Transportarbetaren - Tidningen för dig som är medlem i Svenska Transportarbetareförbundet
Tipsa oss!

En viktig del av arbetet på plats i Indien har för Stefan Andreasson varit att berätta om, och undervisa i vilka rättigheter personalen har och hur facklig verksamhet fungerar. Vid många tillfällen har mötena störts av folk som sänts ut från de stora före

Tillsammans byggde de ett fack för Indiens väktare

I tio år har Transports fackliga projekt för väktare i Indien varat. Men det skulle bara hålla på i tre, var det tänkt.
Nu sammanfattar projektkoordinatorn Stefan Andreasson arbetet, och kan blicka tillbaka på både framgångar och problem.

Att bygga fackförbund för vaktpersonal i världens näst mest befolkade land är inte detsamma som att göra det i Norden. Men efter tio års hårt arbete har det ändå burit frukt. Flera fackförbund har bildats och personalen hos främst brittiska G4S och svenska Securitas har fått ett människovärdigt bemötande.

– Mellan 200 000 och 300 000 anställda i företagen får i dag ett anställningsbevis och lönespecifikationer. De får också sina pensioner och slipper löneavdrag för den obligatoriska uniformen. Det kanske är småsaker för oss, men ur de anställdas perspektiv är det enormt mycket värt, säger Transports projektkoordinator, Stefan Andreasson, själv ordningsvakt till yrket.

Han tillägger, att utan de här grundläggande villkoren är man ingen riktig människa och då kan företagen behandla folk som de vill.

– Vi har också lyckats sluta globala ramavtal om fackligt arbete och villkor med både brittiska G4S och svenska Securitas, de två absolut största på den indiska marknaden, säger han och inflikar att Securitas är det bolag som sköter sig bäst på plats i Indien.

När Stefan Andreasson fick det här uppdraget 2007 var han anställd av G4S. Ett av de stora problemen i Indien just då var hans egen arbetsgivare, världens största bevakningsföretag, G4S (som inte hade något med svenska G4S att göra).

– När vi började arbetet var det för att förbättra villkoren för de människor som kanske har det sämst i samhället. De lever utan rättigheter och trygghet. Vill man hårdra det kan man säga att de behandlades som slavar.

I början av projektet hade G4S eget folk på plats vid de möten som arrangerades för att informera om mänskliga rättigheter och facklig verksamhet. De rapporterade sedan till bolagsledningen vad bland andra Stefan Andreasson gjorde och sa.

– När ett företag med hundratusentals anställda lägger ned så mycket kraft och energi på att ha underrättelser om facket då börjar man märka att vi trampade på en öm tå, säger han.

Parallellt med arbetet i Indien drev Stefan Andreasson och nuvarande Transports nuvarande ordförande Lars Lindgren ett kampanjarbete mot G4S, kallat G4S Solidarity. Det hade som mål att få företaget att skriva på ett globalt ramavtal om fackliga rättigheter.

– Avtalet skrevs sannolikt på enbart tack vare att vi förde striden i Indien, där företaget då hade 170 000 anställda, säger Stefan Andreasson.

Många av de fackförbund som genom projektet har skapats i städerna Ahmedabad och Bangalore samt delstaten Kerala, har varit knutna till ett särskilt företag. Men i landets norra delar har ett fackförbund brutit sig loss och breddat sig.

– Genom det har förbundet kunnat växa med 50 procent på ett år när medlemmarna har engagerat sig. Men det är ändå svårt, säger Stefan Andreasson:

– Det är stora avstånd, långa arbetsdagar och många arbetsgivare som fortfarande motarbetar det fackliga arbetet genom att störa mötena, så det krävs en enorm kraft att fortsätta för dem som nu tar över när projektet avslutas från vår sida.

Samtidigt finns det ljusglimtar som ger hopp för framtiden.

– Vi har sett att andra mindre bolag också har börjat använda sig av anställningsbevis och lönespecifikationer sedan de största i branschen har infört det.

Varför är det så?

– Det är stor efterfrågan på bevakningspersonal i Indien, och människor söker sig naturligtvis till de företag som har bättre villkor. Arbetskraften hos de största är ju dessutom organiserad genom vårt arbete, så fler vet om sina rättigheter.

Stefan Andreasson säger att Indien i praktiken inte är ett land utan en hel kontinent, med en lång rad befolkningsgrupper, religioner, kulturer och politiska partier i ett komplicerat system. Det gör att arbetet går långsamt och att man måste vara försiktig med vad man gör.

– Man får känna sig fram för att få något gjort, genom att alla berörda i det lokala samhället samverkar. Det blev kanske den största av alla utmaningar vi har haft i projektet.

Målet har varit att skapa självgående och demokratiska organisationer med stadgar och rutiner som fungerar.

– Det fungerar inte alls att tro att våra nordiska värderingar går att införa i det indiska samhället. Visst har jag bitit i kudden många kvällar och ställt mig frågan vad sjutton jag egentligen sysslar med, men med tanke på att det är i Indien vi har arbetat så kan vi ändå känna oss ganska nöjda, säger Stefan Andreasson.

Och nöjda kan de vara. 2013 tilldelades Transports arbete priset för bästa internationella organisationskampanj av det globala bevakningsfacket UNI. Stefan Andreasson är noga med att lyfta fram att det då inte bara var ett pris till Transport utan lika mycket till LO-TCO biståndsnämnd, som numera heter Union to union.

– Vi har gjort fruktansvärt mycket.

– Tar vi bara det som handlar om anställningsbevis, lönespecifikationer och livsvillkor så handlar det om en förändring till det bättre för fler personer än det bor i hela Malmö stad eller Göteborg. Och det kan aldrig vara ett misslyckande, säger en påtagligt stolt Stefan Andreasson, som i dag är anställd på bevakningsföretaget Avarn, där han också är facklig representant i bolagsstyrelsen.

Vilka är dina viktigaste personliga erfarenheter från projektet?

– Ödmjukhet inför vad man kan göra, och att vi inte kan ha en nordisk modell som fungerar överallt får man ta. Men vetskapen om att vi tillsammans har förändrat livet för hundratusentals människor är stort för mig. Och det är ändå bara början på en längre resa för många utan makt och medel.


  • Publicering

    Senast reviderad: 2017-03-08
    av Johan Lindstén

Kommentera




  • (Antal tecken kvar:500)
  •   policy för artikelkommentarer *

Kommentarer (0)

Många av de anställda på säkerhetsföretagen är tillresta från långt borta. De tvingas ofta bo i så kallade dorms, eller mycket enkla sovsalar, som bland annat företagen tillhandahåller.

Till startsidan för Svenska Transportarbetareförbundet

Annonser