Krönika

En brytningstid

Davids krönika. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.

Industriområdena sträckte sig kilometerlånga. Som Atlas Copcos i Sickla eller som Södra Hammarby och Lugnet. I hamnarna svängde kranarmarna in över fartygen med styckegods, och maskindelar till hela världen.

I stan fanns det många små grötfik där inte bara äldre tanter utan också folk från olika länder serverade gröt och rågkakor med ost och leverpastej. För att senare på dagen laga till rotmos med fläsk eller falukorv med potatismos. Och på torsdagarna var det pannkakor med ärtsoppa. (Fast på en del ställen fick man inga pannkakor förrän man ätit upp ärtsoppan.)

En brytningstid där de flesta, men inte alla, hade telefon. En fast i bakelit som hängde på väggen, eller en lite modernare ”dialog” i hårdplast. Dock med nummerskiva, sällan med knappar.

På den tiden röjde jag som värst både på krogar och ute på jobb. Jag ville bli stark och bangade inte för de tunga jobben, som att resa byggnadsställningar.

SAS-Carlzon hade ännu inte slagit igenom med sina charmkurser och man sa väl ungefär vad man tyckte till såväl hög som låg på arbetsplatserna.

Jag vill inte vara nostalgisk, arbetsmässigt var det mycket som var för jävligt, med utrustning som gick sönder på miljoner olika sätt. Men känslan, dofterna, gemenskapen bland slamrande ställningsrör på byggen, eller i långtradarfik på nätterna där det alltid fanns tid för en extra kopp kaffe och en pratstund.

Och så kärleken. Den kvinnliga frigörelsen fanns sedan slutet av sextiotalet och relationerna var många och fria. Om än inte alltid så jämlika och det gällde att passa sig för att inte bli kallad ”mansgris” då man kanske inte bara var intresserad av att prata politik och jämlikhet med tjejerna.

Utopin om den fria kärleken levde även om den ofta försvann i samma stund man själv blev övergiven.

Så här långt efteråt är det roligt att få skriva om den tiden. Det blev till slut åttiotalsromanen Döden är inte nog. Den handlar om Sven som mötte halvdanska Annie, uppvuxen i ett kollektiv i Småland och i Köpenhamns slum. En våldsam historia, men en som ändå, trots namnet, mest handlar om kärlek.

Och nu är den klar och efter en alldeles för lång väntan på förlaget är den här. Romanen om livet på åttiotalet!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

David Ericsson

David Ericsson

… lastbilschaufför och författare, som i helgen prisades på Bokmässan.

David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Davids krönika. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern.

Taxi är inga sopbilar

Insändare. Jag har ett antal gånger tittat på ett program som heter Tunnelbanan på tv.

Tystnad råder om JA

Insändare. Vad innebär januariöverenskommelsen för svensk arbetsmarknad?

Vart är vi på väg?

Insändare. Det politiska läget är oroande. Det enda som hörs är högerns oro för de många skjutningarna.

Många tankevurpor om skyddsombuden

Debatt. Om inte facken utser skyddsombuden, vem ska då driva deras ärende om de motarbetas, hindras eller trakasseras? Gustaf Järsberg och Martin Miljeteig, Transport, svarar på Svenskt Näringslivs och Företagarnas debattinlägg i SvD.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Jag blir nervös av klockor

Livets mening. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.

Efter olyckan …

Påkörd. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern. Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.

Vredens druvor

Läsupplevelse. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Ge oss ett effektivt övervakningssystem

Ordförandeord. När jag skriver den här krönikan har jag just deltagit i en träff där Transportföretagen presenterade sin rapport Effektivare tillsyn av yrkestrafiken.

Bostadskrisen måste lösas

Ledare. Det finns svarta hål i det svenska välfärdsbygget. Ett rör bostadspolitiken. I främst storstäderna slår bostadsköerna nya rekord.