Peter Kolmodin
Close
Den nya djurbilen var utrustad och klar. Då kom kallduschen … Peter Kolmodin är besviken på slakteriet i Linköping. ”De blåste både mig och åkeriet”, säger han.
Close

Blåst på drömjobbet

Mötet. Nytt jobb. Ny lastbil, skräddarsydd efter hans eget huvud. Och en körning som gjorde att han kom hem varje kväll. Peter Kolmodin var glad. Riktigt jäkla glad.

Kossor
Peter Kolmodin
Peter Kolmodin
Tjur

– Jag tänker på det varje dag. Kan bara inte släppa. En skandal är det. Skriv det med stora bokstäver på förstasidan, suckar han. SKANDAL!

Utanför fönstret drar snökanonen in från Kattegatt. Innan vi är klara är det kväll och gårdsplanen täckt av tung snö.

Peter Kolmodin har varit med i Transportarbetaren tidigare. Första gången handlade det om en olycka där en arbetskamrat klämdes svårt under en fallande ramp bak på djurtransportbilen.

Några månader senare löd rubriken ”Sista resan”. Nu skulle hans åkare sluta köra nötboskap och sälja av två bilar. Peter Kolmodin var uppsagd.

Det var på våren 2016.

Direkt efter gick han arbetslös en kort period innan ett påhugg dök upp. Som slamsugare. Han varvade slam med inhopp som djurtransportör. Och som expressarbetare åt en tidigare arbetsgivare – en flyttfirma i Halmstad.

Peter visste vad expressjobbet innebar. I flera år hade han kört flyttlass över hela Europa och hunnit tröttna rejält på uteliggandet.

När slamjobbet och djuruppdragen tröt var han tillbaka på heltid bland flyttkartonger och kontorsmöbler. Fast med inrikeskörningar som lyckligtvis innebar få övernattningar i bilen.

Då, på vårkanten 2018, ringde plötsligt telefonen.

– Det var min gamla djurtransportåkare. Han berättade att slakteriet i Linköping hört av sig. De ville att åkeriet skulle skaffa en bil och börja köra boskap från Västsverige till slakteriet. Inte gris alltså, utan tjurar och kor.

– Åkaren frågade om jag ville hoppa på igen. Jag skulle få utforma bil och släp precis som jag ville. Utgångspunkten skulle vara här, jag skulle vara enda förare på bilen och ha den hemma i Getinge. Och inget uteliggande.

När Transportarbetaren var med på ”sista resan” konstaterade Peter Kolmodin att djurtransporterna var ett avslutat kapitel. Att det var dags att gå vidare.

– Innerst inne var det ju inte så, säger han. Jag saknar djuren. Det är en speciell utmaning. Du måste vara koncentrerad varje sekund, annars är det farligt. Jag gillar adrenalinpåslaget, så är det bara.

Peter Kolmodin 2016
Peter Kolmodin 2016. Han jobbar inte längre som djurtransportör, men saknar arbetet. Foto: Jan Lindkvist

Peter Kolmodin förklarar att han inte bara saknade djuren, utan också kontakten med lantbrukarna som han återkom till med jämna mellanrum. Han tystnar mitt i en mening.

Bilderna kommer upp i mitt huvud från de två resor vi gjorde tillsammans.

Moderna gårdar. Stordrift. Men också gamla gistna lagårdar där spindelväven hängde som draperier i fönstren. Med tystlåtna gubbar i blekta blåställ. Och kor med stora vidöppna ögon som nog anade faran. Fast kanske inte att de – när de tjänat ut som mjölkmaskiner – skulle sluta sina liv som ”100 procent nötkött” på McDonalds.

På några ställen lastade vi tjurar. Som den bjässe som bjöd upp till dans när Peter Kolmodin backat till med lastbilen. Eller rättare sagt, det var precis vad den inte gjorde. Tjuren valde att blunda och stå blick still, med ångan pumpande ur näsborrarna.

Det behövdes inget längre grubblande för Peter Kolmodin. Han tackade ja till det nya jobbet som djurtransportör och sa upp sig på flyttfirman. Under sommaren och hösten ryckte han sedan in på djuråkeriet – på en grisbil och på en vanlig styckegodsbil som åkaren har.

Parallellt beställdes en ny djurbil till Peter, en Volvo. Ett bra begagnat tyskt släp köptes in för att göra ekipaget komplett. Släpet byggdes om så att hela ekipaget fick dubbla våningsplan och fjärrmanövrerade dörrar och väggar.

– Det är saker som ökar säkerheten för transportören, förtydligar Peter.

En bit in på hösten fick han en föraning. Uppdragen som slakteriet la ut på åkeriet blev färre. Men han slog bort det ur tankarna och två veckor före jul var den nya Volvon klar. Peter Kolmodin fick i uppdrag att hämta hem den. Lite småfix återstod, men några dagar före jul var ekipaget redo för premiärturen med boskap till Linköping.

Peter knappar fram en bild i telefonen. Han poserar vid nya bilen, med handen på viltskyddet i blänkande rostfritt stål.

Säger:

– Jag vet inte exakt vilket datum det var, men runt den 18–19 december upptäckte min åkare att det inte fanns några lass inbokade från slakteriet. Bara lite slaktdjur som skulle till Finland. Det var inte alls vad som gjorts upp.

– Jag hade till och med noterat vilka dagar jag skulle jobba kring jul och nyår, men det var bara att blåsa av. Slakteriet hade grundlurat oss.

Det fanns inget kontrakt, inget skrivet om uppgörelsen. Kort efteråt la åkeriet ut bilen på Blocket. En splitter ny bil för fyra miljoner kronor. Den såldes med förlust, släpet står kvar hos Volvo i Halmstad. Det är också till salu.

Peter Kolmodin har svårt att behålla lugnet när han återger det som hänt. Besviken är ett ord som inte förslår:

– Det här var en chans man inte får många gånger i livet. Jobbet hade varit helt perfekt. Mina hemförhållanden klarar inte att jag ligger ute i veckorna.

– Såg du allén upp till vårt hus förresten? Jag höll på en vecka och kapade grenar, så att djurbilen skulle kunna köras upp till gårdsplanen. Jag skulle ju ha den här hemma.

Han kommer in på känslor som man antagligen måste vara yrkesförare för att begripa. Den speciella lukten i en fabriksny lastbil. Inget som glappar. Allt är rent, fräscht.

– Det finns ju förare som knappt låter åkaren klättra upp i hytten, när det är dags för semester. Fast det viktigaste för mig var ändå att komma hem på kvällarna. Det är okej med långa dagar, 13–14 timmar, men jag vill sova hemma.

– När det här jobbet försvann tog det bara någon dag innan en annan djuråkare ringde och erbjöd mig jobb. Men det var baserat på att ligga ute. Jag kan inte. Vill inte.

Peter Kolmodin önskar att han kunde tränga undan tankarna på slakteriets blåsning och gå vidare.

– Jag försöker, men fortsätter att älta och älta. Man beter sig inte på det sättet som slakteriet gjorde. Åkaren säger att det sällan skrivs kontrakt i branschen. Det finns inga bevis på vad som gjordes upp.

– Men den nya bilen är väl bevis nog? Ingen investerar väl fyra miljoner, utan att ha fått ett löfte? Även muntliga gäller ju.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

9/9: Dag att uppmärksamma landets alla yrkesförare

Chaufförer. De får Sverige att rulla alla dagar, året om. De ser till att såväl folk som fä, bullar och bulk kommer fram. Den 9 september är Yrkesförarens dag.

”Mina arbetstider orsakar en ständig dragkamp i familjen. Min hustru vill att jag ska vara hemma mer”, säger Mariusz som bara vill ha förnamnet i tidningen.

Arbetstiderna tär på familjelivet

Åkeri. Mariusz har jobbat elva år som utlandschaufför på TS Transport service i Gdynia. Han trivs, men överväger ändå att söka annat jobb. – Trycket är stort från hustrun. Hon vill att jag ska vara hemma mer, säger han.

Transportarbetarens logga

Nya cabotagestudien är igång!

Åkeri. Dags att börja tagga utländska lastbilar. Den nya, stora cabotagestudien har inletts. Som tidigare bygger forskningen på allmänhetens rapporter. Och fakta om vägtransporterna behövs mer än någonsin, enligt Henrik Sternberg – professorn som kallats mr Cabotagestudien.

Susanna Gideonsson kommer närmast från uppdraget som förbundsordförande för Handels. Hon tar över ordförandeklubban efter Karl-Petter Thorwaldsson.

”Utan arbetarna hade landet lamslagits”

6 frågor. LO:s nyvalda ordförande Susanna Gideonsson ska leda en landsorganisation genom den ekonomiska coronakrisen och höstens avtalsrörelse. Först av allt ska hon hålla ihop 14 förbund genom en las-förhandling.

Månadens klubb
Kid Lindberg och Helena Wahlberg satsar på facket på Samat Nordic. Båda kör tankbil.

”Folk ska trivas på jobbet”

Samat Nordic-klubben. Det började som lite löst snack om att starta en chaufförsgrupp. Resultatet blev fackklubben på Samat Nordic. Med medlemmar som kör tankbil med flytande gas från fabriken i Surahammar.

Månadens medlem
”Halvvägs in i bygget tog det emot. Det var tungt att stiga upp halv sju på lördagen och sätta i gång, men varje ny sak som kom på plats gav energi. En spark i baken att jobba lite till”, säger Thomas Jacobsson. Foto: Justina Öster

”Vårt hus är byggt av sjöcontainrar”

Husbygge. Inbäddat i grönskan och infogat efter ett berg ligger det: lastbilsföraren Thomas Jacobssons och familjens hus. Byggklossarna är åtta sjöcontainrar, som fraktats haven runt. Och landat på Värmdö, utanför Stockholm.

”Bilden är tagen i juni vid inloppet till Sundsvall. Stora hamnkajen. Stockholmskajen kallas den också. Eller kort och gott Norra hamnen. Till vänster ligger en hotellbåt och Gustav Adolfs kyrka syns långt bak i bilden”, skriver Jan-Erik Lindblom.

Staden vaknar

Tidningsbudens gryningsbilder. Även i år la Transportarbetaren ut en efterlysning på gryningsbilder i tidningsbudens egen Facebookgrupp. Men den här gången bad vi om foton från städer och andra samhällen. Här är ett urval gyllene morgonstunder, när nästan bara buden är vakna…

Kultur
God morgon, säger retrievern Leia. Familjen Sirén-Blomgren-Ahmed är husvagnscampare sedan många år, och tvekar inte om naturens läkande krafter.

Tillbaka till naturen!

Camping. Är det sant att naturen läker? Javisst, svarar forskningen. Vi tog med frågan till det svenska campinglivet. Till den kultur som i litteraturen har beskrivits som ”flintastek, flukthål och förtältsromantik”.

Hans arbetsmiljöjobb är värt ett pris

Bevakning. ”Stort engagemang och medmänsklighet.” De egenskaperna gjorde att arbetskamrater nominerade Stellan Ragnarsson till 2019 års arbetsmiljöpris. Han är väktare och ordningsvakt i Luleå och får priset av Transports lokalavdelning.

Hallå där!

Jonny Kronbäck

... som är skyddsombud och vice ordförande i Transportklubben på Kuehne-Nagel i Staffanstorp. Ni har fått tillbaka frukostrasten, som arbetsgivaren tidigare drog in.

Hallå där!

Ewa Bergdahl

… som är ordförande i föreningen Arbetarskrivare.

Arbetsplats: Ullared
I sex år har Stefan Gustafsson jobbat som väktare vid Gekås i Ullared. Under coronavåren har kundströmmen minskat kraftigt.

Glest i kön på Gekås

Bevakning. Coronakrisen slår hårt också mot Nordens största köp-Mekka, Gekås i Ullared. Ruschen har avstannat och väktarna behöver inte längre hålla ordning på en kundkö som vissa dagar sträckt sig över en kilometer framför entrén.