Peter Kolmodin
Close
Den nya djurbilen var utrustad och klar. Då kom kallduschen … Peter Kolmodin är besviken på slakteriet i Linköping. ”De blåste både mig och åkeriet”, säger han.
Close

Blåst på drömjobbet

Mötet. Nytt jobb. Ny lastbil, skräddarsydd efter hans eget huvud. Och en körning som gjorde att han kom hem varje kväll. Peter Kolmodin var glad. Riktigt jäkla glad.

Kossor
Peter Kolmodin
Peter Kolmodin
Tjur

– Jag tänker på det varje dag. Kan bara inte släppa. En skandal är det. Skriv det med stora bokstäver på förstasidan, suckar han. SKANDAL!

Utanför fönstret drar snökanonen in från Kattegatt. Innan vi är klara är det kväll och gårdsplanen täckt av tung snö.

Peter Kolmodin har varit med i Transportarbetaren tidigare. Första gången handlade det om en olycka där en arbetskamrat klämdes svårt under en fallande ramp bak på djurtransportbilen.

Några månader senare löd rubriken ”Sista resan”. Nu skulle hans åkare sluta köra nötboskap och sälja av två bilar. Peter Kolmodin var uppsagd.

Det var på våren 2016.

Direkt efter gick han arbetslös en kort period innan ett påhugg dök upp. Som slamsugare. Han varvade slam med inhopp som djurtransportör. Och som expressarbetare åt en tidigare arbetsgivare – en flyttfirma i Halmstad.

Peter visste vad expressjobbet innebar. I flera år hade han kört flyttlass över hela Europa och hunnit tröttna rejält på uteliggandet.

När slamjobbet och djuruppdragen tröt var han tillbaka på heltid bland flyttkartonger och kontorsmöbler. Fast med inrikeskörningar som lyckligtvis innebar få övernattningar i bilen.

Då, på vårkanten 2018, ringde plötsligt telefonen.

– Det var min gamla djurtransportåkare. Han berättade att slakteriet i Linköping hört av sig. De ville att åkeriet skulle skaffa en bil och börja köra boskap från Västsverige till slakteriet. Inte gris alltså, utan tjurar och kor.

– Åkaren frågade om jag ville hoppa på igen. Jag skulle få utforma bil och släp precis som jag ville. Utgångspunkten skulle vara här, jag skulle vara enda förare på bilen och ha den hemma i Getinge. Och inget uteliggande.

När Transportarbetaren var med på ”sista resan” konstaterade Peter Kolmodin att djurtransporterna var ett avslutat kapitel. Att det var dags att gå vidare.

– Innerst inne var det ju inte så, säger han. Jag saknar djuren. Det är en speciell utmaning. Du måste vara koncentrerad varje sekund, annars är det farligt. Jag gillar adrenalinpåslaget, så är det bara.

Peter Kolmodin 2016
Peter Kolmodin 2016. Han jobbar inte längre som djurtransportör, men saknar arbetet. Foto: Jan Lindkvist

Peter Kolmodin förklarar att han inte bara saknade djuren, utan också kontakten med lantbrukarna som han återkom till med jämna mellanrum. Han tystnar mitt i en mening.

Bilderna kommer upp i mitt huvud från de två resor vi gjorde tillsammans.

Moderna gårdar. Stordrift. Men också gamla gistna lagårdar där spindelväven hängde som draperier i fönstren. Med tystlåtna gubbar i blekta blåställ. Och kor med stora vidöppna ögon som nog anade faran. Fast kanske inte att de – när de tjänat ut som mjölkmaskiner – skulle sluta sina liv som ”100 procent nötkött” på McDonalds.

På några ställen lastade vi tjurar. Som den bjässe som bjöd upp till dans när Peter Kolmodin backat till med lastbilen. Eller rättare sagt, det var precis vad den inte gjorde. Tjuren valde att blunda och stå blick still, med ångan pumpande ur näsborrarna.

Det behövdes inget längre grubblande för Peter Kolmodin. Han tackade ja till det nya jobbet som djurtransportör och sa upp sig på flyttfirman. Under sommaren och hösten ryckte han sedan in på djuråkeriet – på en grisbil och på en vanlig styckegodsbil som åkaren har.

Parallellt beställdes en ny djurbil till Peter, en Volvo. Ett bra begagnat tyskt släp köptes in för att göra ekipaget komplett. Släpet byggdes om så att hela ekipaget fick dubbla våningsplan och fjärrmanövrerade dörrar och väggar.

– Det är saker som ökar säkerheten för transportören, förtydligar Peter.

En bit in på hösten fick han en föraning. Uppdragen som slakteriet la ut på åkeriet blev färre. Men han slog bort det ur tankarna och två veckor före jul var den nya Volvon klar. Peter Kolmodin fick i uppdrag att hämta hem den. Lite småfix återstod, men några dagar före jul var ekipaget redo för premiärturen med boskap till Linköping.

Peter knappar fram en bild i telefonen. Han poserar vid nya bilen, med handen på viltskyddet i blänkande rostfritt stål.

Säger:

– Jag vet inte exakt vilket datum det var, men runt den 18–19 december upptäckte min åkare att det inte fanns några lass inbokade från slakteriet. Bara lite slaktdjur som skulle till Finland. Det var inte alls vad som gjorts upp.

– Jag hade till och med noterat vilka dagar jag skulle jobba kring jul och nyår, men det var bara att blåsa av. Slakteriet hade grundlurat oss.

Det fanns inget kontrakt, inget skrivet om uppgörelsen. Kort efteråt la åkeriet ut bilen på Blocket. En splitter ny bil för fyra miljoner kronor. Den såldes med förlust, släpet står kvar hos Volvo i Halmstad. Det är också till salu.

Peter Kolmodin har svårt att behålla lugnet när han återger det som hänt. Besviken är ett ord som inte förslår:

– Det här var en chans man inte får många gånger i livet. Jobbet hade varit helt perfekt. Mina hemförhållanden klarar inte att jag ligger ute i veckorna.

– Såg du allén upp till vårt hus förresten? Jag höll på en vecka och kapade grenar, så att djurbilen skulle kunna köras upp till gårdsplanen. Jag skulle ju ha den här hemma.

Han kommer in på känslor som man antagligen måste vara yrkesförare för att begripa. Den speciella lukten i en fabriksny lastbil. Inget som glappar. Allt är rent, fräscht.

– Det finns ju förare som knappt låter åkaren klättra upp i hytten, när det är dags för semester. Fast det viktigaste för mig var ändå att komma hem på kvällarna. Det är okej med långa dagar, 13–14 timmar, men jag vill sova hemma.

– När det här jobbet försvann tog det bara någon dag innan en annan djuråkare ringde och erbjöd mig jobb. Men det var baserat på att ligga ute. Jag kan inte. Vill inte.

Peter Kolmodin önskar att han kunde tränga undan tankarna på slakteriets blåsning och gå vidare.

– Jag försöker, men fortsätter att älta och älta. Man beter sig inte på det sättet som slakteriet gjorde. Åkaren säger att det sällan skrivs kontrakt i branschen. Det finns inga bevis på vad som gjordes upp.

– Men den nya bilen är väl bevis nog? Ingen investerar väl fyra miljoner, utan att ha fått ett löfte? Även muntliga gäller ju.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Lastbilschauffören Magnus Stenhols

”Bättre villkor – för alla”

Sverige. Chauffören Magnus Stenhols har kört många mil. Han blir inte förvånad över det stora lönegapet mellan yrkesförare inom EU. Men vill hellre tala om hur alla världens länder borde samarbeta och inte blunda för usla förhållanden utanför unionen.

Lars-Åke Erlandsson

Hjälpåkaren från Ambjörnarp fortsätter att köra

Chaufför. Lars-Åke Erlandsson arbetade som lastbilschaufför i 42 år. I dag är han pensionär men kör fortfarande över hjälpsändningar till Lettland, något han gjort i nästan 25 år.

Camilla Rogerstam

Utan sjukpenning, jobb och a-kassa

Arbetsmarknad. Chauffören Camilla Rogerstam är en av tusentals som hamnat i kläm mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. I dag står hon utan arbete, inkomst eller ersättning. En läkare skriver ett kompletterande utlåtande som kommer in för sent. – Det har fått katastrofala konsekvenser, säger hon.

Avtalsrörelsen
Avtalsrörelsen: Bevakning P-vakt

Vinsten stannar hos bolagen

Bevakning. Med ökad brottslighet och skadegörelse i samhället växer vinsterna i säkerhetsföretagen. Efterfrågan på deras tjänster stiger och mängder av nya medarbetare måste anställas. Med en avtalsrörelse väntande runt hörnet är frågan hur det påverkar lönerna.

Ordningsvakten Ulf Karlander föreslår obligatorisk dubbelbemanning när väktare arbetar i publika miljöer, som i köpcentrum och på järnvägsstationer.

Så här tycker medlemmarna

Enkät. En ordentlig löneökning på upp till 5 000 kronor, bonus till trotjänare i yrket och en extra semestervecka när man fyllt 40 år. Så lyder några förslag på krav i avtalsrörelsen från medlemmar i bevakningsbranschen.

Loomisbil

Nära var tredje värdetransportör har försvunnit

Värdetransporter. Vi ser allt färre sedlar och mynt i våra plånböcker. Därför syns säkerhetsföretagens fordon för värdetransporter inte lika ofta i trafiken. Men de kommer inte att försvinna.

Monika Rundin och hunden Birk

Sömnigt bakom ratten?

Hälsa. I stort sett vilken olycka som helst kan orsakas av trötthet vid ratten. Medan reglerna för kör- och vilotider fungerar som standard för yrkesförares körschema, är nattsömnens kvalitet helt oreglerad. Sömnforskaren Göran Kecklund hoppas att tekniska hjälpmedel ska göra körningen säkrare.

Kultur
Mats och Anette Bergman

Lilla husbilen och stora friheten

Livsval. De sålde sina ägodelar, lämnade den stora villan i jämtländska Klövsjö och flyttade in på 15 kvadrat. Efter mer än 40 år på vägarna fortsatte lastbilschauffören Mats Bergman tillsammans med hustrun Anette i husbil. De lever sin dröm – enkelt, med praktiska lösningar och alltid på väg.

Månadens klubb
Blivande ledamot Kim Bäckman, ordförande och sekreterare Fredrik Nilsson Hjert och ledamot Patrick Klingström.

Klubben gör omstart i nya lokaler

GDL i Karlstad. Äntligen går flytten från GDL Transports slitna, urvuxna lokaler i Karlstad. Transportklubben samlar sig och startar om – i den splitternya terminalen i Bråtebäckens industriområde.

Månadens medlem
Lars Pirfält på en epa-traktor från 1931, byggd på en Ford AA.

Med passion för gamla fordon

Samlaren. Varför? En självklar undran när lastbilschauffören Lars Pirfält mumlande räknar igenom hur många gamla fordon han egentligen har. Frågan dyker upp redan vid de 14 traktorerna.

Hallå där!
Lise Donovan, jurist på TCO

Lise Donovan

… jurist på TCO som var med och förhandlande fram ILO-konventionen om våld och sexuella trakasserier i arbetslivet, som antogs i somras.

Chaufförslöner i Europa
Demonstration för schysta villkor i transportbranschen, Bryssel i mars i år. Ordförande Frank Moreels (i keps), Europeiska Transportarbetarfederationen, i första ledet för kampanjen Fair Transport som mobiliserar lastbilschaufförer från hela Europa.

Här är lönerna i Transport-Europa

Granskning. Mer än en kvarts miljon kronor. Så mycket skiljer sig årslönen mellan en bulgarisk lastbilschaufför och en belgisk. Lönegapet är enormt mellan utlandsförare inom EU – nästan oöverskådligt till förare utanför unionen med allra sämst villkor.

Frank Moreels, ETF

Så ska lönegapet minska

ETF. Att skydda arbetares rättigheter är inte protektionism! För bättre villkor för alla yrkesförare krävs att EU genomför vägpaketet skyndsamt, framhåller Frank Moreels, ordförande i Europeiska Transportarbetarefederationen.

Lastbilschauffören Magnus Stenhols

”Bättre villkor – för alla”

Sverige. Chauffören Magnus Stenhols har kört många mil. Han blir inte förvånad över det stora lönegapet mellan yrkesförare inom EU. Men vill hellre tala om hur alla världens länder borde samarbeta och inte blunda för usla förhållanden utanför unionen.

Didier Borlée, Belgien

Löner viktigaste frågan

Belgien. − Jag slåss inte mot de rika, jag slåss för de fattiga, säger den fackligt aktiva belgiska chauffören Didier Borlée. Han anser att landets chaufförer borde tjäna åtminstone 5 000 kronor mer i månaden.

Kristin Jesnes

Gig-jobb så in i Norden

10 frågor. Gig-ekonomi är bara ett modernt ord för korta påhugg. Det nya är att arbetstagaren får dem via sin mobil. Forskaren Kristin Jesnes blev intresserad av fenomenet när tidningar påstod att alla skulle arbeta på detta sätt i framtiden.