Lars Strömstedt vid rött hus om vintern.
Close
"Jag tar medicin för att klara vardagen", säger Lars Strömstedt. "Men jag försöker också tänka på hur jag gör, vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll.
Close

En dag blev Lars bara sittande

Allting snurrade. Lars Strömstedt kunde inte stänga av jobbet. En dag blev han bara sittande – och hustrun skickade honom till doktorn. Diagnos: utmattningsdepression. Det som också kallas utbränd eller att gå in i väggen.

Över tre år har gått, och han har så smått hittat tillbaka till jobbet som lastbilschaufför.

– Det allra första rehab-mötet var en fruktansvärd upplevelse. Jag var livrädd. Där satt en från arbetsförmedlingen, en från försäkringskassan, en från ett rehab-företag och så min chef. Och de skulle besluta om mitt liv.

Lars Strömstedt är chaufför på Schenker åkeri i Örnsköldsvik. Han är 56 år, har fyra döttrar och bor med sin Kristina på ett avstyckat hemman i Flärke, fyra mil från stan.

Den 26 november 2012 brakade det ihop. Då hade han heltidsjobb, började sex på morgonen och fick sista jobbsamtalet vid åtta på kvällen. Han var ordförande i Transports Örnsköldsvikssektion, ledamot i repskapet, ledamot i avdelningsstyrelsen, fackets bolagsstyrelserepresentant i Schenker åkeri och ledamot (S) i kommunens samhällsbyggnadsnämnd.

– Allting gick som i ett rus och jag hann inte känna av livet. Hade för bråttom för att fungera.

Lars Strömstedt tänker att det är de som vill vara duktiga som drabbas, som vill göra jobbet så bra det bara går. Som tar på sig fler och fler uppdrag, som aldrig säger nej.

Det blev omedelbar sjukskrivning. Samma dag avsade han sig sina uppdrag: fackliga och politiska. Så följde några månader, han satt i soffan eller låg i sängen. Blev folkskygg. Han tar ett djupare andetag, rösten tjocknar till:

– Jag skämdes, klarade inte av någonting. Jag tyckte att jag inte dög till något alls.

Och mitt i den känslan kom det där första rehab-mötet:

– Där satt jag som har klarat mig själv sedan jag var 16. Jag kände mig maktlös, helt utlämnad.

Det tog flera möten innan han insåg att de – faktiskt – ville hans bästa. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen krånglade aldrig.

– Och företagets personalchef har varit med mig från första början.

Lars Strömstedt berättar lite tvekande om första rehab-praktiken. Han skulle plantera penséer i kommunens blomsterträdgård …

– Det gick bra, de första tio eller kanske tjugo plantorna. Sen kände jag att jag måste göra det snabbare, bättre i rakare rader än de andra. Jag började effektivisera mig själv – och det slutade med att jag stod där och bara storgrät.

Den 1 mars 2014 hade 15 månader gått och han trodde sig vara ganska frisk. Lars Strömstedt var tillbaka i lastbilshytten, på heltid.

– Men det höll inte. Jag kände igen signalerna, huvudet var inte med och jag körde fel, glömde fraktsedlar …

Efter en sjukperiod till blev det halvtidsjobb. Från i somras arbetar han 75 procent och är sjukskriven för resten.

– Jag tar medicin för att klara vardagen. Men jag försöker också tänka jag på hur jag gör, på vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll.

Vad är viktigt då?

Lars Strömstedt drar upp tröjärmen och visar sin tatuering: Rasmus, Jesper, Mika, Lilly, Lisa, William, Adrian.

– Och jag har märkt att det absolut viktigaste du kan ge barnbarnen är – tid. Det spelar egentligen ingen roll vad ni gör, bara ni får tiden tillsammans.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Niclas Angrell

Niclas släpper loss skaparglädjen

Månadens medlem. Ett sätt att koppla bort tankarna. Och samtidigt skapa efter eget huvud. För chauffören Niclas Angrell har svetsen och hästskorna blivit bästa terapin.

Hallå där!
Sofie Rehnström

Sofie Rehnström

… LO-jurist som skrivit ett kritiskt svar till ett lagförslag om företagshemligheter.

Hallå där!
Kristoffer Blekkerud Joakim Hogren

Kristoffer Blekkerud

… ordningsvakt i Karlstad som tillsammans med kollegan Joakim Hogen (till höger) agerade snabbt och rådigt, men förgäves, när en äldre man föll ihop på gågatan i stan.

Hallå där!
Caroline Ekblom

Caroline Ekblom

… ekonomi- och hr-chef på AA Logistik i Västerås, som har fått Prevents stipendium för sina insatser inom arbetsmiljö. Hennes vision är att arbetsmiljön inte bara ska vara bra – utan bäst.

Jessica Karlsson med hundarna Foxy och Basse

Bästa jobbarkompisarna har fyra ben och svans

Månadens medlem. Foxy och Basse tillhör familjen. Samtidigt är de hennes bästa arbetskamrater. Väktaren Jessica Karlsson är hundförare och jobbar nätter i industriområden, parkeringsgarage och källare.

Turken i lastbilshytten

”Varför ska jag sluta jobba?”

Mötet. Han gick till sjöss som 16-åring och har hunnit avverka tio transportyrken. Vid fyllda 69 år kör han fortfarande lastbil.

Hallå där!

Martin Fransén

... ordförande i Förbundet Arbetarsolidaritet som ger sitt årliga pris Arbetare till arbetare till Stockholms sopgubbar.

Hallå där!
Göran Hallqvist

Göran Hallqvist

… som kanske räddade 50 personers liv när bussen han åkte med var nära att krascha in i en tankbil. Själv var han på väg hem till Gävle efter en kryssning till Åland.

Hallå där!
Gabriel Collin

Gabriel Collin

… som i våras tog studenten på årets transportskola, Vretagymnasiet i Östergötland.

Ellinor Grafström och hundarna Ella och Åke.

”Jag blev otroligt manipulerad”

Mötet. Chaufförsjobbet på Wermdö flistransporter blev inte som Ellinor Grafström tänkt sig. Motvilligt drogs hon in i en härva av obetalda räkningar, skatteskulder, lögner och löften som aldrig infriades.

Lastbilssystrar

Lastbilssystrar

Månadens medlem. Ann-Louise och Marie-Louise. Madsen och Karlsson. Systrar på samma åkeri, med äkta män på samma åkeri. Och flera barn som blivit lastbilsförare. Vad månde bli av de snart nio barnbarnen …