Transports framtid

Facklig organisering en ödesfråga

Debatt. De senaste veckorna har varit några av de mest omtumlande i mitt liv. Jag har kölhalats i media, jag har avgått som förbundsordförande och sedan efter samtal med vänner i Transport, blivit uppmanad att kandidera till det uppdrag som jag har lämnat. Med det här inlägget ska jag försöka ge en förklaring till varför jag har agerat som jag gjort.

Sedan drygt ett år har arbetet på förbundskontoret försvårats av tilltagande splittring i ett par frågor. Den principiellt viktigaste gäller hur organiseringsarbetet i förbundet ska bedrivas. Den andra har rört om jag har rätt att ställa upp till omval för ytterligare en kongressperiod trots att jag fyller 60 under våren och därför kan gå i pension enligt det reglemente som gäller för ombudsmän som anställdes under 1980-talet.

Jag har menat att det viktiga organiseringsarbetet måste bedrivas på ett annat sätt än i dag och att det bör vara kongressens sak att avgöra om jag som 60-åring är för gammal för arbetet som förbundsordförande, nu när 67 år närmast blivit norm för pensionering.

Andra ville annorlunda. Förbundsstyrelsen har varit splittrad och gruppen som styrt det centrala arbetet med ”organizers” har, trots magra resultat, slagits med näbbar och klor för att motverka en förändring av verksamheten.

I den andan har någon eller några centralt anställda tagit sig in i det skåp där ekonomipersonalen förvarar kvitton och letat i timmar efter utgifter som kunde underminera min ställning.

Nu efteråt kan vi se att den verksamheten måste ha inletts redan i somras. När de hade gått igenom ett par års redovisningar hittade de ett antal restaurangnotor som kunde sägas strida mot en oskriven men vedertagen alkoholpolicy och gick sedan till Aftonbladet.

I en filmad konfrontation ställdes jag, helt ovetande och närmast chockad, inför en uppsättning kvitton som visade att jag och andra hade druckit sprit på medlemmarnas bekostnad. Dagen därpå anklagades jag för att ha satt munkavle på personalen och för att har låtit Transport betala en semesterresa. Jag hade också låtit min son bo i den övernattningslägenhet som jag disponerar i Stockholm (normalt sett bor jag i Skåne).

Allt framfördes i en så illasinnad och insinuant ton, där anonyma läckor från förbundskontoret gjorde allt för att förvärra situationen, att det närmast var omöjligt att försvara sig. Det var klassisk drevjournalistik och Aftonbladets reportrar verkar inte för en sekund ha reflekterat över att de själva hade blivit brickor i ett internt maktspel i Transport.

Sant är att jag och andra i verkställande utskottet då och då har bjudit på starksprit i samband med representation och avtackningar – sådant har förekommit i Transports ledning sedan årtionden. Endast verkställande utskottet har haft den rätten och därmed varit undantagna från den policy som gäller för andra anställda.

Det beror på att Transports högsta företrädare måste kunna agera artigt och gästfritt gentemot viktiga gäster. Men det har inte rört sig om några överdrifter och alla mina notor har attesterats av förbundets kassör och godkänts av revisorerna. Det hade aldrig skett om Aftonbladets överdrifter hade varit korrekta.

För övrigt borde de som eventuellt ansåg att jag misskötte representationen ha vänt sig till revisorerna för en bedömning. De har ju tillgång till all ekonomisk redovisning och gällande policyer. Ett sådant agerande hade varit korrekt. Nu vände de sig istället direkt till media med ett enda syfte, nämligen att skada mig personligen.

Inte heller påståendena om att jag skulle ha låtit förbundet betala för en semesterresa är korrekt. Sedan 2002 har jag varje sommar gjort en resa till de tyska autobahn-parkeringarna för att prata med svenska utlandsförare och andra chaufförer som har förstahandskunskaper om hur den europeiska åkerimarknaden utvecklas.

Det har varit viktigt både i min roll som internationell sekreterare och, från och med år 2009, som förbundsordförande. De senare åren har dessa resor varit viktiga i min roll som ordförande i ETF, Europeiska Transportarbetare-federationen. Resorna har varit kända och redovisade, men för den som ville skada mig kunde de också fungera som ett vapen med stöd av journalister som publicerar okontrollerade påståenden.

Jag har också mycket svårt att se något fel i att min son fick bo tillsammans med mig, i ett och ett halvt år, i den övernattningslägenhet som jag disponerade, när han under sin studietid inte kunde hitta en bostad i Stockholm.

Därtill kom att jag internt har anklagats för vilja lyfta både lön och pension samtidigt, om jag väljs för en ny mandatperiod. Det är inte sant. Svårigheten har legat i att hitta metoder att antingen avstå från lön eller att avstå från pension. Det finns lösningar på det problemet och om jag väljs till ordförande kommer jag inte att uppbära både lön och pension.

När mediedrevet blev ett faktum kallade jag in ett extra förbundsstyrelsemöte. Jag förklarade situationen och sa bland annat att det krävdes ett enhälligt stöd från förbundsstyrelsen för att jag skulle kunna fungera som förbundsordförande i fortsättningen. Det stödet fick jag inte. Såren efter omvalsdiskussionerna och organiseringsmotsättningarna var för färska och oläkta. Samtidigt skrämde mediedrevet och de många hatiska inläggen på sociala medier.

Därför avgick jag med omedelbar verkan.

Efter några dagar kom reaktionerna från anställda och medlemmar som gav mig stöd och menade att de som läckt uppgifter till Aftonbladet både före och efter min avgång var de som verkligen hade skadat förbundet. De menade att det nu finns en stor risk att Transport tas över av folk som vare sig har förhandlingsvana eller erfarenhet av internationellt arbete, ej heller förmåga att bära det ansvar som det innebär att leda ett LO-förbund.

I princip delar jag den uppfattningen. Som det ser ut nu talar mycket för att två tredjedelar av framtidens förbundsledning, vu, kommer att bestå av anställda som i första hand arbetat med organisering och har liten eller ingen erfarenhet av att förhandla fram centrala kollektivavtal.

Tvärtom har två av de nominerade bidragit starkt till att det växt fram en spricka mellan den traditionella förhandlingsavdelningen och ett USA-influerat organiseringsarbete byggt på aktivism och bristande respekt för gällande spelregler. Man har utvecklat metoder som starkt bidragit till försämrade relationer med arbetsgivarna och onödiga motsättningar med företag som har tecknat kollektivavtal – som de också tillämpar – men där den fackliga organisationsgraden ändå är låg.

Det har visat sig att arbetet här och var leder till ökad facklig aktivitet. Men också till att många medlemmar och potentiella medlemmar skräms bort av ambitionen att betona konflikter, som i sin tur skulle hanteras av nystartade fackliga kommittéer och ovana förtroendemän.

Jag har själv varit en varm förespråkare av ”organizer-projektet” och menar fortfarande att det är nödvändigt att driva ett strukturerat organiseringsarbete i Transport. Men vi bör också inse att de USA-inspirerade metoderna just är utvecklade för amerikanska förhållanden och att USA och Sverige är olika. Men självklart borde jag varit mer observant på hur organiserings-projektet slet stora revor i förbundets sammanhållning.

I USA är den fackliga organisationsgraden extremt låg och flertalet företag har inte tecknat kollektivavtal. Där syftar organiseringsarbetet oftast till att tvinga fram lokala kollektivavtal baserade på lokal organisering. I Sverige ligger, trots allt, organisationsgraden på över 60 procent – och över 90 procent av alla företag har tecknat kollektivavtal. De företag som besökts av ”organizers” är till närmast 100 procent bundna av kollektivavtal. Det innebär bland annat att de är bundna av en förhandlingsordning och att både de och vi har ett ansvar för hur vi uppför oss mot varandra. Det glöms bort i organiseringsarbetet. Det är inte bra på arbetsplatserna och det gynnar inte det nödvändiga organiseringsarbetet i stort. Trots att vi har lagt flera miljoner på att rekrytera fler medlemmar blir vi inte fler, snarare färre.

Jag menar att organiseringsarbetet måste läggas om. Det bör organiseras så att vi tar fasta på de positiva erfarenheterna från de senaste åren. Men att vi också säkrar att verksamheten styrs lokalt och inlemmas i avdelningarnas övriga verksamhet, i en anda som svarar mot det ansvar som den fackliga rörelsen i Sverige har att bära.

I stunder som denna ska man också vara självkritisk. Det finns naturligtvis massor av saker som jag borde gjort. Exempelvis borde jag för länge sedan insett att den centralisering som inleddes för ett tiotal år sedan inte var optimal.

När facket i allt större grad behövdes lokalt bedrev vi en ensidig centralisering av i första hand administrationen. Men priset för en effektivare verksamhet blev sämre bemanning i avdelningarna, och sämre lokalkännedom. Vi bör använda organiseringsarbetet för att motverka den felaktigheten.

Vi bör också fråga oss varför vi bara är cirka 56 000 yrkesverksamma medlemmar i förbundet när Transports a-kassa ökar med cirka 200 nya medlemmar per månad, och nu är uppe i över 87 000 medlemmar. Troligen beror det bland annat på att tiotusentals ungdomar tvingas leva med mer eller mindre tillfälliga jobb i branscher som de inte vet om de kommer att stanna i. Det dröjer länge innan de får en yrkesidentitet och därtill kommer att de har ytterst vaga uppfattningar om vad en fackförening egentligen är.

Jag tror att vi har mycket att vinna på att satsa våra organiseringspengar på att informera de oorganiserade och de som endast är medlemma i a-kassan, om det fackliga medlemskapets totala värde, i stället för att driva fram onödiga konflikter i stora avtalsbundna företag. Oavsett vem eller vilka som kommer att leda Transport den kommande kongressperioden är detta en ödesfråga för förbundet.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Eddie Prüss

Så tycker vi om nya transportavtalet

Åkeri/Terminal/Lager. Lönehöjningarna är bra och tidigare inbetalningar till ungas pensioner efterlängtat. Men i framtiden måste vi sätta större tryck på arbetstidsförkortning. Så tycker några medlemmar om det nya avtalet som skrevs på i går.

Lars Lindgren

Lars Lindgren får internationellt toppjobb

Nytt uppdrag. Transports tidigare ordförande, Lars Lindgren, har fått nytt jobb. I september börjar han på Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) i London. Uppdraget är att besöka ITF:s medlemsländer och kontrollera kampanjen mot bekvämlighetsflaggade fartyg bedrivs på rätt sätt.

Lars Lindgren

3 snabba frågor till Lars Lindgren …

… ordförande i Transport fram till mars 2017.

Varför vill Tidö-regeringen stryka fackligt samarbete i biståndet?

Debatt. Det svenska biståndet förändras i snabb takt. Nu har turen kommit till frågan om det svenska civilsamhällets deltagande i utvecklingssamarbetet med omvärlden. Regeringen gav för någon vecka sedan Sida i uppdrag att undersöka hur de kan ta över vidareförmedling av pengar ur biståndsbudgetens anslag för att stärka civilsamhället internationellt. Det har lett till att man nu sagt upp samtliga avtal med det svenska civilsamhället. Inklusive avtalen med Palmecentret och Union to Union.

Därför har vi inte sett de värsta cyberattackerna än

Debatt. Ingen organisation är immun mot cyberattacker. Ändå har vi bara sett en bråkdel av det som kan hända. Att samhällskritisk teknik kopplas upp innebär visserligen stora framsteg för effektivisering av verksamheter, men den ökande risken för cyberangrepp utgör samtidigt ett hot mot den operativa tekniken (OT) och kan äventyra säkerheten, ekonomin och driften hos verksamheter. Fredrik Olsson, Europachef på cybersäkerhetsföretaget NTT Security, listar fem avgörande åtgärder för transportsektorn.

Regeringen tar bort utbildning om arbetsmarknad från gymnasiet

Debatt. I den grundläggande kursen för samhällskunskap i gymnasieskolan står det i dag att eleverna bland annat ska lära sig om arbetsrätt, arbetsmiljö och arbetsmarknadens parter och deras roller. Men det kommer de inte att göra längre när de nya ämnesplanerna börjar gälla 1 juli 2025.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

”Vi måste jappa han!”

Klass. ”Du brur, du vet vi måste jappa han!” är ord man kan höra på hemresan från jobbet i pendeltågsvagnen. Dock inte på väg till jobbet för då är de inte vakna ”gangsta”-gängen. (Och ”jappa” betyder mörda.) De här grabbarna har ordförråd som en treåring och kommer helt säkert från något av de ”utsatta områdena”.

Enda kvinnan ombord

Jämställdhet. Bokläsandet minskar. Förlagen går back. Deras eviga strategimöten hjälper föga och de drar ner på personal och sparkar författare. Ljudböcker går lite bättre men där är avanserna så små att de knappt täcker sina kostnader.

Kollektivavtal eller slaveri

Den svenska modellen. På fackliga grundkurser är kursledarens första fråga så gott som alltid: – Vilken är lägstalönen i Sverige? Händerna som far upp i luften är många, liksom buden: Trettontusen, tjugosjutusen!

Alexandra Einerstams senaste krönikor
Alexandra Einerstam. Foto: Lilly Hallberg

Ica-handlarna tjänar storkovan

Svenska Hem. Den 8 november 1905 öppnade under stort tumult och pressuppbåd en liten matbutik vid Stureplan i Stockholm. Kvinnornas Andelsförening Svenska Hem var en kvinnlig kooperation som startades i protest mot livsmedelshandelns matfusk och lurendrejeri. Den ägdes av kvinnor och endast kvinnor fick handla i butiken.

Locket på är inte lösningen

Bevakning. Inom varje bransch finns det rötägg och bevakningsbranschen är inget undantag. Att använda ett eller ett par rötägg för att döma ut en hel yrkeskår är både lättvindigt och respektlöst. Men om det inte rör sig om några rötägg, utan hela avdelningar, kanske hela företag, kan vi inte sopa det under mattan.

Var lite snäll mot dig själv!

Självmedkänsla. De flesta av oss hyser medkänsla – att känna för någon utan att dela dennas känsla. Medkänsla ska inte förväxlas med empati som är förmågan att känna med andra (och kan vara slitsamt och inte alltid så konstruktivt).

Vi måste vara offensiva

Ordförandeord. Jag tänker personligen rätt ofta på förbundet och fackets framtid, och även om jag är relativt äldre enligt passet så gillar jag att fundera på framtiden och vilka val förbundet står inför och borde göra. Det jag alltid landar i är offensivt och framåt med klokskap. Den dagen man sitter nöjd och håller i bordskanten för att skydda det man har är det nog dags att logga ut och lämna över till nästa ordförande för förbundet.

En god arbetsmiljö bör alla få ha

Ledare. Inom Transport är det många arbetsplatser som är mansdominerande. En yrkeskår där det börjar synas en skillnad är lastbilschaufförer. Tya:s skolledarrapport som släpptes den 21 februari visar att det aldrig har varit så många tjejer som velat bli just lastbilschaufförer som nu. Det ser de genom antal sökande till gymnasieskolans transportprogram.

Samhällets problem blir folkrörelsernas utmaningar

Folkrörelser. Det är märkligt tyst. Tyst kring att folkbildningen är under attack. Den rörelse som byggt Sverige. Det Sverige vi varit så stolta över. Jag säger varit, för jag är inte så stolt nu när snus och plastpåsar blivit viktigare än folkbildning.

Enda kvinnan ombord

Davids krönika. Bokläsandet minskar. Förlagen går back. Deras eviga strategimöten hjälper föga och de drar ner på personal och sparkar författare. Ljudböcker går lite bättre men där är avanserna så små att de knappt täcker sina kostnader.

Nytt år och nya insatser

Ordförandeord. Visst är det så att uttrycket ”nytt år och nya insatser” är ett ganska vanligt uttryck. Till viss del kanske det stämmer även om det fackliga arbetet oftast består av envetet och målinriktat arbete.

Arbetaren ingen förbrukningsvara

Debatt. I skrivandes stund har hittills, enligt Arbetsmiljöverket, 65 arbetare dött i sitt arbete. Arbetare som gått till arbetet i vanlig ordning men som inte kommer hem igen. Familjer som väntar förgäves på att de ska sitta som en hel familj vid middagsbordet.

Dödligaste året på över ett decennium

Ledare. Året började kallt och med rejäla snösmockor i hela vårt avlånga land. Det ställde till det ordentligt på stora som små vägar. Vägsträckor där trafiken stått stilla i upp till ett dygn och där personer i närområdet kommit till undsättning med mat och varma filtar.