. Det som inte är bra är att priset för den överenskommelse som har slutits mellan S, C, L och MP riskerar att bli alldeles för högt.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.