Ordförandeord. Klockan var 14.58 på fredagen. Vi hade just börjat summera veckan som gått. Avtalsrörelse i full gång. Kongressförberedelserna i sin slutfas. Plötsligt blinkar mobilerna på bordet. Terrorattentat i centrala Stockholm. Några stenkast från förbundskontoret.
Allt stannar. En tv slås på. Tomma blickar fästs på skärmen. Känslan av att befinna sig så oerhört nära men ändå så långt ifrån.
Gatan där vi, som samlas runt den där tv:n, dagligen rör oss har på ett par sekunder förvandlats från människomyller till något som bokstavligt talat ser ut som en krigszon. Med hjälp av ett fordon som vi normalt sett känner som en arbetsplats. Nu användes det som ett vapen i syfte att döda människor. Händelsen fastnar på våra näthinnor. För vissa var den promenaden det sista de gjorde i livet. Våra tankar är med de anhöriga och skadade.
Attentatet kommer att påverka samhället under lång tid. Men det gäller att inte fatta ogenomtänkta beslut i kölvattnet av det som nu hänt. Det är nämligen det som är terrorns syfte. Att skapa rädda samhällen. Som stängs. Och där misstänksamheten mellan människor gror.
Sanningen är att vi inte kan leva tillsammans utan att lita på varandra. Varenda vardagssituation kan när som helst förvandlas till ett rent helvete om någon bestämmer sig för det. Mot det hjälper inga väghinder eller kameror.
Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att förhindra att det sker igen. Ivern att hitta snabba lösningar får dock inte leda till att de som bara träget gör sitt jobb ställs som skydd mot våldsverkarna.
Men mörkret som föll över oss denna eftermiddag gjorde det också lättare att se ljuset. Människor gick samman. Fast beslutna om att rädda, hjälpa och stödja. Och just där fanns Transports medlemmar. Ni som varje dag möjliggör vardagen. Allt som oftast i tysthet. Och ibland till och med blir utskällda.
Jag tänker på det ofta. På promenaden hem en sen natt i mötet med ett tidningsbud som just börjat sitt arbetspass. När jag ser en sopgubbe släpandes på ett alldeles för tungt kärl över en alldeles för hög tröskel. I en underbemannad flygplatskontroll med sönderstressade turister på kö. I ljudet av irriterat tutande på en lastbil som kör om en annan. Det blev tydligt där i kaoset. Att det är Transports medlemmar som upprätthåller vardagen. Ordningsvakter, lastbilschaufförer, taxichaufförer, parkeringsvakter, värdetransportörer och många fler var plötsligt i allas blickfång.
En heter Santiago och en annan Ahmed. Troligen räddade de väldigt många liv denna fredag. Med sina värdetransportbilar varnade de strosande människor att fly till säkerhet.
Min son gick just på den där gatan med sin farmor just den tiden dagen innan. Han lekte på ett av de betonglejon som också är tänkt att fungera som ett hinder för fordon. Betonglejonet är nu söndertrasat. Och med det ett antal människors liv.
Låt oss hoppas att något sådant här vidrigt aldrig någonsin sker igen. Men om det sker känner i alla fall jag mig tryggt förvissad om att ni finns där och gör det ni alltid gör. Ser till att vårt samhälle fungerar.