Krönika. Arbetsmarknaden blir allt mer Kalle Anka-lik. Chefer och företagsledare gör saker för att de kan. Inte för att det är någon mening med det. Och över alltihopa lyser en svart sol i form av dollarsedelns allseende öga. Pengamakten är vår nya gud och dess överstepräster är vd:arna.
De sparkar eller ”omplacerar” folk på löpande band. Särskilt folk som vågar säga ifrån och komma med förslag på förbättringar, ofta fackligt aktiva.
När detta händer blir förvirringen stor på arbetsplatsen. En del av de anställda lovar att gå ur facket i rena förskräckelsen och för att vara chefen till lags. Uppenbarligen ovetande om att facket är skillnaden mellan en hyfsad standard, och det uteliggarliv arbetare från andra länder tvingas leva för löner på några tusenlappar.
Men inte heller Vd:arna har det lätt. De tror säkert att deras naturliga begåvning räcker till ett snabbt avancemang och en chefspost på banken SEB. Verkligheten kan bli att de hamnar på ett hamnkontor och får basa över några tiotal anställda.
Åren går och den tillfälliga platsen på karriärstegen blir alltmer permanent. I stället för att resa jorden runt och underteckna miljardkontrakt kanske de får sitta med försäkringsärenden och svara på brev som detta.
”The coffe from your Warehouse was gemixed with ratschidt! What shall we do whith it? Shall we send back the coffe or the ratschidt? Or shall we send back the hold schidten work?”
Generellt sett gäller det för en akterseglad vd att visa dådkraft. Frun kräver det, umgänget på villagatan kräver det och någon form av avtryck måste han ändå göra i företagets historia. Då kommer han på den föga originella idén att sparka folk för att sedan ta in dem som vikarier, visstidsanställda eller bemanningspersonal.
Detta är visserligen inte till någon som helst ekonomiskt fördel. Bemanningsbolaget har ju samma, om inte högre, lönekostnader. Visstidarna kommer och går och försvinner kanske när de just lärt sig jobbet.
Men vd:n vinner en sak; det blir tyst på arbetsplatsen. De fast anställda tenderar att gå till styrelse och fack när något går åt pipan. Detta slipper vd:n med visstidare och vikarier då det bara är att knäppa med fingrarna för att bli av med dem.
Mod är alltså inget utmärkande drag hos många vd:ar. Utan att förstå varför blir de därför sittande med sina ”ratschidt”ärenden, trots sina hårda nypor.
Liksom det iranska prästerskapet ofta gör sig till åtlöje i allmänhetens ögon med sin rigida hållning till alltifrån kvinnors klädsel till yttrandefrihet, går vårt pengadyrkande ”prästerskap” över det patetiskas gräns i jakten på vinstmaximering.
Allt går att göra pengar på: skola, sjukdomar, konsumtion och arbete. Ingen kommer undan det allseende ögat. Börsernas klockor ringer vid varje ”all time high” notering och företagsledarna mässar lönsamhetens lov på bolagsstämmorna. Allt medan vi andra springer runt och försöker anpassa oss på timvik eller alltmer osäkra fasta anställningar.
Den enda konstruktiva fråga som finns är den som aldrig får ställas: Hur mår vi, egentligen?