Transports novelltävling

En medmänniska

Tredje pris. Här är tredjepristagaren och väktaren Sonja Chyle Kaukos novell om medmänniskan i fläktrummet.

Illustration: Maja Lindberg
Illustration: Maja Lindberg

Det är lördag förmiddag. Jag är nästan helt ensam på fabriken.

Jag skall just gå min första rond när jag blir uppringd av de två underhållsanställda som liksom jag ofta får jobba helg. De har upptäckt något från sin arbetsplats i en av fabrikens byggnader.

– Ring polisen! Det är någon som håller på att bryta sig in i stora kontorshuset! Han står och bryter sig in genom fönstret.

Jag ringer, och tar den yttre vägen för att möta upp polisen utanför huset där inbrottet pågår. Jag kikar runt hörnet, ser tjuvens bil stå där, en vit liten bil. Ser det uppklippta hålet i staketet, vars lagning under flera år kommer att påminna mig om denna dag. Känner adrenalinet i kroppen, upphetsningen och en intensiv känsla av närvaro här och nu som jag minns ännu, femton år senare. ”Vi ska ta honom!”

När polisen kommer går vi in i huset. En genomsökning av de två våningarna leder oss till det uppbrutna fönstret, där inbrottstjuven lämnat några väskor med bärbara datorer som han förberett för vidare transport. Han själv syns inte till.

Polishunden har anlänt. Den vackra schäfern och hans förare har tagit sig in samma väg som tjuven, genom hålet i stängslet. De möter upp utanför fönstret, och hunden leder oss vidare in på området. Vi följer efter till nästa kontorsbyggnad där hunden markerar, och jag låser upp innan jag stiger åt sidan. Jag vet inte vad som väntar, måste hålla mig undan… Poliserna har varit med om detta förr – för mig är det ett äventyr.

Den långa korridoren kantas av kontor, och medan jag lika upphetsad som räddhågsen drar mig undan till kapprummet för att inte vara i vägen, hör jag poliserna genomsöka platsen. Nu händer det något. Hunden skäller till, röster höjs, de har hittat honom!

Han sitter hopkurad i fläktrummet, längst in i hörnet bakom en fläkt. Han dras ut därifrån, låter sig föras bort. Jag följer med och öppnar grindarna, poliserna diskuterar, hundpatrullen ger sig i väg på nya uppdrag.

Under tiden står han apatisk där, med slokande axlar, tomma ögon. Nu möter jag hans blick, försöker ordlöst förmedla att jag känner med honom, att jag tycker synd om honom, att jag bara gjort min plikt. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma – hans tomma uppgivna ögon och mitt försök att visa att jag ser honom som en medmänniska. Jag vet inte om han förstår.

En polisman ber mig följa med till platsen där vi hittat honom, för att skriva ner min redogörelse för händelserna och undersöka platsen. Vi hittar en kofot och några andra enkla verktyg i fläktrummet, och på golvet i korridoren en spruta med kanylen i.

När adrenalinet ebbat ut och den mentala skärpan som bara fokuserar på här och nu likaså, slås jag av insikten. Först då börjar jag tänka efter och förstå.

Jag var ju precis på väg att gå på ronden. En kort stund senare hade jag gått in i kontorslokalen på väg till det stora kontorshuset. Jag skulle förmodligen ha mött honom där – i den mörka korridoren! Vad hade hänt då, hur hade han reagerat, hade han angripit mig?

Då kom rädslan. Den blev kvar länge, fick mig att känna oro och titta mig om över axeln vid ronderna en lång tid framåt.

Jag fick senare höra att tjuven vid rättegången, där han dömdes till fängelse, sagt att det hade varit hans mål att bli gripen. Kanske var det verkligen så, den enda utväg han såg för att få tak över huvudet och mat för dagen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

Här skulle tusentals pendlare ta rulltrappan upp från tunnelbanan till bostäderna (som aldrig blev byggda) på Masmoberget. I stället är schaktet en övergiven plats som Jonas Svanström gärna återkommer till med sin kamera.

Ödeplatser som kittlar fantasin

Kultur. Gillar du rost, mögel och damm? Vittrande betong och murkna timmerväggar? Jonas Svanström är särskilt glad när han hittar ett projekt som aldrig blev av, som övergavs och står kvar som ett minne av den storslagna planen.

Amanda Karlsson och Linnéa Bohlin i inspelningstagen.

Podden som tar mord på dödligt allvar

Lyssna. Fler och fler lyssnar på poddradio. Ofta från mobilen och inte sällan för att få arbetsdagen att gå lite fortare. När Linnéa Bohlin och Amanda Karlsson slog ihop sina intressen för dokumentärer och brott skapade de sin egen nisch i Mordpodden.

Samuel West

Floppar får eget museum

Kultur. I Helsingborg har Samuel West gjort succé med ett särskilt museum för misslyckanden. Här finns bland annat fettfria chips som ger diarré och Paolo Macciarinis numera världsberömda luftstrupe. Det är svart humor, med en allvarlig underton.

I pappas fotspår
Familjen Gärdén

Truckerfamiljen

Mötet. Tre döttrar och en son kör lastbil. Tungbilsföraren och bärgaren Janne Gärdén är själv förundrad. Han har inte försökt påverka sina barn, men det var ju det där med brödbilen…

Alexander och Stellan Skarsgård

Söner ärver pappas jobb

Yrkesval. Det är vanligt att söner väljer ungefär samma yrken som sina fäder. Men mindre vanligt att döttrarna går i föräldrarnas fotspår, konstaterar professor Robert Eriksson vid Stockholms universitet.

Dödsolyckor 2017

Tretton förare dog på jobbet

Arbetsmiljö. Lastbilschaufförer toppar åter igen den dystra statistiken över personer som dör i jobbet. Tio åkeriförare fick sätta livet till 2017 – plus en miljöarbetare, en bussförare och en taxichaufför.

Ulf Jarnefjord, Tobias Johansson, Kim Jörgensen

Så undviker du olyckor

Åkeri. – Chauffören hade maximal otur. Det är hemskt, riktigt hemskt. Så kommenterar några transportare olyckan på Hisingen i Göteborg då en 30-årig lastbilsförare klämdes till döds mellan lastbilen och en container.

Framtidens fordon
Förarplats, utsikt genom vindruta

Har förarna spelat ut sin roll?

Ny teknik. Inom några år väntas taxi, bussar och lastbilar frakta gods och passagerare utan en chaufför som styr. I de mest radikala framtidsvisionerna har invånarna varken körkort eller egen bil. Resorna sker med kollektiva helt förarlösa elbilar.

Bilkaravan

Ett statuslyft för yrkeskåren

Ny teknik. Kommer tusentals chaufförsjobb försvinna när lastbilarna blir självkörande? – Nej, säger Volvo som befarar att själva debatten skrämmer bort unga. – Nej, säger Scania som tvärtom ser en statushöjning för chaufförerna när den nya tekniken slår igenom.

David Ericsson

Chaufförer tveksamma till den nya tekniken

Ny teknik. Självkörande lastbilar, fungerar det? Skrämmer debatten om förarlösa fordon redan nu bort ungdomar från en bransch med skriande chaufförsbrist? Vi tog med oss frågorna till Scaniaförarna som testkör lastbilar på heltid.

Lars-Yngve Johansson, Antikrundan

Skatt eller skrot?

Kultur. – Jag tycker de var lite snåla … Antikrundans silverexpert Lars-Yngve Johansson muttrar, vrider och vänder på 50-årspresenten till Transports grundare Charles Lindley, daterad 1915.

Löneutveckling transportare/industrin

Hänger transportarna med?

Löner. Transport har, eller har åtminstone haft, ett outtalat mål om att åkerilönerna ska vara i nivå med industrins. Men hur går det? – Chaufförslönerna har legat lägre än industrins under 39 av 45 år. Granskningen visar hur cementerade lönerna är, säger Transports tidigare kassör och förbundsordförande Clas Linder.